En kvinna berättar för mig att det mest maskulina hon vet är en man som kan vara både stark och sårbar. Som har tillgång till sin råa fysiska styrka men även den känslomässiga intelligensen.
En man förklarar att när han i samband med sin skilsmässa började gå i terapi, och delade sina tankar med några kollegor fick han på ”skämt” höra: ”då får vi se dig i kjol snart också?” Jag vet de flesta män inte skulle fälla en sådan kommentar år 2018, men det råder fortfarande en misstolkning bland alltför många av oss med kromosom Y, där vi tror att den maskulina kraften går förlorad om vi sätter ord på eller visar känslor. Det ligger djupt i många av oss! Vi har tränats i att lösa problem på vårt eget sätt. Oro, rädsla, ångest etc. är någonting som vi försöker hålla på avstånd, stänger av eller bär i det tysta.
Jag var en gång själv övertygad att om jag visade tecken på utsatthet för en kvinna som jag var i relation med, så gjorde det mig jag försvagad och oattraktiv. Mina sår var exklusivt mina. En tung börda att bära på egen hand!
Känslor är en förfinad form av instinkter som hör ihop med hjärnans evolution. Vi kom till en punkt i historien då omständigheterna tvingade oss att utvecklas. Överlevnaden krävde mer än fysisk styrka! Vi behövde även vara smarta! Och ju tätare inpå andra människor vi kom, desto mer nödvändigt att stärka de sociala förmågorna.
För att en parrelation ska fungera räcker det inte med att vara förnuftsmässigt intelligent. Vi behöver mer än någonting annat ha tillgång till de emotionella delarna, där vi kan reflektera över egna beteenden, klä dem i ord och kunna kommunicera behov (även ”mjukare” sådana).
Förmågan till självreflektion och viljan till att slipa av de vassa kanterna i våra personligheter, är några av grundpelarna i ett parförhållande. Att vara hårdhudad, känslomässigt otillgänglig, ovillig när det gäller att förändra destruktiva sidor inombords, köra med taktiska kärleksstrategier, ha många bekräftelsekrokar ute samtidigt som vi har en partner, är inte manligt. Eller feminint! Det är trasigt!
Att utmana förutfattade meningar, snäva synsätt och att ha modet att lägga ifrån sig den emotionella skyddsvästen i en nära relation är tecken på styrka. Inte tvärtom!
Michael Larsen – relationscoach
Wow! Så bra beskrivet om ”trasigt” beteende i kärleksrelationer. Igenkänningsfaktorn är hög. Nu ser jag tydligare och förstår orsakerna till mitt ex beteende, och i viss mån även mitt eget.
Om fler män vågade prata om sina känslor, och möta dem,så vore världen en bättre plats för alla. Det är jag övertygad om.
Jag arbetar i en mansdominerad värld och upplever också att de flesta män är rädda för att befinna sig i de mer ”mjuka” sammanhangen. När jag är på gymet har de inga som helst problem att stå halvt avklädda, lyfta tungt och låta högt när de använder sina muskler, men när jag sitter på min yogamatta, i tystnad och med slutna ögon i sällskap av 30 andra yogis, så är bara en av dem av manligt kön. Jag har försökt få med mig ”killarna på gymet” till yogan, för att utmana sig själva på riktigt, men det är tvärstopp.
Likadant ”här”. De som kommenterar är i huvudsak kvinnor. Och det är ju för att de flesta av oss uppskattar en man som pratar känslor och är genuint intresserad av hur kvinnor o c h män tycker och tänker.
Många av oss är svältfödda på det intresset.
Varför ska det som är så lätt, och som vi har inom oss, vara så svårt?
Bäste Michael… Vi känner inte varandra, men jag är pensionerad ICF ACC Coach – som 2005 kallade mig för ’relationsmäklare’, när jag besökte företag i min roll som delägare i CoachCompanion i Malmö …. Jag möttes då av manliga chefer med: ’Va? jobbar du med skilsmässor??? Jag har inga problem i mitt äktenskap – så vad vill du?’ Jag sålde in tjänsten i att vara ’spindeln i nätet – mellan företaget, dess anställde och CC.s coacher i vår pool… MEN – jag fick kasta mina visitkort som Relationsmäklare. Det var Inte lätt -då – att vara en framsynt ’ordlekarcoach’ och vilja stötta andra. NU 2017 – har jag och min sambo Karin, valt att skiljas i full kärlek och i stöd av Compassion – för att lyfta oss båda… mot den ’verklighet’ , som vilat inom oss under våra 7 år tillsammans. En alternativ 7-årskris alltså – MEN, så in i he-te tuff att genomföra i kärlek…. LYCKA TILL Michael – och snygg är du också !!! MEN – du, kan du ändra från GRÅTT till Svart – här i kommentarsrutan. Texten syns knappt. Österlen Hilsen Leo…www.leocoaching.se och http://www.karleoarts.se
Du skriver om det här att vara känslomässigt otillgänglig- Att det tillsammans med andra beteenden faktiskt är trasigt.
Jag tyckte det var skönt att läsa. Under min 20-åriga relation måste jag sammanfatta det till att jag aldrig fick en känslomässig bekräftelse av min partner – Aldrig.
Det var ju så så här i efterhand enormt tungt även om jag har många andra runt mig som lyssnar. Det var ju ändå livet med barnens pappa som jag behövde få att fungera. Ja, kanske var det en anledning till att jag stod kvar så långe, att känna hopp och vilja till att någon gång få förståelse och en gemensam kraft för familjen.
Ändå så är det min exman som gick vidare direkt med att söka nytt och efter ett tag hittade en ny relation som varat i flera år.
Jag försöker att inte tänka på det så ofta, för det är inte särskilt upplyftande-men med tanke på det bemötande jag fick, så undrar jag verkligen hur det är möjligt…
När jag hamnar i sådana tankar så följer det ju med det här att jag faktiskt är ensam. Jag som verkligen älskade familjeliv och vill leva så. Jag har visserligen behövt lång tid ensam efter separationen men nu när jag är öppen för det, finns så få möjligheter överhuvudtaget att träffa någon.
Trots att jag emellanåt försöker röra mig i nya sammanhang.
Det här lät ju inte så positivt…Jag har det väldigt bra på många sätt, men ni vet…