Den röda zonen är det område par befinner sig i när förhållandet är i fara. Det är vanor och beteenden som gör att nyfikenhet, längtan efter fysisk och känslomässig närhet, skratt och romantik sakta men säkert domnar av.
Minns hur jag för några år sedan stod vid gaten tillsammans med en f.d. flickvän och väntade på att kliva på flygplanet. Sökte hennes hand för att krama den och visa min kärlek. Hon drog snabbt undan den och jag frågade diskret: ”varför?” Hennes svar var sårande men samtidigt en varningssignal om att jag kanske inte stod här med rätt kvinna: ”jag tycker inte om att göra sådant ute bland folk. Dessutom vet du att jag kommer från en familj där vi aldrig varit fysiska.”
De röda små varningssignalerna är ibland subtila, men ändå tydliga (som i exemplet ovan) eller starka och larmande. Ibland är de helt enkelt osynliga eftersom vi har en partner som inte visar några tecken på att något inte står rätt till. Vi kanske inte ens själva ser vår egen otillfredsställelse.
Så hur vet vi att vi rör oss i den röda zonen?
- Vi känner oss i stunder (som tyvärr blir alltmer regelbundna) ensamma i vår partners närhet. En viskande känsla som kan visa sig genom tyngd i bröstet. Melankoli och grubblerier blir följeslagare.
- Upplevelsen av att aldrig riktigt nå hela vägen fram när vi pratar med vår partner. Dynamik, inspiration och glädje finns inte på banan.
- En tomhet och känsla av meningslöshet efter sex. Sekunderna efter orgasmen (om vi haft turen att ha en) drar vi oss undan i ett skal eller märker att den andre gör det. Det är som att vi vill ”städa” upp röran så snabbt det bara går.
- Ständiga konflikter och bråk kring trivialiteter.
- Funderingar över hur det skulle vara att leva tillsammans med en annan kvinna eller man.
- Behovet av att vilja kontrollera personen vid vår sida eftersom tilliten är försvagad eller t.o.m. kanske aldrig funnits där.
- Brist på livsenergi – ”här inne.” Det tar mer än det smakar!
Vilka alarmsignaler skulle du vilja lägga till min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
– Oförmåga/ovilja att förlåta – att ge en försoningskram efter ett litet gräl.
– att inte längre inkludera partnern i det egna fritidsintresset – att inte berätta om dagen med fritidsintresset
Kommer säkert på fler…
Har inga direkta larmsignaler att lägga till, men är glad att du tar upp ämnet. De där varningssignalerna kan vara SÅ subtila, ändå känns de!
Och som det känns nu att de inte finns där längre. Tyngden i bröstet är borta. Melankolin likaså. Inte så att allt känns bra, igår kände jag mig till exempel väldigt ensam, men den där ständiga melankolin är borta.
Fick också en aha-upplevelse vid punkten ”behovet av att kontrollera personen vid vår sida för att tilliten aldrig funnits där”. Så fick jag ett svar på det. För jo, jag försökte kontrollera min exman. Han är inte en tillräckligt stark och trygg person för att kunna sprida känsla av tillit runt sig, så i det gungfly som det var att leva med honom försökte jag kontrollera honom, livet och varje situation för att stå ut. Medan jag numera kan relativt lätt hitta lugn i ovissheten, i att det blir bra hur det än blir.
Typiskt kränkande är när partern letar fel på kvinnan. Hånar henne gör sig lustig över henne.Ger nedvärderande kommentarer, för att visa sin makt.
Din blogg är så värdefull, för mig!
Den håller mig på rätt kurs.
Så jag inte sätter migsjälv i det som inte tillhör det Vackra o Goda i en relation.
Som medberoende är det så lätt att vara överseende för stunden och Tro att det ska bli bättre, efter löfte om förändring.
Jag vill vara i det som gör mig till den lite bättre upplagan av migsjälv, och känna tillit och sänkta axlar.
Jag affirmerar och Ler och ser migsjälv i den goda relationen.
Det kan nog räcka- även om det inte kommer att ske fler ggr,i detta livet.
Jo jag har haft lyckan att vara i Äkta kärlek en gång
Trevlig Midsommar !
Att man slutar se varandra i ögonen.
Att den enda fysiska intimiteten är sex.
Att man inte längre tror på det som den andra säger/lovar.
Att man får information från andra istället för från partnern om aktiviteter som är inplanerade framöver.
Att man slutar anstränga sig för att förstå och se den andra.
Att man stänger av känslor o reaktioner på grund av bristande engagemang.
– Att man inte vill åka hem.
– Man går ständigt med en klump i halsen och väntar på nästa utbrott.
– Efter helgen är man tröttare än när man jobbat en hel vecka.
– Man törs inte säga något om någonting viktigt.
Precis Ann.
Om man måste säga ngt viktigt: -nu får du inte bli arg, men….
Att bli tillsagd att man inte kan tycka, tänka eller känna som jag gör.
…..eller bli ”straffad” med tystnad.
att önska hitta rätt person
Det som är så svårt att förstå är bara att hur kan den ena partnern (jag) vara i den röda zonen samtidigt som den andre (min man och partner sedan 20 år tillbaka) inte befinner sig i den, trots att det är samma zon.
Att bli utesluten från den inre värld man tidigare delade. Att inte längre bli uppvaktad eller prioriterad. Att blickar inte längre möts. Höra suckande. Inte somna tillsammans och ligga långt ifrån varandra. Att den andre drar sig undan och allt oftare gör aktiviteter på egen hand
Tack Michael!
Jag skulle vilja säga så här….om du får en känsla, en alarmsignal, inom dig att du på något sätt upplever att ditt förhållande inte är harmoniskt. Att något påverkar dig så starkt att du inte lever utifrån din egen sanning om hur du uppfattar att ett förhållande borde vara så är det en enormt viktigt signal om att något är fel. Då ska du lätt och obehindrat kunna prata med personen du älskar om problemet. Om du möter på något motstånd av något slag som gör att ni inte kan prata ”vuxet” och kärleksfullt om det du upplever som ett hinder i din vardag, i er relation, …så gå!
Det är så otroligt viktigt att kommuniceringen er emellan är trygg, ömsint och harmonisk där båda vill varandra väl i alla lägen och att ni kan resonerar er fram till en lösning på situationen.
Går inte det kommer förhållandet att successivt förminska dig sakta men säkert.
Varje människa reagerar olika starkt på olika saker, och ingen annan äger rätten till din upplevda känsla kring en sak även om den ur en annan människas perspektiv är banal/simpel.
Om du ex. upplever en negativ känsla av att din kille inte vill hålla din hand när ni är ute på stan och du pratar med honom om det och han säger, ah vad fan det är väl inget att hänga upp sig på…ja, då är det tillräckligt för att du ska lämna det förhållandet.
Den killen/tjejen är inte i kontakt med sitt inre av någon anledning och behöver arbeta med sig själv på många sätt. Hen lyssnar inte in dig, hen älskar dig inte, hen är ytlig, hen är stressad och så mycket mer. En sak är säker du är dödsdömd till att kunna ändra, lära, utbilda, vara mamma/pappa åt, en sådan person som inte klarar en sådan slags kommunicering.
Orsaken till att hen säger så är att hen troligtvis inte älskar dig till 100 % och är egentligen på jakt efter en annan partner och du får duga tills hen är stark nog att lämna dig. När hen hittat en annan partner hen vill ha till 100 % så kommer hen att vilja hålla handen med denne….ta hellre den käftsmällen i ansiktet direkt än efter 25 årigt förhållande för då tar det så mycket längre tid att resa sig igen.
Det finns alltid någon där ute i världen som du kan leva ett harmoniskt liv med så var inte rädd för att leva själv tills den personen dyker upp. För då slipper du förminskningen och du tvingas tidigt ta tag i dina inre rädslor för att själv mogna till en trygg person. Idag inser jag att jag hade flera inre rädslor som gjorde att jag tillät mig förminskas, att jag köpte hans hårda rationella kommunicering kring ex. att hålla handen på stan. Idag vet jag att han skämdes över mig, men det berodde inte på mig utan på betraktarens ögon, hans egna problem…. det såg jag inte när jag var ung (och dum) inte när jag blev äldre (och borde ha blivit klokare) utan först när min kropp reagerade negativt och jag valde min egen hälsa…då när vi en gång bråkade svarade jag inte utan bestämde mig tyst för mig själv…. nu är det du som väljer dig själv och inte detta destruktiva förhållandet. Meningen som ekade i mitt huvud var – Detta var sista gången du hotade mig med – att ska dt vara så här kan vi lika gärna skiljas. Nästa mening i mitt huvud som kom upp var -Okej! Säger du det så gör det då!!! Mitt hjärta tillhörde honom och kommer alltid att göra men förhållandet var destruktiv, har alltid varit och därför kan det aldrig bli vi igen. Det kostade mig en svag kropp, noll självkänsla och självförtroende. Det fanns en person, på avstånd till oss, som jag berättade för att jag ligger nog i skilsmässa. Två år senare kommer beskedet om att han träffat en ny, som han stolt håller i handen. Jag slängdes ut i tomma intet, då mitt liv till stor del hade gått ut på att söka efter bekräftelse från den jag så djupt älskade, kände en enorm attraktion till och som jag vuxit upp med och som jag delat många stunder med. Grenen jag satt på kapades av och mina vingar var inte fullt utvecklade så jag rasade med våldsam fart ned mot marken och slog i huvudet så hårt att det gick i 100 delar: En fruktansvärd jobbig kris blev min vardag i 3 år, där hela mitt liv och makens liv tillsammans gick revy… sakta mycket sakta och i olika etapper började vingarna utvecklas och nu har det gått drygt fyra år och nu är jag harmonisk. Men måste erkänna att jag fortfarande känner mig slutkörd, trött men inte ensam. Jag vilar harmoniskt i min ensamhet och har fortfarande några praktiska saker i min vardag som måste ordnas upp kring ekonomi och boende, sedan är jag även trygg i min vardag.
Jag har mött några killar, är inte rädd för att gå in i något nytt, men ser direkt när något inte stämmer och väljer att gå. Jag håller inte på och jämför med min före detta man, för av någon anledning så minns jag inte så mycket av vår tid tillsammans, jag är ännu inte riktigt klar över varför det är så. Jag minns inte hur han tog i mig, minns inte hans kyssar, minns inte hans kärleksfulla ord…En väninna sade till mig, att när man mister någon ex, sin partner i en plötsligt olycka kan psyket reagera med att man tappar minnen, jag vet inte om det är det, eller om det beror på att jag inte vill minnas för att det gör för ont…det får framtiden visa.
Tack för detta inlägg, behövde verkligen höra detta idag. Är så ledsen över att jag inte lyssnade på min magkänsla tidigare utan var kvar i en destruktiv relation i flera år. Kämpar fortfarande efter två år med att komma vidare…
Oj…va du berör Anna…och du är väldigt klok. Det krävs mycket mod att våga se saker så klart och agera på sin inre röst. Jag tar med mig vartenda ord. Kram