Det går ofta att läsa om människor med alldeles för höga förväntningar på sig själva. Perfektionister som driver sig själva till det yttersta och där kraven blir så tunga att benen under dem inte bär. Typ A personligheter med ett omättligt driv (ibland ett hänsynslöst sådant) som riskerar hälsan och relationer.
Kan inte låta bli att tänka på motsatsen: alla de som går runt med alldeles för lågt ställda förväntningar på sig själva. De som inte ens ser horisonten där framme eftersom blicken är sänkt och de trötta ögonen stirrande i marken. De som barn aldrig fick höra: ”jag ser dig! Jag ser dina gåvor och allt det du kan göra med ditt liv. Du är älskad under alla omständigheter.”
Människorna som vaknar varje morgon för att ”slå ihjäl” ännu en dag. Tröttheten som närmaste vän och kroppsspråket som talar om för dem: ”det inte är lönt.”
Som jag ser det, tar vi de här andetagen mellan födelse och den fysiska ändhållplatsen för att upptäcka vårt syfte och känna mening. Leva vår unika talang, stort som smått och att ge och ta emot kärlek.
We know what we are, but know not what we may be. William Shakespeare
Vad tror du min bloggvän? Vad är poängen? Hur ser dina förväntningar ut?
Michael Larsen – livscoach
När jag var ung hade jag så låga förväntningar att jag på riktigt trodde att jag inte skulle leva o uppleva o va vuxen o det jag var tacksam över var att dagen äntligen var slut o att det inte fanns några problem när man sover..
Så är det inte längre 🙂 Men någon riktig tävlingsmänniska kommer jag nog aldrig bli!
Tror inte det handlar om att vara tävlingsmänniska, utan att försöka få ut som möjligt av de unika talanger man har. Vilka är dina? Skönt att dina förväntningar höjts Johanna:-)