När vi hamnar i konflikt med andra ligger det nära till hands att känslorna rusar på max. Vi låser oss i våra ”sanningar” och egot skriker efter sin rätt. Vi pekar ut, dömer och sätter etikett. Så lätt att hamna där!
Om det är något jag beundrar och respekterar i människor, så är det förmågan att kunna backa och titta på sig själv, en situation och händelse utan att döma. Den goda viljan till att se med en annans ögon. Lyssna utan att vara fullt upptagen med de egna kontringarna, söka smarta formuleringar för att bevisa vår briljans.
Vi tillåter saker att få den storlek och inflytande som vi ger utrymme för. Vi kan alla bli bättre på att kyla ned drama. Handlar inte om att lägga på locket, utan att inta en icke värderande attityd.
Jag ser på livet som en arena där vi kan träna och stärka våra förmågor. Vi ges dagligen möjligheterna till att utmana oss själv. Att se ännu större. I ett parförhållande flirtar växandet ständigt med oss: ”vad kan du lära av detta? Hur gedigen är du i kärleken? Är impulskontrollen så bra som du tror att den är? Är du så öppen och förstående som du påstår dig vara?”
Jag brukar iaktta människor när jag sitter ute någonstans och skriver: ”hur skulle det vara att gå i hans/hennes skor? Vilka krafter hade då dragit i mig?”
Vem är jag att döma?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så fint skrivet Michael! Tänk va lätt det är att döma både sig själv och andra. Men vi alla gör ju faktiskt vårt bästa utifrån våra förutsättningar och vår livssituation just nu. Och alla kan utvecklas, när och om man själv verkligen vill. Men man måste vara redo för det själv och göra det för sin egen skull…
Ja visst är det lätt att allt för snabbt döma och tycka. Själv har jag och min man gått igenom en kris där vi fått hjälp av samtalsterapeut, att också se ur den andres perspektiv. Att vara mer ödmjuk till här och nu och försöka hitta vägar i vardagen som ger en positiv skjuts för relationen. Vad är det vi älskar med varandra mer än att se tillkortakommanden och svek. Hitta guldkornen i vardagen istället för att små vassa korn blir till gräl som är svåra att bryta. Idag vänder vi på stenen, gör det jobbiga medvetet och synligt Vi kan ”titta” på det tillsammans och sedan blåsa av dammet och gå vidare i en ok känsla, för vi vill. Det som hänt kommer alltid att finnas kvar men att bearbeta, släppa och gå vidare är en process som vi är mitt men på olika sätt där en blivit sviken och en varit en svikare. Det är så lätt att vi skulle kunna ramla tillbaka i gamla mönster men vi jobbar framåt tillsammans för vi vill tillsammans och för jag gjort ett val.
Vad fint att du delar med dig. Kul att höra en positiv effekt av samtalsterapi. Jag och min man försökte tre ggr men tyvärr gick det för långt mellan gångerna. Han fick inte ut nåt av det och att jag upplevde att det var endast vid dessa tillfällena jag kände att han lyssnade på det jag sa, hade ingen betydelse utan han sa att det gav inte honom något och jag fick gå själv om jag behövde. Tror dock att terapeuten lyckades gå på hans ömma tår.
Jag tror ändå att din man fick med sig tankar …. Samtalen var inledningsvis helt avgörande för oss i den kris vi hamnade när det kom till min kännedom om en ytterligare kvinna i min mans liv. Så mycket smärta. När vi nu haft samtal under nästan 8 månader känner min man att han är ”klar”. Han orkar inte prata mer om det som hänt. Han är inte ”klar” egentligen men har kommit till många insikter som gör ont i honom. På något sätt kan jag förstå det och känner igen mig i det du skriver Philura att det kan vara ömma tår som ger sig till känna. Det är jobbiga saker att prata om men jag har stått på mig. Jag har fortsatt själv i samtalen senaste tiden med samma terapeut och det har varit stärkande för mig. Kan varmt rekommenderas. Vi kommer att ha gemensamt samtal om några veckor igen och det känns som det är viktigt för mig. Kram till dig.
Exakt det där hade/har jag och mitt ex problem med. Båda var/är starka i synen på hur det ”på riktigt” ligger till. Vi kom/kommer ingenvart och det här har skapat stora problem för oss.
Jag har nuförtiden, efter att jag arbetat mycket med mig själv, bättre självbehärskning och förhoppningsvis också ett öppnare sinne. Båda måste jobba med sig själv om man ska lösa sådan här problem, och i vårt fall så var jag den enda som var villig att jobba… 🙁
Åh så sant. Jag har valt att inta denna icke dömande attityd efter att ha läst någon filosofs uttalande om hur man finner inre frid. Jag dömer inte det som händer. Vilket givetvis inte betyder att jag tycker om det tragiska och stundtals jobbiga som vi drabbas av emellanåt. Däremot har mitt lugn hjälpt mig att agera så mycket mer rätt och kraftfullt utan panik å stress. Det ligger nåt djupt i det här och min lärdom kom efter många års medberoende. Ensamheten är jobbig nu men jag försöker att inte döma den heller utan se tålamod och tillit som nåt kraftfullt. Tack för ett fint inlägg.
oja det är så svårt att inte döma, att inte tycka eller ta ord och handlingar personligt…..för min relation till mina medmänniskor påverkar ju dem, och mitt liv är liksom personligt för mig… 😉
Håller helt med dig Mia. Jag har tagit åt mig som en svamp av hårda elaka ord och handlingar. Nu när jag fått lite distans till separationen och vad som hände och sagts, så känner jag att en sådan person vill jag ha så lite som möjligt med att göra. Jag behöver absolut inga ja sägare runt mig, för det är inte sådan jag är heller. Men ärlighet är otroligt viktigt för mig, Stå för dina handlingar, eller be en ärlig ursäkt isåfall.
Jag har provat allt. Jag har blottat min själ, jag har förklarat hur jag mår, vad som gör ont. Men ändå så förstår han inte vad jag säger.
Eller så förstår han men bryr sig inte. Min allra sista ansträngning för att försöka rädda detta förhållande kanske kan vara någon form av terapi. Jag tänker på dig Michael. Men de tankar jag brottas med är om min man kanske lossas tycka idén låter bra men i själva verket inte helhjärtat vill lösa våra problem.
Han har ju redan en kvinnlig vän som väntar på honom. Frågan är vad vill han?
Så som jag läser honom så förstår jag att han både vill ha kvar och samtidigt äta kakan.
Vad har jag då åstadkommit?
Falska förhoppningar.