barndom

relationerVi behöver andra människor som vi kan spegla oss i – där frågorna ställs direkt eller indirekt: ”är ja normal? Är jag unik? Lever jag ett bra liv?” Det är högst mänskligt eftersom vi inte är isolerade öar. Kontaktsökande ligger i vårt DNA.

Tänker så här: många, och jag menar verkligen många, känner att livet upphör när deras förhållande tagit slut eftersom spegeln inte längre finns där. Den dagliga bekräftelserösten som tystnar. Alltings mening tycks vara undanryckt. Något vi värjer oss emot – oavsett kostnaderna.

DET ÄR SOM OM PARTNERN ÄR KVITTOT PÅ ATT VI HAR ETT VÄRDE – ATT VI FINNS HELT ENKELT.

Många hamnar i ett existentiellt vakuum då parförhållandets vardagsflöde abrupt stängs av: ”jag ser dig!” tystnar. Det får människor att kämpa för sina liv eftersom de tror att själva livskraften sipprar ut i tomma intet.

Den i vanliga fall annars så trygga och balanserade personen kan totalt tappa fotfästet. De mest irrationella uttrycksformerna kan frigöras – skuld och skam blir nära grannar. Vi känner inte igen det egna jaget.

I desperation förhandlar vi genom att antingen bli kvar i ett kärlekslöst förhållande eller bedjande gå ner på knä inför någon som inte längre vill: ”Snälla! Stanna kvar. Vi måste försöka! Jag älskar ju dig! Vi har för mycket att förlora!”

Det är som om vi hellre lever i ett totalt utarmat förhållande än att kastas ut i ovissheten. Den emotionella navelsträngen måste till varje pris förbli intakt. Återigen: det grundar sig i tron/övertygelsen om att vår existens är under attack.

Vad händer på sikt med oss om navelsträngen på ytan verkar vara hel men inget näringsrikt blod kan passera? Vad gör det med vår person när gränserna runt den egna kärnan (Jaget) tillåts bli utraderade?

Varför tror du att människor snabbt kastar sig in i nya förhållanden? Det bottenlösa behovet av ett vittne som kan säga: ”Du ÄR genom att jag SER dig!”

En tanke till dig min bloggvän: tänk om vi i större utsträckning kunde börja leva lite mer genom oss själva och inte via en annans ögon. Handlar inte om ”ensam är stark” narcissistisk mentalitet, utan att vi kan se oss själva och med största vänlighet säga till spegelbilden: ”här är jag. Det må göra ont, men jag andas och fötterna är i stadig kontakt med underlaget. Jag är upprätt!”

Det är inte bråttom, men viktigt att tanken på att storhet bor inom dig får slå fäste.

 

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare