Alla vill vi må bra. Glida fram genom livet med en aura av självförtroende och skön elektrisk magnetism. Studs under fötterna som visar att vi lyckats och vet vad vi vill. Tungsinthet är väl livet ändå alldeles för kort för? Och ändå är det alltför många som vaknar upp en dag som denna, och inte ens är säkra på om de vill fortsätta. En vän till mig som arbetar på en vårdcentral berättar att för varje månad som går, ökar antalet personer som söker hjälp för depression och panik inför livet dramatiskt. Jag vill inte låta dyster en måndag som denna, men så ser en del av verkligheten ut. Människor likt du och jag, som inte känner det vi ”borde” känna – tacksamhet.
Vi lever i en brytpunkt i historien: att som mänsklighet fortsätta i full fart framåt där tillväxt är mantrat som skall rädda oss. Eller, och då menar jag inte någon motsats till ett gott materiellt liv, stanna upp och fråga vad poängen är: Vad verklig lycka? Vad är mening och sammanhang? Bråttom behöver ersättas med viktigt/betydelsefullt. Annars kommer vi att ha sjöar och därmed fiskar som är fyllda med antidepressivt.
Vad hade hänt om vi började prata med varandra? Ställde frågorna som man inte ”bör göra”, därför att de kan verka påträngande:
”Hur är det? Hur har du det?”
Allt bortom en massa coachingstrategier!
Vi behöver hitta vår egen mening – det som blåser liv på insidan. Hur till synes litet det än verkar vara.
För någon månad sedan satt jag i en hotellobby; hög musik, massor med välklädda, vackra och glada människor som lyste av att på vara G. Våra ögon och sinnen är lätthypnotiserade av yta. Vi skapar oss ”verkligheter” av mannen, kvinnan, familjen, kollegorna….Vi tolkar och drar slutsatser mot bakgrund av tidigare upplevelser och hur vi önskar att det skall vara. ”En stor andel av dem som gläds här, kommer att sitta där med en nummerlapp på VC” tänkte jag för mig själv.
Med detta vill jag poängtera: jag är inte en person som sitter och ser mörkt omkring mig. Tvärtom! Att må dåligt kan vara en början. Till och med en bra sådan! Många ögon har börjat se efter att ha konfronterat demonerna som ligger under framgångsfernissan.
Livet speglar så många olika fasetter:
Det finns gnistrande diamanter där nere i mörkret. Det finns mening någonstans som vi behöver kroka fast i. Det finns en kärlek som vill länkas samman med din. Var, vem och när vet vi inte, men en sak är säker – ett längtande hjärta ger aldrig upp. En promille vilja kan räcka för att förändra allt.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Michael! !
Jag har fått uppleva ett helt magiskt möte för en vecka sedan. Jag mötte min tvillingsjäl. Vi lärde känna varandra på en datingsida. Redan från början var diskussionen på det djupare planet. Om livet, lycka, kärlek och närhet till sig själv och en annan människa. Vi bor 50 mil från varandra. Han hade bestämt sig för att inte träffa någon så långt bort. Men när vi talades vid i telefon, så gick det bara inte att stoppa. Vi var ”tvungna ” att mötas.
Jag bokar biljett till Stockholm och åker dit.
På stationen när vi går emot varandra så känner vi bägge två av varandras energier på långt håll. I mötet var det som att möta en vän som jag har känt i hela mitt liv. Det var som att komma hem. Vi spenderade 1 dygn tillsammans. . Det var ett så magiskt möte . Det är svårt att förstå de känslorna inombords för någon som aldrig har fått uppleva det. Jag känner en sådan TACKSAMHET och ett otroligt lugn i hjärtat och själen.
Våra vägar kommer att korsas igen. . Det vet vi. .
Vad jag vill med mitt inlägg är att tala om att jag är DEN diamanten som var såååå långt ner i avgrunden under hela 2015 . Så långt ner att ett avslut på det hela gjorde sig påmind emellanåt.
Men jag älskar ju livet och möten med människor, så min inre styrka, hur liten den än var då, lyfte mig ur de tankarna.
Nu vaknar jag och är så Tacksam, på riktigt.
Ha en alldeles fantastisk dag
Mari
Låter underbart Mari 🙂
All lycka till, och ge inte vika till det som är viktigt för dig.
Har länge varit i en destruktiv relation med psykiskt nedbrytande konflikter där min man gjort många övertramp, kränkt mig, sårat mig, bedövat mig… Jag har gjort ursäkter för hans beteende, sopat ihop trasigt porslin, ljugit för barnen varför det är hål i innerdörrarna, gråtit inlåst på toaletten så många gånger att jag tappat räkningen. Han är ömsom varm, ömsom kall… Lättkränkt och inbunden, svår att nå känslomässigt. Jag har försökt att prata och prata, förklara mig och göra om mig själv, men till ingen nytta.
Nu har jag bestämt mig att bryta upp och hamnat i nattsvart mörker. Jag bär all skuld, han anser att jag krossat familjen med mitt beslut. Jag drömmer att jag tappar bort mina barn på natten och vaknar av att jag ropar deras namn. Men min poäng är, jag måste igenom det här mörkret. Jag måste må skit men fortsätta gå. Det måste bli värre innan det blir bättre. En promille vilja, det är det enda jag har. Kanske måste jag ta en nummerlapp till vårdcentralen men det finns ingen annan väg. Jag har länge varit den där personen som ler på ytan, men nu är jag inte det längre. Jag är arg, förjävligt arg. Orkar inte svara i telefonen och vissa dagar är så tunga att det bokstavligt känns som om jag inte kommer överleva. Men i mitt mörker finns också en liten nyfödd kontroll över mitt eget liv. En insikt i att jag kommer ha större möjlighet att kunna uppfostra mina barn till två kommunicerande, kännande män. Jag gör detta för dem. Jag bryter upp min kärnfamilj som är så fin på ytan för mina barns skull. Det känns helt fel, helt avigt. Kanske kommer de aldrig förstå, men jag hoppas det. Och de är mina glimmande diamanter i mörkret, deras små händer och varma ögon. Och när jag kommer ur det här fruktansvärda mörkret hoppas jag att jag kommer orka finnas där för dem, och att skulden en dag lättar.
Jag har åkt rakt ned i källaren igen. Så otroligt skört det är när man är mitt i sitt livs kris. Igår så fladdrar bilderna förbi av vad vi gjorde för ett år sedan. En fantastiskt härlig februari helg vid havet, varm pool, mat, glädje. Kort sagt lyckliga, tyckte jag. Igår? Saknad. Så där så det värker och bränner i hela kroppen. Jag har tagit av mig ringen och inser att nu är det ”bara att vänta ut betänketiden”. Att bli lämnad gör så ont, hur mycket man än förstår vad som är bakgrunden.
Det som smärtar mest är att vi skiljs åt utan att veta vilka vi egentligen är. Att man kan leva ihop i 23år, gå igenom flera kriser och 3 fantastiska barn-och aldrig kunnat nå vandra på djupet. Delge varandra det mörka och ljusa, och att vara varandras speglar. Jag gjorde otaliga försök under hösten, men hon ville eller kunde inte. Varför ska det vara så svårt?
Det varma igår var döttrarna, hade alla 3 hos mig igår. Jag satt länge och bara tittade på dem när dem sitter och jämför vem som är snyggast på klasskorten. Kärleken från barnen är så enkel; kravlös, genuin och alltid varm.
Härligt Mari ❤️ De jag upplever efter separationen är att jag tycker livet är så trist… Jag vill absolut inte ha tillbaka mitt ex, han var ett lögnaktigt svin! Men han har förstört så mycket i mitt liv så som han behandlat mig, min självkänsla , min tillit & min livsglädje är borta ! Jag verkligen föraktar människor som sårar andra medvetet istället för att stå upp för vad man vill & vara ärlig. Hur kan man gå vidare & leva lyckligt när man är medveten om att den man sårat, ljugit för, varit otrogen mot mm inte mår bra?
Eva
Jag har liknande erfarenheter som Du beskriver och känslan är utplånade för den som drabbas av svek och lögn.
För mig vände det då jag förstod och accepterade att personen inte kunde göra det på ngt anat sätt ,för att den inte hade förmågan att fungera normalt.
Du måste vända focus till dig själv ( sunt egoistisk) och bort från vad den andra gjorde/sade, först då hittar du kraften du behöver för att gå vidare som den fina person du är.
Önskar Dig styrka och frid.
Tack Jan, du är inte den enda som sagt de till mig, vet inte varför jag har så svårt att släppa vad han gjort! Men de där med att han inte har förmågan säger min vän som dessutom är psykolog så de stämmer nog! Jag tycker att jag gör allt för att han inte ska ha något inflytande över mitt liv, men det gör jag nog inte…
Eva… mitt i prick.. jag kämpar med tillvaron jag med just nu… livet kantas med hot o bråk … försöker hitta ljusglimtar… men det är svårt. Jag lämnade honom… men det är JAG som mår dåligt. Han har redan ny tjej o mår som en prins… o det gör förbannat ont när man själv sitter fast i spillrorna av krossade drömmar …
Jag känner så väl igen det där med att vakna på morgonen och känna det meningslösa med att gå upp. Som tur är har jag en hund, som måste ut och det brukar kännas bättre när vi vari på vår långpromenad. Jag lämnade min man för drygt 1 år sedan efter 25 år tillsammans. Jag har det senaste året gått igenom alla helvetets kval. Jag har haft sådan ångest så det har gått att ta på den. Jag slängde mig in i ett nytt särboförhållande för att få den bekräftelse som jag inte fick i mitt äktenskap och det fick jag men det var inte rätt, så jag har släppt det förhållandet också. Nu har jag lovat mig själv att leva ensam, att börja tycka om mig själv och hitta tillbaks till livet. Som du Michael skrev förra året på den bär bloggen, som jag läser varje dag: ”fortsätt leva tills du blir levande igen”. Det har blivit mitt mantra. Idag har jag varit och hälsat på mitt ex och vi kunde för första gången på 1 år prata igenom det som hände utan att såra varandra. Vi skildes som vänner. Det kändes bra för oss båda två att det samtalet ägde rum. Vi kommer att fortsätta träffas någon gång då och då. Vi har ju ändå levt 25 år tillsammans och har många minnen. Det kommer att bli svårt att leva ensam, för jag vet inte hur man gör, men det ska lyckas. Några tips och råd, någon?
Jana, förstår dig ❤️ Jag lämnade också sista gången.. För jag gick tillbaka! Är de här helt oempatiska människor eller mår dom dåligt innerst inne? Mitt ex har i sitt 51 åriga luv inte varit själv många dagar! Tiden läker säger alla, vissa säger att de går över när jag blir kär igen, men jag vet inte idag hur jag ska ens kunna bli kär igen..
Tror inte tiden läker alla sår men däremot kommer det en dag gör mindre ont, tar dock lång tid som hade kunnat användas till något bättre. Sen hoppas man på att karma även drabbar den som gjorde en illa..Och det ordentligt.
Även jag vill ge liknande möjlighet till ett bättre val så som Du Jan skrev.
Jag hade också otroligt svårt för att släppa den andra personens agerande emot mig, men …jag var väldigt bestämd med något som jag absolut inte ville bli – bitter.
För så länge jag fokuserar på den andra personens agerande istället för på mitt eget, ligger bitterheten och ruvar, kan göra sig större, och till och med ”flytta in” permanent.
En sån person ville jag inte bli.
Jag ville fortsätta vara en härlig människa med högt i tak, nära till skratt och ha tillit till människor.
Det är inte så att jag på något sätt har glömt bort, eller låtsas som att jag inte har blivit sårad, men genom att flytta mina tankar som varje gång inleddes med:
”Hur kunde han?” Till: Hur kan jag? Vad vill jag? gav jag mig själv mer respekt, mer lösningar och jag slapp framför allt sitta med tomma svar gång efter gång.
Ingen har sagt att det är enkelt, men livet har blivit mycket enklare än innan och jag vill verkligen ingjuta hopp som kan tyckas vara långt bort i periferin.
För varje gång jag ändrar mina tankar har jag kommit närmare mig själv och mina känslor, utmanat mig själv på rätt sätt för mig, blivit en mer omtänksam människa både emot mig själv och de som uppskattar mig för den jag är.
När vetskapen om att jag inte kan förändra en annan människa som inte själv vill eller har förmågan, när den insikten går in på riktigt förstår jag att det är bara jag som kan ändra mina tankar och göra det bästa jag kan för mig och mitt.
Den vetskapen är en av de bästa insikter jag lärt mig och gör mitt liv så mycket bättre och enklare idag.
.
Så otroligt kloka ord Lena! Det ska jag ta till mig och leva efter. Bitterhet klär ingen i och den enda människans handlingar jag har makt att påverka är mig själv. …
Önskar dig allt gott!
Lena, vad härligt att du hittat en väg att komma över alla negativa tankar! Har du fått något stöd utifrån för att komma fram till detta tillvägagångssätt?
Jag har själv blivit lämnad efter 27 år. Trots att jag inte vill tillbaka till relationen så som den var, har jag inte kommit till acceptans! Efter att barnen kom lyckades vi inte utveckla vårt förhållande till fördjupad närhet och kommunikation, vilket var nödvändigt för min del.
Ändå sitter jag fast i ett ältande, ”Om bara han…” ”Om bara jag …”, något som också till viss del gjorde att han valde att gå. Mest skuldbelägger jag mig själv, ”Jag som är så klok, varför gjorde jag inte si och så…” Det är så tärande! Jag VILL inte vara på den plats jag är idag, men jag hittar ingen livskraft eller vision av ett eget bättre liv, som för mig framåt. Ingen energi att göra de där sakerna som för livet vidare… Några råd, någon?
❤
Skogsblomman, håller med & hoppas på karma Lena önskar jag kunde tänka som dig, kommer väl dit någon dag
Eva,
Vet du, du kommer dit.
Den dagen du väljer att bestämma dig, för att bestämma dig – då har du tagit det där första klivet över kanten.
Då är du där och jag vågar påstå att du kommer att tacka dig själv för att du vågade ta det beslutet. Du kommer att känna dig väldigt mycket lättare i sinnet och mer på din egen väg i ditt liv och det du vill ha ut av livet.
Jag kan tillägga att det som var det svåraste och tog längst tid var just vägen till att bestämma mig för att nu vill jag inte gå omkring och vara bitter, tänka, känna och ta ansvar åt någon annans beteende som inte ens vet om att jag mådde som jag gjorde, ställa samma frågor i huvudet till mig själv utan att få något svar och bara känna mig tyngre och tyngre för var dag..
Det var en befrielse att ta det beslutet, och jag önskar att jag kunde förmedla känslan när det var gjort och framför allt känslan
jag har idag.
Det är en ynnest att få ha och ta ansvar för min eget välmående så långt det går.
Bara vetskapen om det får mig att känna så mycket glädje, livslust och lättnad.
Äntligen kan använda mig av mina erfarenheter på ett bra och upplyftande sätt istället för att låta mig tyngas ner av det.
Jag låter inte omvärlden styra mig och mina känslor längre i samma utsträckning – jag kan välja själv hur jag vill ha det och ta det.
Det är mitt ansvar.
Så kloka insikter du kommit fram till! Vad fick dig att till slut bestämma dig, Lena?
Att förstå att det bara är jag som har ansvar över mitt liv och välmående, är något som jag lärt mig på den här resan. Jag väntar bara på att känslorna ska hinna ikapp och smärtan lägga sig. Att förstå att jag har egenmakt, och inte behöver fastna i offerrollen i en relation. Jag kan be om förändring hos någon annan, men vill hen inte, kan jag bara förändra en enda människa, och det är jag själv. Att inse att mina val är mina, och hur jag än väljer måste jag vara beredd att ta ansvar för det. Att välja att inte välja är också ett val, med tanke på att jag själv valt att inte agera, trots allt som var mindre bra i vår relation, utan gått omkring i år och varit passivt missnöjd.
Lycka till Lena, Eva, och alla andra på tröskeln till ett alldeles eget nytt liv! Vi får se uppbrotten som en chans till utveckling, bättre integritet och mer självkännedom! ☀️☀️
Celeste,
Jag läser dina kloka och insiktsfulla rader och jag hör att du har all kunskap och fakta, precis som jag också hade.
Jag började ställa frågor till mig själv och lovade mig att vara sann och snäll emot mig, hur ont det än gjorde.
Det kunde låta såhär:
Hur länge tänker jag tillåta den människa som gjort mig illa, att fortsätta dyka upp i mitt huvud, ta plats i mina tankar, få mig på dåligt humör, känna mig kass trots att vi inte är tillsammans längre?
Vad fyller det för funktion för mig?
Känner jag mig lättare, gladare och får bra energi av det?
Har jag roligare?
Dessa frågor fick mig att få ett annat perspektiv på tillvaron och mitt eget ansvarsområde. Jag insåg att jag kunde göra mer än vad jag trodde, bara genom att växla fokus.
Vi ställer oftast konkreta frågor till andra än till oss själva. Bara DET fick mig att omvärdera, agera, tänka och vara rädd om mig själv med mer respekt.
Jag kunde till och med kosta på mig ett och annat fniss när jag ”terapeutade” mig vidare:-)
Det blev en helt annan känsla och den värsta dramatiken avtog.
Viktigt för mig var just upptäckten att faktiskt kunna le och skratta som jag var så bra på innan, även här fick lite utrymme bland alla eländiga tankar.
Jag brukar säga att jag gjorde mig själv en riktigt god tjänst.
Den påminner mig om att vara här och nu så långt det är möjligt, och att jag har större inflytande över mina tankar än jag trodde.
Precis som du skriver Celeste, om det går att se uppbrotten som en chans (när den värsta smärtan lagt sig) till utveckling, bättre integritet och mer självkännedom, blir vi lite skönare människor både för oss själva och andra 🙂
Kram på dig
Dessutom
Eva
Du kommer att lyckas, tro mig.
Tag ut riktningen dit Du vill komma och börja med små saker/steg som ligger nära och känns tydliga för Dig.
Fortsätt med fler förändringar i focus/tankemönstret när du vill komma vidare.
Du bygger nya stigar för dina tankar att gå på, det kommer att förändra känslorna till det bättre och ge Dig nytt focus och mer kraft i ditt liv.
Sträck på Dig och var ’sunt stolt’ över att göra rätt och vara ärlig i det Du gör.
Lev i kraft och sanning. / Jan
Tack Jan,Lena, Celeste , skogsblomman & ni andra för att ni delar med er! Ni är så kloka, jag anser mig också vara en klok person , men detta har dragit ner mig så djupt som jag aldrig varit förut. Jag vet med mitt intellekt vad jag ska göra men känslan håller inte med… Ibland känns det som om jag går vidare så accepterar jag de han gjort, & det kommer jag aldrig göra.
Eva
Du behöver inte acceptera och godkänna det han har gjort.
Konstatera att han har gjort det han gjort för att han är den han är och var tacksam för att Du inte står under hans kontroll/närvaro längre.
Nu är det Din tid att bygga Ditt liv.
Jag önskar Dig all framgång i det nya livet.