Mannen säger: ”Jag är ingenting utan henne. I och med skilsmässan har jag insett vilket fruktansvärt svagt självförtroende och låg självkänsla jag har. Är helt vilsen nu när jag ser hur jag helt och hållet har levt genom henne. Nu har jag ingen aning om vem jag är längre!”
När vi blir förälskade, går in i ett förhållande och upplever kärlek, känner vi oss ofta oövervinnerliga. Ja, t.o.m. odödliga! Samtidigt är vi så fruktansvärt sårbara, eftersom dörren till hjärtat står vidöppen (om vi älskar utan skyddsväst).
En kvinna berättar: ”Med honom vid min sida har jag aldrig känt mig så vacker och attraktiv. Utan honom aldrig så grå och menlös!”
Det är högst naturligt att vi känner oss ledsna, tomma och förkrossade när ett förhållande med någon som vi älskar tar slut. Men det handlar inte enbart om förlusten av någon som stått oss nära, utan känslan vi hade inför den egna personen. Den vi blev i tvåsamheten (en sund sådan) var en mer glänsande version av jaget. Separationen från de ”högre” känslorna inombords gör ont! Det är som om vi kopplats loss från en outtömlig energistation.
Det som mina tidigare förhållanden har lärt mig, är att se till att bygga en självkänsla som ingen eller inget kan ta ifrån mig. Smärtan hade den positiva bieffekten att jag tvingades konfrontera relationsmönster som förminskade mig: rädslan för att bli lämnad.
När separationsångest och oro för att inte duga, får oss att gå runt på tå för att passa in, vara ohälsosamt tjänstvilliga och ”goda” för att få kärlek, händer förr eller senare det som vi fruktar mest: vi blir lämnade! Och så kan det hålla på i relation efter relation tills vi förstår att autenticitet och självutplåning inte bör vistas i samma hus.
Michael Larsen – relationscoach
Men varför, när jag väl försöker att tänka på mig själv och umgås med mina vänner så får jag så som jag uppfattar det tråkiga kommentarer efteråt. Han säger att jag inte ska leva mitt liv genom honom. Vi har ett varannan veckas särboliv, där vi veckorna när barnen ( alla tonåringar) är hemma inte ses. Då kan han knappt sms:a god morgon eller ringa för att säga god natt. Sedan kommer veckan när vi inte har barn hemma, då bor vi tillsammans, alltid hos honom och nu sista tiden kommer hans son titt som tätt och bor där också. När min son kom hem en natt en pappa-vecka så fick jag frågan, varför? Vad är skillnaden? Han har ett oerhört stort fritidsintresse och det går före allt. Om det utav någon anledning inte går att utöva hans fritidsintresse på helgen av en anledning som han inte rår på exempelvis kraftig vind, ja då kanske vi kan göra något men det vet jag ju inte förrän i sista minut och jag är så dum att jag sitter och väntar och hoppas. Det som gör mest ont är väl att jag förebrår mig själv för att jag vet att jag gör fel, fel mot mig själv men jag kan fortfarande inte sluta.