Vi behöver andra människor som vi kan spegla oss i – där frågorna ställs direkt eller indirekt: ”är ja normal? Är jag unik? Lever jag ett bra liv?” Det är högst mänskligt eftersom vi inte är isolerade öar. Kontaktsökande ligger i vårt DNA.
Tänker så här: många, och jag menar verkligen många, känner att livet upphör när deras förhållande tagit slut eftersom spegeln inte längre finns där. Den dagliga bekräftelserösten som tystnar. Alltings mening tycks vara undanryckt. Något vi värjer oss emot – oavsett kostnaderna.
DET ÄR SOM OM PARTNERN ÄR KVITTOT PÅ ATT VI HAR ETT VÄRDE – ATT VI FINNS HELT ENKELT.
Många hamnar i ett existentiellt vakuum då parförhållandets vardagsflöde abrupt stängs av: ”jag ser dig!” tystnar. Det får människor att kämpa för sina liv eftersom de tror att själva livskraften sipprar ut i tomma intet.
Den i vanliga fall annars så trygga och balanserade personen kan totalt tappa fotfästet. De mest irrationella uttrycksformerna kan frigöras – skuld och skam blir nära grannar. Vi känner inte igen det egna jaget.
I desperation förhandlar vi genom att antingen bli kvar i ett kärlekslöst förhållande eller bedjande gå ner på knä inför någon som inte längre vill: ”Snälla! Stanna kvar. Vi måste försöka! Jag älskar ju dig! Vi har för mycket att förlora!”
Det är som om vi hellre lever i ett totalt utarmat förhållande än att kastas ut i ovissheten. Den emotionella navelsträngen måste till varje pris förbli intakt. Återigen: det grundar sig i tron/övertygelsen om att vår existens är under attack.
Vad händer på sikt med oss om navelsträngen på ytan verkar vara hel men inget näringsrikt blod kan passera? Vad gör det med vår person när gränserna runt den egna kärnan (Jaget) tillåts bli utraderade?
Varför tror du att människor snabbt kastar sig in i nya förhållanden? Det bottenlösa behovet av ett vittne som kan säga: ”Du ÄR genom att jag SER dig!”
En tanke till dig min bloggvän: tänk om vi i större utsträckning kunde börja leva lite mer genom oss själva och inte via en annans ögon. Handlar inte om ”ensam är stark” narcissistisk mentalitet, utan att vi kan se oss själva och med största vänlighet säga till spegelbilden: ”här är jag. Det må göra ont, men jag andas och fötterna är i stadig kontakt med underlaget. Jag är upprätt!”
Det är inte bråttom, men viktigt att tanken på att storhet bor inom dig får slå fäste.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack för en underbar text, som går rakt in i mitt innersta rum!
Trevlig helg!
Ja…tänk…så du får till det Michael! Å även om jag är van att vara med mig själv i vardagen, så är det verkligen så fantastiskt att få bli sedd genom någon annans ögon. Och det bästa är förstås om man känner igen spegelbilden. Att få känna att någon annan verkligen ser MIG, så som jag känner mig själv. Och kanske tom en lite bättre version än jag ibland förmår att se av mig själv.
😀
Nu börjar jag gråta…
Yess-fri i min ”storhet” – i ovisshetens trygghet.
-Varje Dag är nu så spännande att jag,
den energilösa och morgontrötta, vaknar kl 6 !!
Goda vanor; morgonpromenad, därefter havregrynsgröt o nybryggt kaffe.
Aah så skönt att inte vara i en energislukande relation.
Tack Michael – du är en bidragande orsak till mitt nuvarande mycket Goda Liv.
Tack
❤
Vilken härlig energi du sprider 😀
Så klok du är Michael, texten verkligen berör mig, då jag just nu saknar någon som ser mig kan ge tröst när mina tårar rinner efter förlusten av två fina människor i mitt liv..
Behöver just nu lära mig leva som jag är och vara nöjd med det jag gör för mina barn och för min familj. Inte se mig själv genom min fd och jämföra mig med han och det liv han har valt att leva, och gör..
Men texten ger mig tröst och jag inser att jag faktisk står upprätt och får en påminnelse om varför jag valde att lämna, för att jag inte ville leva det livet vi levde ihop utan leva mer i nuet och vara mer sann mott mig själv och våra barn.. Vara jag helt enkelt.
Så tack för dagens inlägg önskar er en trevlig fredag
Tack Kerstin! Att leva upprätt i sig själv är avgörande för vår lycka. Önskar även dig en fin fredag:-)
Jag var där du beskriver för bara några månader sedan. Marken rasade under mig, jag ville bara försvinna. Jag ville för allt i värden inte vara ensam!
Pga. denna rädsla för ensamhet kompromissade jag bort mig själv under många, många år.
Idag när jag är ensam och mår så bra så kommer tankarna ”hur kan jag må såhär bra utan honom?” svaret är enkelt, inga som helst problem för idag älskar jag mig själv och jag ser till att bekräfta mitt jag. Jag har mått så dåligt i så många år, att nu när jag mår bra så får jag energikickar av mitt välmående, och det är en grym känsla som jag aldrig känt förut!
Och en av nycklarna till att jag mår bra nu är att jag tillåter mig att KÄNNA vad det är jag EGENTLIGEN känner. Jag har dagar då jag är ledsen främst för att jag saknar mina barn varannan vecka, men då frågar jag mig själv varför jag är ledsen och sen svarar jag mig själv, istället för att trycka undan mina känslor.
Jag har insett att när jag mådde dåligt stängde jag av mina känslor och bara gick på autopilot, för att orka, för att jag var rädd, för att jag inte vågade känna.
Nu känner jag att ”att känna är att leva”, oavsett om det gör ont eller ger energikickar!
Trevlig helg 🙂
Trevlig helg Emma 😀 Å alla andra förstås!
Åh så härligt – Trevlig helg Du me’
❤
Så fint Emma! Att våga vara sårbar är en sann styrka ☺
Tack för att du delar med dig Emma. Tänk så mycket kraft vi vinner när vi slutar försöka fly undan känslorna. Önskar även dig en härlig helg!
Du verkar ha hittat rätt väg , att tycka om dig själv och att tycka om att vara i ditt eget sällskap, utan att bli självgod och sätta upp en hård fasad ut mot andra pga rädsla för att hamna i samma situation som i din tidigare relation. Bra , det är dig vi skall ta lärdom av. Kram och trevlig helg.
Tack snälla ni! All kärlek till er!
Denna blogg har hjälpt mig sååå mycket på min resa! Öppnat upp tankar som jag inte alltid velat tänka, men som jag inte kunnat fly ifrån och som sen hjälpt mig att komma vidare, och för det kommer jag vara evigt tacksam!
😀 Känner likadant 😀
Ditt inlägg idag ger mig funderar som sträcker sig längre än till mig själv. Klart, i första hand tänker man på sitt eget liv och att i dagens samhälle vi har råd att prioritera lyckan/att känna sig lycklig framför mat för dagen. Men i förlängningen tänker jag, att om fler människor var nöjda och lyckliga med sin vardag – så mycket mer sannolikt skulle bli åstadkommet i samhället i stort! Tänk er, en olycklig människa som är lärare, förskolepedagog, VD, eller konduktör på ett tåg (helt slumpvist valda yrken.. ) Så mycket negativa och destruktiva stämningar som sprids. Tänk er istället vad mycket som kan åstadkommas av en kreativt och framåtsträvande själ! Om jag träffar någon som är sur, eller på annat sätt omotiverat negativ, tänker jag inom mig, ja han kanske har en dålig relation hemma… eller på jobbet…
och när jag möter dethär som en accepterad del av samhället jag lever i…..blir jag alltid lika paralyserad och när jag då blir attackerad har jag inte hela min hjärna att tillgå, så orättvist…..jag gör så gott jag kan och försöker få bort avdomningen, men det är så svårt……..och det är i den här situationen som min sambo är ovärderlig även om han inte bidrar med så mycket är det så värdefullt att han bara finns och ger en kram, för det är den kramen som håller näsan ovanför vattenytan för mig…..det elaka hade knäckt mig om inte han funnits hos mig.
Så är det för mig. När mitt ex lämnade mig för 5 månader sen så kände jag att livets mening försvann. Och det känner jag än. Ingenting är roligt längre, hatar helgerna när jag sitter ensam när dottern är hos sin pappa.
”bedjande gå ner på knä inför någon som inte längre vill: ”Snälla! Stanna kvar. Vi måste försöka! Jag älskar ju dig! Vi har för mycket att förlora!””
Ordagrant gjorde jag så, till vilken nytta?
Nu sitter jag här ensam och övergiven medans exet redan har träffat en ny, gick väldigt snabbt kan jag tycka. 🙁
Vad behöver du för att inte sitta fast Anette81? Varma hälsningar.
Helst av allt hade jag velat ha tillbaka mitt liv med mitt ex.
Men han har tydligen valt att vara med någon annan, hur han nu kan välja bort MIG?
Önskar att jag visste det. Känner att jag inte kan acceptera att han har lämnat mig. 🙁
Det blir du tvungen att göra – snart. Annars rinner bara livet mellan fingrarna på dig… Detta är inte värt att kasta bort ditt liv på. Inte värt att förlora tiden med barnen (p g a att du är ’frånvarande’). Den kommer aldrig tillbaka!
Du måste hitta meningen med livet på egen hand – med dina barn. Du har dem – och DET är värt JÄTTEMYCKET!
Känns ju som att jag inte har något liv längre.
Jag har bara ett barn. Klart att min dotter är värd jättemycket.
Anette – det är just därför du ska gå till en psykolog! För att få må bättre, stärka ditt JAG, få tillbaka meningen med livet så att du kan finnas där för din dotter!!! HON BEHÖVER DIG!!! ❤️
Jo jag vet att hon behöver mig och jag finns där för henne när hon är hos mig.
Låter jättebra, men jag hoppas verkligen att du går å pratar med någon så att du kan få börja må bättre! Förstår att du har det hemskt jobbigt och det är så viktigt att du ber om hjälp! Du är värd att få känna att livet har en mening och att du är värdefull för den du är. Även om du känner dig sviken och oälskad av ditt ex.
Det ska börja en ny psykolog nästa vecka så jag ska ringa då och se om jag kan få en tid, vet inte riktigt på vilket sätt hon ska hjälpa mig????
Tror inte att det finns någon kille som kommer att stå ut med mig.
För vilken kille vill förresten ha en tjej som inte kan åka någonstans, som har småbarn, är arbetslös, som inte ser bra ut, som inte är psykiskt stabil???
Va BRA att du ska gå dit Anette!!! Starkt och modigt av dig 😀
Just där befinner jag mig också, sedan 2 1/2 månad. Ingenting fungerar, varken äter eller soover, men jag sköter mitt arbete och tar hand om min 12-åring då han är hos mig varann vecka.
Det är en mardröm.
Håll ut, båda två! Det kommer bättre dagar. Det är jag ett levande bevis på. Har mått så dåligt sedan jag lämnade för 3,5 månad sedan, men nu börjar det hända grejer.. Sakta men säkert känner jag mig starkare, lyssnar mer på mig själv -vad jag vill och vad jag behöver! Det blir glesare mellan gråtdagarna. Kommer på mig själv med att jag faktiskt inte tänker på honom hela tiden längre.. Det går åt rätt håll.
Jag vill träffa någon så klart, men jag har bestämt mig för att jag ska lära mig att vara nog för mig själv och vara trygg med mig själv. Jag ska inte existera genom bekräftelse från en man. Jag ska stå på egna ben!
Ni fixar det också tjejer!! Kram
jag tror att det finns kärlek för alla människor, och även för dig i många olika former och personer, du kommer att hitta din styrka att ta itu med ditt liv och göra det bättre när du väl börjar hos psykologen! bra gjort!
Känns som om det är så mycket att göra, kommer jag orka det? Kommer ta flera år.
Allt börjar med ett första steg Anette!!! Fokusera på att ta det första steget som du har tänkt ta till veckan. Det kan leda dig framåt mer än du tror…;-D
Hoppas det.
FY vad jag mår illa av bara tanken att exet är med någon annan. Det skulle ju vara jag. 🙁
Sen jag fick reda på att han har träffat en annan har jag mått så jävla dåligt.
Jag klarar inte av det…:'(
Anette! Håll ut till imorgon då du kan få ringa det här viktiga samtalet, få träffa psykologen å ta det därifrån!!! Håll bara ut nu! Kramar till dig! ❤️❤️❤️
Ingen kan få mig att glömma honom tyvärr 🙁
Petra35: Tack för kramarna men smärtar så jävla mycket att han är så glad och lycklig med den nya.
Psykologen börjar den 10 juni
Vilka insikter du levererar, tack. Grymt tänkvärt.
Idag är jag inte på topp och därför var det svårt att läsa detta. Barnen åkte till sin pappa dessutom och jag känner mig oerhört övergiven. Jag har däremot nu efter 2 tuffa år börjat sörja, inte bara relationen utan också dödsfall och släktfejder som inträffat under dessa två år. Min far avled samtidigt som jag separerade och jag var den som måste vara stark. Är sjukskriven nu då jag gått i väggen och med psykologhjälp har jag hamnat i sorgefasen och jisses så ont det gör. Men jag har inte gråtit på många år….4 tror jag…så dessa tårar behöver komma.
Mitt ex har inte träffat någon ny utan är singel som jag. På senare tid har han förändrats och idag kan jag se den man jag förälskade mig i för 24 år sedan. Vi är goda vänner men inser plötsligt att hans sida nu får mitt hjärta att hoppa. Är inte riktigt bekväm med det för det kommer aldrig bli vi två igen. Trodde jag var färdig med han på det planet.
Men jag ska resa mig igen nu när jag blrjar växa som människa. Jag fortsätter mitt liv och umgås med bekanta ibland. Där är jag mig själv och blir sedd. Men visst är det jobbigt när man sitter själv hemma en fredagkväll när andra umgås med sina familjer och inte jag. Men även i detta kan man finna styrka. Jag är jag, jag måste sörja nu men mitt liv är betydelsefullt, utan mig (och alla andra) är inte jorden komplett.
Kram till dig. Värsta kvällen på veckan är när barnen åker,
Förstår helt och hållet din känsla av att känna sig övergiven. Och kan verkligen förstå och känner igen mig så mycket och förstår hur tufft du har/haft det. Jag separerade ca 5 mån sedan och har förlorat min mamma för en månad sedan …
Ta hand om dig..
Blev lämnad för ett halvår sedan, när min man varit otrogen och hittat en ny. I början var jag chockad och hade svårt att ta till mig det, men nu känner jag mest sorg och det tär på mig. Sitter också ensam en fredagkväll och saknar min man och mina barn. Hur ska man tänka och handla för att stärka sig själv? Hamnar ofta i negativ spiral av destruktiva skuldkänslor och tankar vad kunde jag gjort bättre i vårt förhållande och hur kommer mitt framtida liv att bli. Hur kan man hitta glädjen till livet igen efter att ha blivit sviken och lämnad ensam mot sin vilja? Hur kan man stoppa sina negativa tankar? Jag vill bli en stark och glad kvinna och hitta tillbaka till livsglädjen igen!
har varit i den situationen, men man har ju inget val va? den här personen vill inte, så jag får hitta en annan att dela mitt liv med? sen får man ju jobba på att integrera sina erfarenheter och lärdomar i sig själv på vägen i livet.
känner starkt att det här ÄR en attack på mitt liv, det liv jag lever nu kommer ju att upphöra om jag väljer bort min partner? då ändras förutsättningarna och valmöjligheter jag har nu, till ngt annat som jag inte vet om det blir bättre eller sämre? och har jag styrkan och kapaciteten att vända det till ngt bra om jag vågar försöka? i alla andra förhållandena jag haft har det varit definitivt slut, men inte i detta, här är det bara tystnad och känslomässig fattigdom……..och det jag har försökt med hittills har inte fungerat till ngn permanent lösning? eller ska jag bara vara nöjd med den ’frihet’ jag tar mig till annat när jag inte ’behöver’ ta tag i relationen?
Jag trivs med mig själv men är så otroligt trött på att vara ensam. Vill ha nån att vara nära. Mentalt och fysiskt. Känner mig halv utan att ha en nära relation.
Det har inget att göra med att jag måste ha ständig bekräftelse. Men det vore dumt att förneka att människor behöver bekräftelse. Vi behöver den där spegeln som visar oss om vi gör rätt eller fel, om vi duger.
Visst har jag mina barn och de ger mog massor. Men det kan ju aldrig ersätta en kärleksrelation med en annan vuxen.
Tänkvärt. Du ger oss alltid något att jobba med Michael.
Att sörja är viktigt efter en separation. Min pappa var med om en allvarlig bilolycka för två år sedan. Det har varit tufft att stötta honom och min mamma med allt vad det innebär. Jag var stark och hjälpsam. Sedan valde jag att lämna en dålig relation förra sommaren. Var stark och stöttade till en början mitt ex och skulle finnas där för barnen.
Vågade sörja för några månader sedan. Det var så jobbigt och det är fortfarande läkningsprocess kvar.
Känner mig mer och mer nöjd med mig själv och sitter i soffan en fredagskväll med en öl och pizza. Behöver inte alltid någon som bekräftar att jag finns. Klart jag saknar det gamla umgänget och barnen. Men bygger upp nya vänskapsrelationer. De flesta är också separerade och det känns inte som att jag behöver bevisa något för dem. En vän separerade precis efter mig . Vi har funnits för varandra hela detta året . Vi kände inte varandra så väl men nu är vi bästa vänner. Hon ställer upp i vårt o torrt! Det ser jag som en vinst! Hon fanns där innan men då såg jag henne inte.
Hoppas att ni finner styrka ! Tänk inte att ni måste hitta mannen just nu. Finn en sann vän. Livet får inte bero på en enda relation.
Klart jag saknar en man och livspartner, men han finns där ute. Har inte tagit mig tid att leta. Vill finna mig själv först. Kram på er
Helt rätt Martina!
Finna sig själv först och en sann vän (om man nu inte redan har det). Livet får verkligen inte hänga på en enda relation. Alla andra relationer utanför hemmet är oxå jätte viktiga.
Och du har rätt, man behöver inte ha bråttom. HAN finns där ute. Männen tar inte slut som konsertbiljetterna. Man behöver inte skynda sig för att få tag på en. Det finns massor med fina män kvar där ute när tiden är mogen.
Kram till dig!
tack finaste JOsefina!
Du är en blomma som sprider både färg, doft och hållbart tänkande i det du skriver:
Tack fina du för dina ord! 🙂
Jag hoppas verkligen att jag inte skriver något som någon tar illa vid sig över nu?
Tänker bara på något som nog inte alls har med dagens ämne att göra…
Men om statistiken stämmer, att 70 % av alla skilsmässor/separationer sker på initiativ av kvinnan, så stämmer det ju inte alls med alla som skriver här…
Är det så? Eller är det så att det (för det mesta) är kvinnor som blivit lämnade som läser och skriver här? Bara en liten fundering…
Har själv både lämnat och blivit lämnad de senaste två åren. Så bara en liten undran om var ”alla andra” finns? Men kanske är behovet ändå störst när man blivit lämnad? Jag vet inte…
Vill nog bara säga att det är oerhört svårt att lämna en lång relation också, oavsett anledning…
Kram till er alla som liksom jag kämpar med alla känslor kring allting<3
Statistiken stämmer nog och det är nog så att de som har blivit lämnade har större behov av att läsa o skriva här. Det är nog en hemsk smärta de upplever, mkt som de försöker förstå o bearbeta, massa obesvarade frågor…
Har aldrig blivit lämnad så har inte upplevt detta.
Men håller med dig om att det inte är lätt att lämna en lång relation heller. Det är en jobbig process att gå igenom innan man kommer fram till beslutet och sen kan man hinna ångra sig flera gånger innan man är mogen att genomföra det. Det tär något oerhört.
Håller på med det o ibland kan jag känna att jag hade hellre blivit lämnad för att slippa det här hemska som jag går igenom inom mig.
Fast läser jag allt som skrivs här så vill jag inte det heller.
Det finns sällan enkla avslut.
Men när man väl är där så får man hoppas att det så småningom blir bra för alla.
Kram till dig och alla andra kämpar!
Jag tror att jag blev lämnad mentalt av mitt ex för länge sedan. Han ville inte möta mig där jag var i livet. Jag kämpade på och försäkte ändra mig för att vi skulle kunna hitta något att bygga vidare på.
Levde ensam i flera år i en relation som byggde på att jag gav och gav av mig själv.
Jag tog steget och lämnade honom genom att ta steget och säga att vi skulle bo isär på prov.
Ni tror jag inte att vi kan hitta tillbaka. Men jag är en kämpe och tror på allt kan hända och att vi människor kan förändras. Det tar kraft att leva fullt ut men det ger så mycket ärlighet och kärlek tillbaka.
Tack vare Laleh, Winnerbäck mfl hämta jag kraft till att landa.
Denna blogg är en energigivare.
Tack för att ni delar och ger.
Ta hand om er väl!
Kraaaam
Tack för att du oxå delar.
Ta hand om dig o kämpa på! 🙂
Kram
Skulle kunna vara jag som skrivit det där. Det pågår hela tiden ett krig inom mig hur jag ska göra, fast man innerst inne redan vet svaret.
Så är det Marie!
Innerst inne vet man så väl.
Kram
Mitt i det befinner jag mig.
Precis mitt i!
Kampen för att inte fly in i något annat, för att lära mig vara med mig själv, för att lära mig att känna och inte vara rädd.
Men ibland väller skräcken över mig ’tänk om jag blir själv resten av livet?’
Tack för kloka ord. De tröstar.
Tjabba! Jag kom just hem från dans å mår som en prinsessa 😀 hmm…å mitt i en dans slog det mig…att det absolut viktigaste är att känna kontakt med sin egen själ! Å jag tror jag har kontakt, jag är bara dålig på att lyssna på den ibland 😀 Men den vet en HEL MASSA 😀 och viskar till mig hela tiden. Min intuition är stark å nu vet jag att jag egentligen har allt inom mig. Det känns som att min själ och jag bara vill stråla kärlek 😀 å känna lugnet. Kram å sov gott 😀 Tycker verkligen det är härligt att vi kan utvecklas tillsammans tack vare Michael å varandra ❤️
Hmm…menade inte att jag vill leva själv bara för att jag tror att jag kan hitta det mesta jag söker inom mig…det e precis tvärtom…det är DET jag sen vill dela med alla 😀 Kärleken 😀 just idag känns det mycket större än att hitta en man att leva med 😀
Du är en pärla som skimrar på havets botten. Om jag nån gång ska våga dyka så hoppas jag att jag hitta någon som DU!!!!
❤️
Härligt prinsessan! ❤️
Du har mkt kärleksstrålar.
Lär inte dröja länge innan du träffar en prins. 🙂
Ååå fina NI!!! TACK!!! ❤️ Jag är sååå glad att NI finns!!! Och Michael! Jag behöver ju ingen annan man 😀 😀 😀
Lyssna på Joel Alme” Slå hjärtat slå en dag till ”
Hmm…måste få dela med mig…har blivit väldigt nyfiken på en bok som heter ”Dit hjärtat längtar” av Katarina Mannheimer Ahlström…har beställt den, dock inte läst den ännu. Kände bara att den kanske kan vara av intresse för fler!!! Den verkar handla om precis det många av oss behöver komma närmare…vår innersta kärna…❤️
Martina, får jag fråga om ni har barn? Hur har det funkat isåfall? Jag är inne på den linjen, att separera på prov, men min man är inte alls där. Och jag är klart rädd att barnen ska ”ta skada”.
Jag såg detta nu . Vi har två barn 11 , 13.
Det låter enkelt att säga att man ska separera på prov. Egentligen vet man innerst inne att det är kört…
Att ta på sig skuld och känna rädsla för att barnen ska ta stryk är så jobbigt.
Vi hade gått i terapi men det blev ingen förändring. Jag kände mig mer ensam än någonsin. Flydde in i bokens värld för att mitt liv var så torftigt mellan oss. Jag gav allt för barnen, vänner. Förnekelse tar kraft …
För att kunna bryta upp gick jag till Previa och hade tre samtal son gav mig modet att våga bryta upp.
Ett år senare tre nya samtal för att jag glömt att sörja och låta allt komma ut.
Barnen är mer nära sin far nu. Jag känner mig lite utanför men inser att de har tid att ta igen. Äntligen måste han planera sitt liv och de får tid för sin pappa. Han dricker mindre och är stabil.
Fortfarande känner jag mig på lite gungfly.
Önskar att mina vänner varit mer lyhörda.
Men alla har sitt i livet och många orkar inte stötta.
Rädsla av att jag ska smitta känns ibland.
Lycka till om du löser detta