När vi klamrar oss fast vid illusionen om henne/honom, godtar och accepterar kränkande ord och handlingar av personen som vi känner oss starkt attraherade till, och förnekar inför andra och oss själva hur illa ställt det egentligen är.
Ekonomi som håller oss kvar p.g.a. den existentiella rädslan över att inte ha möjlighet till ett nytt boende. Oro för att barnen ska hamna i en dålig skolmiljö. Panik inför att vakna ensam en söndagsmorgon och känna att livet har passerat alldeles för fort. Det finns ett oändligt antal anledningar till varför vi blir kvar en en syrefattig relationsmiljö.
Vi har sänkt förväntningarna som en överlevnadsmekanism eftersom vi inte står ut med gapet mellan hur det borde vara i tvåsamheten, och hur det i realiteten är. Besvikelser över tid som får oss att sänka kraven på hur det ska vara i ett förhållande. Tillit och respekt som för länge sedan lämnat relationsscenen.
Självförtroende/självkänsla och förväntningar hänger ihop: vad anser vi oss förtjäna om självförtroendet är på minus? Om jag under lång tid levt i en toxisk miljö tillsammans med någon som inte bryr sig. En emotionell analfabet som inte är ett dugg intresserad av att lära sig språket som kommunicerar: lyhördhet, omtanke, vilja till att förändra beteenden som inte hör hemma i en tvåsamhet.
Hur ser kärlek ut i dina ögon?
Det är en emotionell mänsklig rättighet att få känna sig trygg i ett förhållande, att få drömma och sträva utan att någon ständigt slår undan fötterna på oss. Att kunna uttrycka våra behov utan att mötas av en svärm av kritik och ifrågasättande.
Se upp för känslorna som låser dig vid det destruktiva: ”men jag är så fruktansvärt attraherad av honom/henne! Jag kommer aldrig att kunna träffa en sådan attraktiv kvinna/man igen.”
Även du har rätten till att kunna sova gott om nätterna. Vistas med någon som vill dig väl i alla lägen. Som aldrig skulle köra med ekonomiska kränkningar, utan är delaktig i att skapa trygghet på alla plan.
Hur ser hälsosamma förväntningar ut i dina ögon?
Michael Thor Larsen – relationscoach
Han såg mig verkligen. Vi var särbo. Men han kvävde mig. Glömde jag ett hjärta i ett sms kunde han bli sur. Vi bestämde ofta vecka för vecka när vi skulle ses kommande vecka eller helg. Han tyckte alltid det var för lite. På vardagkvällarna när vi pratades vid i telefon var han ofta låg och trött. Då kunde han säga att han KLM hem från jobb vid fyra. Gick och la sig…gick upp, åkte och köpte godis och ostbågar. Så det blev ingen kvällsmat. Själv hade jag lagat en bra kvällsmat, tvättar , varit och tränat. Nä han hade ingen energi om inte jag var där. Ändå hade vi kommit överens om när vi skulle ses och inte. Pga vardagen med jobb och jag mina barn kunde vi inte ses varje dag. Men det blev till slut alltid bråk om att vi sågs för lite. Vi skulle ta det steg för steg, så alla inblandade hade en chans att vänja sig och anpassa sig. Jag tycker inte att man blandar in barnen ( tonåringarna) direkt. Och det var faktiskt så att vi sågs väldigt regelbundet. Men han var bara nöjd när vi hela tiden var bredvid varandra, gjorde allt tillsammans. Låter kanske kärleksfullt men jag försvann liksom. Jag blev så stressad av situationen. Kände mig aldrig tillfreds. För jag var tvungen till slut att lägga mina intressen på hyllan för att det skulle funka mellan honom och mig.
Nu efter många års av och på är det slut. Jag saknar honom, saknar passionen. Telefonen är tyst. Inga gulliga meddelande. Men jag saknar inte den kyliga, tysta biten. Saknar inte bråken. Saknar inte hans fula ord när han var arg. Han har kallat mig både det ena och det andra. Och framförallt, jag kan utföra mina intressen igen och ändå ha tid gör familj och vänner. Jag behöver inte lägga min energi på att lyfta honom och se till att han mår bra.
En fråga som ofta snurrar, varför gick jag inte tidigare? Det fanns så många tillfällen som jag kunde bara strunta i det. Men jag hängde mig kvar. Men inte längre…och aldrig någon gång mer!
Fint att du delar med dig!