Hon är arg: ”han tror alltid att han vet bäst, självupptagen, fåfäng, lögnare och kvinnojägare. Jag hatar verkligen honom!” Tvivlar inte på hennes ord och frågar när de skildes.
Svaret: ”elva år sedan.” Elva år… och hon är fortfarande upprörd så att det nästan skakar om henne. Funderar lite: ”vad skulle hända om du inte var arg längre?” Hon tvekar: ”då skulle jag bli ledsen och det vill jag inte.”
Så här går mina tankar: när hjärnan tänkt och känt samma sak under lång tid, blir det en vana som är så stark att det blir en del av vem vi är. Det kan vara fruktansvärt svårt att släppa taget kring det som varit om vi inte börjar ersätta vakuumet med någonting annat.
Om vi vill komma ur ett invant tankemönster behöver vi få känna hopp och mening. Uttrycka det instängda – som att vädra ut ett syrefattigt rum. Få hjälp med att slita av det förgångnas tvångströjor.
Vi behöver vänner som ger oss kärleksfulla och utmanande tankar, som inte ger näring åt negativitet: ”ja han är en riktig skitstövel”, utan säger: ”vad i dig är det som inte går vidare? Vad är lycka? Hur kan du komma dit?”
Vi är inte misslyckade för att vi är fast i det som varit. Det är krafter som förfrusit tilliten och nyfikenheten, men som går att tina upp. Solstrålarna kan nå oss alla.
Hur går dina tankar kring detta?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så viktigt ämne du tar upp idag Michael. Hoppingivande, ömt å kärleksfullt skrivet. Ditt sätt att försiktigt försöka nå fram till människor och med dina frågor föra dem till en ny plats inom sig själva är så vackert. ❤️ Kram
Helt underbart inlägg tack! Mina tankar kring detta är att d är precis vad jag behöver – gå vidare. Som du uttrycker det; tinas upp igen.
Ska man fokusera på sina intressen, nya människor? Hur gör man för att känna att man vill gå vidare och framförallt att man är värd det? När man gått med nåt så länge tror man att det är en sanning.
Tack S! Ja, fokus på intressen och människor som får oss att må bra. Fysisk träning extremt viktigt! Värme till dig.
Tack snälla du. Ska hålla fast vid träningen som jag precis kommit igång med!
Mött en man som är där än. Försöker få honom att se framåt och han påstår att han gör det. Men det känns inte riktigt övertygande.
Kan han ha känslorna kvar för henne, även om han blev otroligt sårad?
Ja, vi kan ha känslor för någon även om vi blivit rejält sårade. Men om vi använder tiden till att jobba med oss själva, blir vi så småningom fria.
Så vacker och viktigt skrivet, kan ibland känna att jag fastnat men samtidigt måste jag också få sörja det som aldrig blev och sorgen efter mamma men hur vet man att man fastnat i sina negativa tankar??
När har det gått för långt?? Men kan känna en rädsla att fastna..
Ser mycke glädje i mitt liv mår bättre än jag gjort på länge även om det finns sår som inte läkt. Veckorna utan barnen känns tyngre och enormt långa..,
Ha en fin måndag
När vi inte kan glädjas och saknar handlingskraft för framtiden. När tankarna är fixerade på: ”om jag bara…”
Det där ”om jag bara…” är jag extremt duktig på. Tog efter många års kämpande till slut beslutet att skiljas. Nu är det tre månader sen och allt praktiskt i detta är genomfört. Då kommer ångern och ”tänk om…” / ”varför gjorde vi inte…” / tänk om jag gett det lite mer tid nu när vi äntligen gått till familjerådgivningen / tänk om jag hade… Är detta en naturlig sorgeprocess eller är det att fastna i sådant som inte går att ändra?
Se mitt inlägg längre ner. Tror det är naturligt att reagera så om man är känslomänniska. Kram
Tack. Så rätt du prickade. Jag går oftare på känslor istället för förnuft både när det gäller beslut och i mina tankar.
Jag har fastnat rejält. Blev lämnad av mitt ex för 7 månader sen och jag kan fortfarande inte släppa honom. Och det beror på att jag fortfarande har starka känslor för honom och att jag hoppas en dag att han ska ångra sig och komma tillbaka. Vilket tyvärr inte alls är troligt, då han för ungefär 6-7 månader sen träffade en ny tjej och dem är perfekta för varandra säger han. Dem verkar inte kunna vara utan varandra så dem är väl superkära fortfarande. :'(
Jag tyckte att han och jag var perfekta för varandra så därför blev jag så chockad när han lämnade mig. 🙁
Rätt person anstränger sig för att vara en del av ditt liv Anette81.
Verkar vara svårt att hitta någon.
Försök inte hitta någon. När du börjar tycka om dig själv, sker allt naturligt. Då drivs du inte längre av rädsla.
Har så svårt att tro bara att någon skulle vilja vara med mig när jag inte dög åt exet.
Oj när jag börjar tycka om mig själv…
Det kommer nog dröja om jag ens kommer göra det någon gång.
Finns inget jag gillar hos mig själv och tydligen så finns det inget som någon annan heller gillar hos mig eftersom jag blir lämnad.
Hmm…låter enkelt, hoppas det är sant. Tror iaf mer och mer på det…jag har skrämt upp mig själv med tankar om att det aldrig kommer hända mig…
En gång för länge sedan tog jag dagen som den kom och kände känslor just i stunden men insåg att många strävar efter kontinuiet och stabilitet. Sen hände livet med jobb och ansvar och känslan av att fastna i systemet och ekorrhjulet. Men nu har tiden gått och det är svårare än någonsin att träffa en kvinna. De flesta verkar ha så höga murar att det är omöjligt att mötas. Kanske är det gamla sår eller tankar men jag tycker det är så sorgligt. Jag söker mer och mer utomlands för att hitta kärlek. Det verkar mycket lättare.
Tänk jag är kvinna och känner liknande som dig! Var finns mannen som är beredd att dansa med mig, bara låta skrattet följa tonen och mötas i köket medan potatisen kokar… Kanske är det bara jag som bestämt mig för att han inte finns .
Hur skulle man kunna träffa någon naturligt, på viken arena då? Jobbet nej inte möjligt för mig då får jag byta arbetsgivare, gymmet nej det är nästan bara brudar där, hos vänner – knappast då skulle det redan ha skett, jag gör många olika saker men inget av det känns som en plats där jag skulle kunna träffa någon, har funderat ta motorcykelkörkort men känns en aning jobbigt, krogen nja har ledsnat på uteliv, och då bör man ha vänner man kan gå med, datingsite -fungerar inte mycket bättre än krogen, alltså känns det lite svårt träffa någon naturligt.
Dans!!! 😀
Danskurs tror jag inte på är mest brudar som går på sånt, jag vet har varit på några , om jag vore man skulle det var perfekt arena, likaså att börja rida, mest brudar där oxå.
Kan vara en ide men känns som en riktig långboll, absolut ingen vänninna som skulle vilja följa med på något sånt.
Okej…du verkar ha bestämt dig…:-S
Nja skulle nog kunna gå på dans, det är dock inte den musik jag gillar mest, och jag skulle inte vara speciellt bekväm med det, viket jag också tror viktigt. Kanske skulle kunna bli men det funkade inte alls när jag var 20-25 då var jag dessutom bra på det. Det är mest rädslan över att bli singel för resten av livet som visar sig, det är inte speciellt lätt att träffa någon.
Fånge i mina sår. Absolut! Och dessutom kvar i relationen med mannen som inte låter såren läka..
Aahh, du skriver så vackert Michael. Jag läste här, nästan maniskt för något halvår sedan. Var då i en kris, men fick styrkan att bestämma mig, vad jag tyckte var en gång för alla.. Hade en plan, kunde/ville inte lämna direkt, då minsta av tre bara var 8 mån…. Planen var att fixa å trixa i det dunkla och bara ”gå” nu när hösten kommer…
Men det ser mörkt ut. Jag anklagat mig själv för att gå och slösa år på att vara negativ..att jag inte riktigt orkar med barnen.. (Älskar dom över allt annat) och är livrädd för att stanna, men oxå livrädd för att gå. Jag vet att så länge jag är kvar ”här” kommer jag oxå att klampa runt i mina sår. De kommer aldrig att läka om jag inte tar steget ut och slår mig fri…
Inom mig finns ett vackert landskap och jag kan säga att jag älskar mig själv. Men respekterar jag mig själv?Jag VET att jag är värd så mycket mer kärlek än vad jag får här. Just nu kanske jag inte förtjänar så mycket kärlek här, har blivit en sur och tvär gnällkärring som värjer mig för minsta närmande.. men hela vitt väsen skriker VILL INTE!!!
Vad är det då som håller mig kvar?
Rädsla… Rädsla för nya sår… Vad gör jag mot barnen? Jag kommer inte att få träffa dom varannan vecka. Han kommer propsa på varannan vecka för att ”straffa” mig. Även om han egentligen inte klarar av det… Jag kommer att ”tvinga” barnen att vara borta från mig varannan vecka… Finns det ett alternativ att stanna för barnens skull…? Det där om olycklig mamma-olyckliga barn, sant, men jag kanske inte blir lyckligare för att jag bryter upp…
Vilken mardröm att leva med att ångra sig!! Varför hör man aldrig om dom som ångrar sig och säger att dom borde hållt ihop längre…för barnens skull?….. Kanske för att det inte finns något sådant alternativ…
Gaah, ni hör ju. Snacka om att vara fast i en tankeloop…
Men jag tror ändå jag anar solstrålarna bakom molnen… Och den dagen jag andas friskt syre, kommer jag inse hur instängt jag har det här.. Och ALDRIG vilja vända tillbaka…
Rädsla att lämna allt det trygga och invanda. Tvåsamhet, ett hem. Det är inget lätt beslut. Efter 5 år har jag fortfarande en sorg. Den går nog aldrig över utan man får lära sig att leva med den. Jag har 3 barn och kämpade för att hålla ihop det hela. Åren gick och för mig kändes det som en nedåtgående spiral. Lite lite sämre för varje år. Och man anpassar sig. Skilsmässa – det fanns i mina tankar men jag ville verkligen inte det. Du undrar om man ångrar sig? Visst kommer såna tankar, det är nog mänskligt. Men det tror jag beror på att vi människor är bra på att glömma det jobbiga och svåra. Vi ses ibland, mitt x och jag. Då kan det kännas svårt att han har ny tjej vid sin sida och vår familj är splittrad. Men så händer något , kanske bara ett tonläge från honom och jag blir påmind. Hela min kropp reagerar instinktivt och då kommer jag ihåg. Hur jag mådde. Nej, den gången tog jag rätt beslut, efter flera års vånda och försök att sy ihop det. Jag tror att för de flesta kommer det en tidpunkt när det blir tydligt att beslut måste tas. För mig blev det så i alla fall. Det hände saker som drev på. (Inte otrohet etc ) Jo, jag sörjer familjen som inte finns samlad längre men jag ångrar inte det jag gjorde.
Ingen otrohet inblandad här heller. Men en historia av psykisk och delvis fysisk misshandlel… En ständig kamp om rätt och fel. Inlägget om N och E personer tände en strålkastare. Han är N ut i fingerspetsarna. Har läst mer om det. ”Gå inte i diskussion med en N – det dränerar dig. Jo tack. Totalt utdränerad och kommer ingen vart..
Skriver från mobil, det blir konstigt ibland. Som du skriver en blick, ett tonläge påminner om ALLT. Eller river upp… Jag är ju fortfarande kvar i det. Lurar mig själv, för jag vill ju så gärna att vi ska vara en familj…
För din egen skull och för barnen så behöver du lämna den destruktiva relation som du är i. Vilket jag tror att du redan vet.
När jag läser/hör din och andras berättelser om att leva i dessa mycket destruktiva relationer där det förekommer psykisk och fysisk misshandel så tänker jag att jag var lyckligt lottad. Jag levde 16 år med en på många sätt fin man, men vi tappade varandra. Det fanns ingen kärlek kvar, åtminstone inte från min sida!
Jag mår dåligt av att jag splittrat familjen för barnens skull. Men har ändå en förhoppning om att de ska se två mer levande och lyckliga föräldrar framöver! Men den sorgen omkring barnen sitter kvar. Barn lider dock oerhört av att leva i familjer där de bevittnar ”våld” mellan sina föräldrar!
Det har nu om några veckor gått ett år sedan vi tog beslutet om att gå skilda vägar. Jag har inte ångrat mig, jag vill inte leva med honom. Däremot så skulle jag naturligtvis vilja ha mina barn hos mig varje dag!
Jag vill få älska och bli älskad och hoppas att jag får uppleva det i framtiden.
Styrkekram!
Känner igen mej i E personen och mannen som en N.
Just nu känner jag mej trött och illamående. Det är ett stopp inom mej som känns som om att det här fungerar inte längre. Trött på ständigt gnäll och jobbigt tonläge, personangrepp mm från N. När du själv känner att nu har gränsen blivit nådd och när du klivit över gränsen för vad du tål psykiskt så går det inte längre att gå tillbaks. Jag står på den fläcken nu. Mår illa och vet inte hur jag ska bete mej. När är rätt tillfälle att säga N att nu är det nog! Ni som vet att ni lever med en N personlighet vet också vad det innebär. Det är som att starta ett krig som man själv förlorar.
/ trött.
Finns inga bra tillfällen är bara att gå och sen försöka hålla alla negativa påhopp ifrån sig.