Vi behöver andra människor som vi kan spegla oss i, där frågorna ställs direkt eller indirekt:
”Är jag normal? Unik? Lever jag ett bra liv?”
Det är högst mänskligt eftersom vi inte är isolerade öar. Kontaktsökande ligger i vårt DNA.
Många människor jag pratar med känner att livet upphör när deras förhållande tagit slut, eftersom speglingen från en partner inte längre finns där. Den dagliga bekräftelserösten tystnar. Alltings mening tycks vara undanryckt vilket är någonting vi värjer oss mot – oavsett kostnaderna.
Det är som om en partner är kvittot på att vi har ett värde.
Många (inklusive jag själv en gång) hamnar i ett existentiellt vakuum då relationen till den bredvid stängs av. Plötsligt är det som om ingen kan tala om för oss att vi är en person. Detta får människor att kämpa för sina liv eftersom de tror att livskraften är på väg att sippra bort. Vi tolkar en separation som ett existentiellt hot.
Den i vanliga fall annars så trygga och balanserade personen kan totalt tappa fotfästet. De mest irrationella uttrycksformerna kan frigöras – skuld och skam blir nära grannar. Vi känner inte igen det egna jaget.
I desperation förhandlar vi genom att antingen bli kvar i ett kärlekslöst förhållande eller bedjande gå ner på knä inför någon som inte längre vill:
”Snälla! Stanna kvar. Vi måste försöka! Jag älskar ju dig! Vi har för mycket att förlora! Tänk på barnen!”
Det är som om vi hellre lever i en totalt utarmad parrelation än att kastas ut i tomrummet. Den emotionella navelsträngen måste till varje pris förbli intakt. Återigen – det grundar sig i tron/övertygelsen om att vår existens är under attack.
Vad gör det med vår person när gränserna runt den egna kärnan (Jaget) tillåts bli utraderade?
Varför tror du att människor så snabbt kastar sig in i nya förhållanden? Svaret är: det bottenlösa behovet av ett vittne som kan säga:
”Du ÄR genom att jag SER dig!”
En tanke till dig min bloggvän:
Tänk om vi i större utsträckning kunde börja leva lite mer genom oss själva och inte via ögonen från en annan. Handlar inte om någon ”ensam är stark” självisk mentalitet, utan att vi kan se oss själva och med största vänlighet säga till spegelbilden:
”Här är jag! Det må göra ont, men jag andas och fötterna är i kontakt med underlaget där jag står.”
Det är inte bråttom, men viktigt att tanken på att värde bor inom dig får slå fäste.
Michael Larsen – relationscoach
Att leva utan närhet och beröring….det är tortyr! För mig handlar det INTE om speglingar och bekräftelse, tror jag…utan om att det gör så ont att lägga sig varje kväll, ensam i sin säng. Laga mat. Bara till mig. Sitta i soffan, se film…nyheterna. Bara jag. Ta en promenad. Ingen som går brevid. Aldrig.
Tycker att alla bara pratar om att jag ska lära mig att uppskatta den ”egna tiden”. Ensamheten. Tycka om att vara med mig själv…Men det gör jag. Jag njuter av stillhet och ensamhet, också. Men inte alltid.
Och jag tycker sällan att det pratas om. Eller skrivs om, den förödande känslan av att inte få beröring, närhet och sex!!? Är det bara Jag som tänker och känner såhär??
Fantastiskt fint skrivet Ann:-) Jag är helt enig med dig: lätt att det psykologiseras alldeles för mycket kring det här med ensamhet och att ”vi måste tycka om vår eget sällskap innan vi kan träffa någon.” Det är mer komplext än så. Psykisk ohälsa har sina rötter i isolation från andra. Varma hälsningar till dig!
….jag är INTE socialt isolerad…..jag är bara i stort behov av NÄRHET och värme, beröring! Av en man. Med varma säkra händer osv på min hud och kropp! Denna känsla. Att inte få.
Ibland kan jag bli oerhört irriterad på de som klagar över ”småsaker”…men som får närhet och kärlek, varje kväll, natt, morgon…om hen vill!!
Och vill tillägga. Jag är mamma. Varannan vecka är hen hos mig. Och jag får ge Kärlek. Och jag får Kärlek av hen!! Varm äkta och evig.
Men det är inte den kärleken och närheten och beröringen jag pratar om.
Det är den ”andra”….Ni vet.
Ann, du verkligen träffar rätt i dina synpunkter på ensamhet..
Instämmer! Fantastiskt bra skrivet!!!!
Ann; jag känner så med dig. Och till viss del kan jag inte uttala mig, jag lever med mitt barn på halvtid, hen är ännu i småbarnsåren så jag får beröring och närhet på det sättet som är mellan förälder och barn.
Så visst. Jag är inte där du är. Samtidigt känner jag mig väldigt ensam vissa helgkvällar när jag sitter där hemma i soffan, utan någon att röra vid. En del av ensamheten botar jag genom att vara väldigt social genom telefonsamtal och kontakter med vänner via sociala medier. På så sätt har jag ändå kontakt med människor.
Men; jag tror likväl att vi behöver nå en acceptans av livet som det är just nu. Förstås inte resignera inför det som inte är som vi vill, men ändå hitta ett lugn i att ”okej, så här är det just nu, det är inte allt jag önskar, men så här är det och jag ska fokusera på att se det jag har och inte det jag saknar, så mycket jag bara kan!”.
Det betyder inte att det inte gör ont. Självklart inte. Men vi dör inte av smärtan. Jag tror att det handlar om att lära sig att andas sig igenom smärtan och ångesten, och på andra sidan är lugnet i NU.
Jag är så oändligt tacksam för mitt barn att det finns inte ord på denna jord att uttrycka det. Och utan mina vänner både nära och längre bort skulle mitt mående vara långt ifrån bra. Det jag saknar är den där fina relationen med en man. Närheten i vardagen med en annan vuxen. Beröring och ett kärleksfullt sexliv. Men – jag anstränger mig ändå varje dag för att hårdnackat se det jag har, inte det jag saknar. Att hitta ett lugn i att NU är det så här. Hur livet är imorgon har jag faktiskt ingen aning om, vilka möten som helst kan ske. Men NU är mitt liv så här. Och jag är lugn i det.
Nej, jag känner oxå så. Efter ett tag utan närhet och beröring, behöver inte alltid vara sex så blir man deprimerad. Kan ju jämföra med barnhemsbarn som avlider när de bara får ligga i sin säng och aldrig blir klappade eller kramade. Man blir känslokall och ledsen. Nånting inom en dör. Till slut betalar man dyr massage bara för att nån ska röra vid en..
Jag vet precis vad du menar Ann. Å ännu värre blir det när man får ha det där korta stunder men tvingas ge upp det igen pga att det inte blir rätt någon gång. Det är galet hur kämpigt det kan kännas att luta sig tillbaka och sätta sitt hopp till att det ska lösa sig med tiden. Att ha tillit och uthållighet/tålamod. Jag har själv väntat och längtat, hoppats och försökt OBESKRIVLIGT länge. Men samtidigt vet jag att jag gjort så gott jag kunnat i hela mitt liv, och jag har aldrig träffat någon det är tillräckligt rätt med. Men jag hoppas att det ÄR MIN TUR SNART.
Det är så intressanta frågor och infallsvinklar att läsa.
En partner till varje pris! Ja, jag kan förstå det då en separation är en sådan enorm livsförändring. Så stor att man kommer in i en livskris likt de som får besked om sjukdom, att partnern dött…fast värre då man måste lära sig att förhålla sig till sin partner.
Det känns naturligt att lösa livskrisens smärta med att skaffa en annan partner fort då man kanske förknippar smärtan med avsaknaden av intimitet, ömhet och kärlek.
Samtidigt är det nog farligt att skaffa sig en partner till varje pris. Man går kanske miste om den resa en livskrisen har att erbjuda vilket i slutändan innebär en enorm personlig utveckling och utrensning av gamla hjärnspöken.
Själv separerade vi i mitten av våra liv…pang bom crasch så var 26 år borta på två veckor…då en ny kvinna fanns med i bilden. Grenen man satt på kapades av och man föll handlöst till marken.
Livskrisen slog till omedelbart…chock….reaktion…bearbetning…mm.
Men attans vad man lär sig mycket! Allt praktiskt med att sköta en villa helt själv…fixa problem hos barnen…ekonomi….
….man går sin egen väg…träffar nya bekantskaper som berikar…man tvingas söka nya vägar som man aldrig hade gått om man fortsatt i samma gamla spår.
Självklart ska vi vara två…det är bra för vår hälsa i sin helhet men hälsan kan skadas mycket mer i ett förhållande till varje pris. Det är min erfarenhet.
Ensam är inte stark men värme, kärlek, skratt och umgänge finns på så många andra platser runt oss än bara i en parrelation…tills vi hittar den rätta.
Vid 40 års ålder har jag för första gången något som liknar en parrelation, med härlig attraktion, intimitet och sex. Har fram tills nu levt hela mitt liv som harmonisk singel, faktiskt utan större saknad av sex och närhet. Har tänkt på det mer som ”att det hade kunnat varit trevligt”.
Och det här med att ”spegla”, det måste man kunna utveckla med andra människor i sin närhet. Jag har olika personer för olika livsområden att ”spegla mig med”, en väldigt nära kollega som täcker upp inom det som är jobbrelaterat, väninnor inom mina olika hobbies som oxå får fylla speglandet. Det kanske blir så när man levt som singel så pass länge, att en under årens lopp placerat ut sina ägg i många olika korgar, en slags singellivsstil. De som varit i en relation länge har nog en tendens att lägga alla sina ägg i parrelationskorgen. Men jag tror det är mycket att begära/tro at en enda person ska kunna spegla mig i livets alla områden. Men det är ju så vi blir upplärda av alla sagor om prinsar o prinsessor som lever lyckliga i alla sina dar, att bara jag hittar Honom så faller precis allt på plats (=parnormen). Men vad händer när/om relationen tar slut? Ja, det är ju det den här bloggen handlar om
När(om) min relation upphör blir det i alla fall intressant att se om jag förvandlas till personen i blogginlägget, eller om jag kommer kunna gå tillbaka och hitta harmonin i singeltillvaron igen. Jag har ingen aning.
Tack alla som delar med sig av era historier.
Till Ann och er andra här ovan – inte minst Michael:
Jag är så tacksam för att ni berättar hur ni känner, mår och hur era tankar går. Det får mig att känna mig ”normal” då jag tänker och känner precis lika dant som du Ann (och er andra). Jag finner tröst i det ni skriver även om det också gör ont att se hur många vi är som kämpar i vardagen med alla dessa känslor. Men vad är alternativet? Inte att stanna i en relation som inte fungerar i alla fall! Stor KRAM till er alla!
Jag är i ett ställe i livet där jag inte längre tror att jag kommer hitta den där fina relationen jag letat efter. Det känns hopplöst och jag vägrar att ha någon bara för att slippa vara ensam. Har gjort det misstaget och mådde väldigt dåligt i den relationen. Men nu då, jag är 37 år och har alltid haft en stark längtan efter en familj. En familj där jag delar ansvaret för barn med en annan, en man. Om den personen fortsätter lysa med sin frånvaro hur gör jag då? Valet att försöka få barn ensam känns så tungt jag som redan nu tycker ensamheten och att stå utanför denna tvåsamhetsnorm är så tröttande. Att göra det stora valet och på ett sätt ge upp drömmen om en kärlek för mig det känns så svårt och ledsamt. Men att leva med livssorgen att inte få bli mamma…. hur gör man det här valet? Nån som befunnit sig här där jag är, hur har ni tänkt?
Går hos en fantastisk terapeut och pratar om bland annat det här och det hjälper men skulle gärna höra era tankar och tips. Finns så många kloka och fina människor här.
Känner igen mig mycket i dina tankar och känslor. Jag är 39 och tvekar fortfarande på om jag ska försöka skaffa barn själv eller istället vänta på att hinna träffa den rätte. Hur gärna jag än vill ha barn så är jag rädd för att axla hela ansvarer ensam och framförallt att känna mig ensam… inte så mycket tips, men du är inte ensam om dina tankar!
Jag känner EN SÅN STOR RESPEKT FÖR ALLA som längtar efter en partner, tillhörighet, närhet, sex, trygghet, barn etc. Det är så mänskligt och det är sååå tufft och utmanande när man står där med alla känslor och inte upplever att man kan styra speciellt mycket över sitt eget öde. För en riktig och äkts kärleksrelation kan man ju inte bara ”skaffa sig”.
Jag kände att hela livet tappade sin mening när vi slutligen helt gjorde slut efter 14 år. Jag kände mig tom och utan tillhörighet. Jag har ingen familj utöver mina barn och kände mig för första gången sedan ung (är 39) rotlös. Exets familj vill finnas men jag fick ta avstånd för att inte ätas upp av sorgen. Jag hittade ingen energi eller livskraft under några månader, jag bara tänkte på honom, på oss, familjen, barnen. Han har aldrig bekräftat mig speciellt men jag hamnade i idialiseringen och han blev en prins. Mina barnlediga veckor grät jag, i 18 år har jag varit mamma på heltid, vem var jag utan mina barn? Vad tyckte jag genuint om, vad ville jag och vilka var mina drömmar? Sakta men säkert kravlade jag mig ur gyttjan, började med stenhård träning som jag aldrig gjort förut och lärde mig älska det. Gick en keramikkurs, gick/går i terapi, försöker se mig MED världen och inte mig MOT världen. Jag fixade mitt hem, tände ljus, köpte nya kläder vilket träningen gjorde roligare. Jag har ägnat dygn åt serier, böcker och filmer. Umgåtts med tjejkompisar.. jag känner mig stundvis ensam men jag försöker bygga upp rutiner som jag ska ta med mig in insett ev nytt förhållande. Jag bekräftar mig själv genom resultaten av träning och bra framgångar på jobbet. Jag har datat en kille men var långt ifrån redo. Vissa dagar ännu kan jag gråta och sakna just hans händer, hans närhet, hans sex.. men står det för honom eller tillhörigheten?! Jag har svårt att se vilken man som skulle vinna min tillit, vem jag skulle våga ge mitt hjärta igen. Ibland är det enklare att se bakåt till det som man vet vad det var än att våga höja blicken framåt. Jag har börjat hitta min egen närhet tillfredställande men det tar tid, små steg i taget..
Jag kände att hela livet tappade sin mening när vi slutligen helt gjorde slut efter 14 år. Jag kände mig tom och utan tillhörighet. Jag har ingen familj utöver mina barn och kände mig för första gången sedan ung (är 39) rotlös. Exets familj vill finnas men jag fick ta avstånd för att inte ätas upp av sorgen. Jag hittade ingen energi eller livskraft under några månader, jag bara tänkte på honom, på oss, familjen, barnen. Han har aldrig bekräftat mig speciellt men jag hamnade i idialiseringen och han blev en prins. Mina barnlediga veckor grät jag, i 18 år har jag varit mamma på heltid, vem var jag utan mina barn? Vad tyckte jag genuint om, vad ville jag och vilka var mina drömmar? Sakta men säkert kravlade jag mig ur gyttjan, började med stenhård träning som jag aldrig gjort förut och lärde mig älska det. Gick en keramikkurs, gick/går i terapi, försöker se mig MED världen och inte mig MOT världen. Jag fixade mitt hem, tände ljus, köpte nya kläder vilket träningen gjorde roligare. Jag har ägnat dygn åt serier, böcker och filmer. Umgåtts med tjejkompisar.. jag känner mig stundvis ensam men jag försöker bygga upp rutiner som jag ska ta med mig in insett ev nytt förhållande. Jag bekräftar mig själv genom resultaten av träning och bra framgångar på jobbet. Jag har datat en kille men var långt ifrån redo. Vissa dagar ännu kan jag gråta och sakna just hans händer, hans närhet, hans sex.. men står det för honom eller tillhörigheten?! Jag har svårt att se vilken man som skulle vinna min tillit, vem jag skulle våga ge mitt hjärta igen. Ibland är det enklare att se bakåt till det som man vet vad det var än att våga höja blicken framåt. Jag har börjat hitta min egen närhet tillfredställande men det tar tid, små steg i taget..
Känner igen mig bland er andra.
Egentligen så har jag ju det bra! Mina fina söner och stöd av familj och vänner <3 Jag är inte ensam, men kan ändå känna mig ensam. Mina nära vänner och grannar lever alla med den de gifte sig med. Mina föräldrar och deras syskon är gifta och min syster likaså. Någon kompis har en ny relation sedan länge. Jag har skapat nya traditioner tillsammans med mina söner och familjen. Jag har tänkt att jag kan stå för mig själv och fortsatt gå på parmiddagar. Men ibland och någon nyårsafton har jag avböjt alla inbjudningar. Då orkar jag inte vara ensam bland alla par. Tänker att det är okej att avstå då. Egentligen så har jag ju det väldigt bra…!
Li…känner igen mig så väl i din berättelse…som om det var kag som skrivit det.
Varma kramar