Det finns ett väldigt stort misstag alltför många föräldrar gör: att ständigt låta barnen komma i första rummet. På bekostnad av parrelationen.
Varför skall vi först ta på oss själva syrgasmasken i händelse av tryckfall i flygplanskabinen?
Det är så lätt hänt! Att vi glömmer se varandra. Vi som en gång gav och var allt för varandra. Den efter ett antal år förrädiska – ”jag tar för givet” automatiken. Det är oftast inget vi medvetet väljer, utan något som smyger sig på. Allt det vi tror att vi måste hinna med i livsracet.
Barn ropar efter uppmärksamheten (det ligger ju i deras natur). De är inlärningsgiganter där allt i deras fokusvärld skall tas in, nyfikenhet och viljan till att bli sedda gör att de avbryter. Vi påminner dem ett oändligt antal gånger och tröttheten slår på. Batterisparfunktionen kickar in. Parrelationen hamnar i kulisserna. Romantikerstjärnan inom oss förvandlas till en skugga av sitt forna jag.
Avboka jakten på den mest lyckade familjen. Mest aktiva, begåvade, harmoniska, kreativa… barnen. Och börja istället se den egna personen och partnern. Det sköna i att bara hänga i varandras sällskap. Barnen ”infekteras” positivt av er vuxenharmoni.
Barn som vistas i en behaglig och kärleksfull relationsmiljö, med två vuxna som ler och förundras tillsammans, ges enastående förutsättningar till att frigöra sina potentialer. Då står alla och vinkar överst på prispallen.
Vilka är dina erfarenheter min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Känns skönt att du skriver om detta ämne. Som jag märkt är väldigt laddat i samhället. Jag har försökt ha en balans mellan min föräldraroll och min roll som partner. Ibland har jag känt att jag bara behöver vara Emma och få rå om min partner, göra något tillsammans eller bara få gosa i soffan trots att barn har velat få all uppmärksamhet. Jag personligen har inte sätt något fel i att barnen inta alltid kan få all uppmärksamhet. Men jag har många gånger fått höra att jag sätter min man före mitt barn eller fått gliringar om att sådär skulle aldrig jag kunna göra. Vill mitt barn ha min uppmärksamhet eller vill ha hem mig även om jag och min partner är på dejt så åker jag direkt. Mitt barn går alltid först.
Detta gör att man många gånger har fått försöka försvara sig och känt osäkerhet i om jag är en sämre förälder bara för att jag ibland kan känna att jag fortfarande efter att ha blivit förälder har andra behov som behöver tillfredsställs.
Jag tappade nog den röda tråden i mitt inlägg. Men tack för att du tar upp ämnet.
olika uppfattningar kommer alltid att finnas och vad vill du att ditt barn ska lära sig, att det kan bestämma över de vuxna eller att inget farligt händer om de får vänta en stund? stå på dig!
God morgon!
Tänker att all tid åt barnen är en mycket smidig tillflykt när förhållandet är dött sedan länge…
När det är bortom all räddning sedan år tillbaka, så överlever man genom att fokusera på barnen..vilket ger dem en mycket skev bild av världen tyvärr. Vet av egen erfarenhet att det blir ett sätt att döva det dåliga samvetet, hos mig själv i allafall…att eftersom de inte får förmånen att växa upp i ett hem där föräldrarna visar kärlek till varandra, så kompenserar jag genom att de är prio 1 i de flesta lägen…inte materiellt, så att de får allt de pekar på ..inte heller att de får avbryta och tro att de är kungar på något sätt…mer att jag skulle aldrig få för mig att åka på en semester utan barnen som många gör t ex, och att jag försöker se till så att de kan utöva sina sporter/aktiviteter så mycket de vill och kan, trots att det innebär hur mycket ideellt arbete som helst vid sidan om för en förälder med tre barn..
Förstår att det vore bättre med en lugn och fin hemmamiljö med kärlek mellan föräldrarna och inte bara barnfokus…men förstår också att man ibland måste vara snäll mot sig själv och tänka att man nog gör så gott man kan utifrån de förutsättningar man har..
Önskar dig en solig dag!
//Em
undanflykter är kanske bra att ha ibland, men det är ju så jobbigt att ta tag i situationen på riktigt…. 😉
Precis Mia! Kraftsamlandet inför det stora hoppet kan ta tid..väldigt lång tid..och då uppfinner man överlevnadsstrategier som kanske inte är de bästa alla gånger…
med min son var jag i en annan situation…..hans pappa hotade mig och genom att ge sig på sonen kunde han göra mig illa….hemskt att säga, men inte ens när jag tog sonen och flyttade kunde jag känna mig säker pga soc, som ju bestämde att sonen skulle vara hos pappa också, trots hotbilden, så jag kunde slappna av ordentligt när jag fick beskedet att han dött………skriver detta som litet perspektiv på olika livssituationer, kram på er
Jag träffade en gammal vän igår som skilde sig för tre år sedan. Det var hon som tog initiativet till skilsmässan och mår bra idag, men hon sa också att det stundtals är jättejobbigt och att hon råder alla som har en ”hyfsat normal man” att hålla fast i honom. För mig innebar dessa ord att jag återigen börjar tveka. Så himla jobbigt!!!! Det är ju inget ”fel” (inga jättestora fel iaf :)) på min man, men jag har tappat känslorna och vår relation är inte kärleksfull. Men det går kanske att reparera???
Åhhh, jag blir galen av att aldrig komma fram till ett beslut!
Men det blir lite konstigt kan jag tycka att ”hålla fast vid en hyfsat normal man”? Det måste ju, för bådas bästa finnas en ömsesidig kärlek och känsla att man vill leva ihop.
Bara en tanke. Jag har separerat från en normal man, fin på många sätt.
Kram och lycka till!!
Du behöver inte komma fram till ett beslut. Men istället för att befinna dig i ett handlingsförlamat vakum så gör något.
Förändra din relation ifrån ditt perspektiv till hur du vill ha det. det kan nämligen smitta av sig. Var glad, trevlig, omtänksam, gör saker för din man som du önskar att han skulle göra för dig, ge och ge. Utan förväntningar. Ge det lite tid och som du får ringar på vattnet, sen kan du ta ett beslut?
Är det möjligt att relationen kan bli kärleksfull igen? Och vad skulle i så fall behöva hända?
Min erfarenhet är att ’tappade känslor’ inte kommer tillbaka.
Men det är DITT beslut – DU som ska leva med det – så låt ingen påverka dig varken åt ena eller andra hållet.
Din magkänsla kommer tids nog att berätta för dig vilken väg du ska gå…
Lycka till!
Känner igen mig. Jag blir oxå galen av att inte komma fram till ett beslut. Eller jag hade faktiskt bestämt mig för ett tag sen (det var en skön känsla) men sen händer det massa tunga saker och man ångrar sig.
Just av samma skäl som du skriver: vi har det ok!
Men mina känslor…
Jag tror oxå att det är som Joanna här skriver ”tappade känslor” kommer inte tillbaka.
Förstår oxå att tvivlen kommer när man får såna där kommentarer, att man ska hålla fast vid ”hyfsat normal man”.
Bäst att inte stressa fram något men inte vänta alltför länge heller.
Kram
Kram kram
Jag håller med -helt och hållet! MEN jag är rädd att jag kanske har för höga krav/förväntningar på hur kärlek ska kännas. Vi har varit tillsammans i hela vårt vuxna liv så jag har inget att jämföra med, tyvärr. Man ska inte träffas för tidigt i livet!
Jag känner mig som världens skurk som känner så här. Det känns hemskt för barnens skull, att beröva dom en kärnfamilj ”bara” för att mamma inte har dom rätta känslorna. Ego, ego, ego.
Men mannens blick bara utstrålar trötthet. Ingen värme 🙁 Det gör mig hemskt ledsen. Den enda närhet man duger till är sex.
Förstår hur du känner.
Så kände jag när jag skulle skiljas från barnens pappa (för 10 år sen) efter 15 år tillsammans. Ville verkligen inte splittra kärnfamiljen.
Men det är inget jag ångrar. Kärleken var borta. Hade en härlig singeltid. Massa härlig tid med barnen och när de var hos sin pappa så hade jag egentid med vänner, träning o party.
Man måste vara lite ego oxå. Man har bara ett liv. Man vill inte sitta på ålderdomshemmet o ångra att man inte ”levde”.
Kram
Jag förstår precis hur du menar och håller med dig. Men ändå så tvekar jag (fast jag VET vart detta kommer att sluta).
Mycket beror säkert på att jag inte har någon egen erfarenhet av skilsmässor. Ingen av våra vänner är separerade och jag är uppväxt med gifta föräldrar. Min syster skilde sig för 10 år sen, och hon tycker att livet blivit bättre. Hon säger idag att hon lever med en man som hon KÄNNER att han älskar henne över allt annat, men att hon ibland, med tanke på barnen, inte vet om hon gjorde rätt när hon valde att gå.
Min rädsla ligger nog också i att jag har växt upp med en alkoholiserad pappa och med ett syskon som under hela min uppväxt var (är) sjuk i en dödlig sjukdom. Det har varit en uppväxt fylld med oro, och det har jag alltid lovat mig själv att låta mina barn slippa att uppleva. Jag vill ge dom trygghet.
jo men det är dina känslor som ger stabiliteten, din glädje som ger dem energi……så ta hand om dig, livet ska levas, det är en viktig lärdom för alla barn! kram
Det skulle vara intressant att veta vad det är som hon tycker är så jobbigt. Det kan ju handla om hennes egna demoner och behöver inte vara något generellt.
Charlotta
Ovan ser du vad jag tycker är jobbigt i detta (det finns säkert lite till :))
Kanske borde jag inte vara så feg? Men jag har verkligen en issue gällande barnens trygghet…
Du har säkert rätt i det du skriver men det finns även de som i o m en skilsmässa går helt upp i sig själv och sina egna behov så barnens behov hamnar i skymundan.
Det finns de som glömmer bort att de är föräldrar och i sin iver att leva sitt ”nya liv” kastar sig ut i ett liv som man kunde leva innan man skaffade barn. Jag har flera i min omgivning liksom jag som upptäcker att barnen blivit sekundära för den andre föräldern.
Skriv gärna ett inlägg om hur man ska få en bra balans mellan att skapa det ”nya livet” efter skilsmässan men samtidigt göra plats för barnen.
Det är svårt för dem att gå igenom en skilsmässa och det är svårt för dem att se som i mitt barns fall se att pappa lägger alla sina pengar på resor med den nya kvinnan, ägnar all ledig tid på den nya kvinnan och barnet får höra att pappa inte har tid att ses, råd att hitta på nåt.
När barnet frågar:
Mamma vad gjorde jag för fel för att pappa skulle överge mig?
Sa jag nåt fel? Gjorde jag nåt fel?
då brister hjärtat…
Jag kan inte förändra hur han agerar jag kan bara finnas där för henne och försöka göra henne trygg
Jag får lova henne innan hon ska sova att jag aldrig kommer överge henne som pappa gjort
Man skiljer sig från sin partner men man får inte skilja sig ifrån barnen
Helt rätt!
Man får skilja sig ifrån sin partner men inte ifrån sina barn.
Tyvärr är det många män som gör så. Så gjorde mitt ex oxå efter skilsmässan. Dock blev det bättre sen.
Men det gör ont i hjärtat när det pågår. Hur man än försöker prata om det så når man inte fram, han bara förnekade att det var så.
Nu är det bra men det sätter nog sina spår.
Jag kommer aldrig att förstå att man kan bli så uppfylld av sig själv så man ignorerar telefonsamtalen från sitt gråtande barn…
Låter dock bra att det kan bli bättre sen men nog sätter det spår…
Alltså jag orkar inte känna dessa känslor för exet längre.
Jag älskar han så otroligt mycket men han har ju redan en ny tjej men jag kan verkligen inte ta bort mina känslor för honom.
Hej Anette! Jag är nyfiken, hur gick det hos psykologen? Kram
Ska dit på torsdag.
Usch idag ska han presentera henne för sin bror och hans fru då deras dotter har fyllt år.
Alltså jag klarar inte mer… :'(
Det gör så jävla ont så jag går bara mer och mer sönder.
Det går bara inte att acceptera detta. 🙁
❤️ Du klarar det!!! Torsdag! Låter bra! Kraaaaaaam
Hon kan inte ta bort vad jag känner för honom. Älskar honom mest av allt.
Jobbigt att veta att han är med den nya tjejen.
Då var den hemska helgen över igen. Exet hade tydligen haft en hel helg med tjejen och vänner. Och planerat mer på Barcelonaresan som han och tjejen nu ska åka på fast det var han och jag skulle prova att åka. 🙁
Här har många föräldrar något att lära. Särskilt i nyfamiljer är det så viktigt att även ge den nya partnern tid och kärlek, inte bara tänka på sina barn och säga barnen kommer först. Skulle man sätta alla i familjen på en delad första plats skulle många fler lyckas i kärlek tror jag. Och då tror jag också nyfamiljer skulle ha en större chans att lyckas bli en familj där även det känslomässiga sitter där det ska mellan alla parter. Att då ha lättare att acceptera och orka med andras barn inte alltid är det roligaste kanske skulle uppvägas om man ändå känner att man har en plats i familjen, att man är en partner som är älskad och uppskattad.
Visst tror man på kärleken när man ser Carl-Philip å Sofia!!! Länge leve kärleken!!! Å det jag tycker så mycket om är att deras gemensamma strävan är att skapa gott i världen!!! Är det inte så man brukar säga om själsfränder! Jag tror just vi fått bevittna ett sånt kärlekspar ❤️❤️❤️❤️
När jag träffade mitt ex hade han två barn som bodde hos oss varannan vecka. De var 7 och 9 år.
Jag tog mammarollen den veckan de var hos oss.
Fixade och skapade bra relationer med båda två.
När mitt ex och jag fick våra barn hände något. Jag gav och gav och började ställa lite krav på att storasyskonet skulle hjälpa till med lite göromål.
Vi renoverade huset och det var helt galet mycket hela tiden.
Mitt ex klarade inte att ta konflikterna med sina egna barn och den tiden som fanns över till oss två var nästan obefintlig. Jag påtalade flera gånger att vi skulle göra något åt situationen men inget hände. Vi började glida ifrån varandra. Åren rullade på i en osund miljö.
Jag fick inte luft och började må dåligt av alla osunda relationer, maktkamper och vi lyckades fånga in något positivt. Sambons Äldsta dottern mådde pyton och min sambo låtsades inte om det.
Jag blev häxan surtant och ställde ultimatum.
Inget stöd från exet. Han renoverade och ville åka iväg med mig själv och ha kul.
Jag ställde upp på detta några år tills jag insåg att vår familj och vår relation i vardagen var en katastrof.
Många år hann gå innan jag tog steget att lämna för ett år sedan.
Det har varit skuld gentemot framför allt barnen.
Men jag lever och andas och sätter gränser för barnen son jag står för. Det är inte lätt men jag känner mig ärlig emot mig själv och det tror jag är viktigt!
Att leva i en familj som inte är frisk gör mer skada än en separation.barnen mår dåligt av att se föräldrar som inte bryr sig om varandra.
Lycka till med era beslut!
Jag har börjat dejta en kille och vi skrattar i telefonen varje dag. Han får mig att må bra och det känns ovant efter mitt ex. Han ville bara ta hand om sig själv och sitt ego!
Jag får höra komplimanger som jag inte hört på många år. Jag inser att jag är värd endast den som gör att jag växer!
Ta hand om er därute. ❤️❤️❤️
Fantastiskt Martina ❤️
Mm . Helt fantastiskt! Att det finns någon som är genuin, känslig och har humor. ❤️