Vi kommer till den här världen med den mänskliga rättigheten att vara älskade. Tyvärr har inte alla fått uppleva kärleken som den är i sin självklara och rena form, utan istället växt upp i kärleksfattiga miljöer där relationer är en handelsvara med budskap som: ”jag skall älska dig om… du får min uppmärksamhet om du… prestera så förtjänar du.”
I förhållanden där vi tvingas leva på diet av äkta bekräftelse är det lätt att börja bete sig klängigt och desperat, vilket är en naturlig konsekvens av emotionell svält. Det ligger i vår natur att vara kontaktsökande och om närhetslänken har dålig förbindelse känner vi oss otillräckliga, vilket äter upp självförtroendet.
När självförtroende och självkänsla rostat sönder av kärlekssnålheten börjar vi se ned på oss själva. Detta i sin tur leder till: ”jag förtjänar kanske inte mer än så här. Om inte min partner älskar mig måste det vara något fel på mig.”
En sak har jag lärt genom att en gång gjort motsatsen: BE ALDRIG OM KÄRLEK. Om den inte ges frivilligt och naturligt av någon är det dags att gå vidare. Säger något som jag sagt flera gånger: låt inte separationsångesten vara större än värdet i den egna personen. Utan respekten och vänskapen till dig själv blir du alldeles för utsatt. Välj en partner som är hel och generös i sitt kärleksgivande.
Tankar och erfarenheter?
P.S. Önskar dig en fin dag min bloggvän.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Hur ska man göra för att verkligen älska sig själv och börja med detta? Har du några tips?
När kommer inlägget om vänskapsrelationerna?
Vad är din viktigaste lärdom sedan din seperation? Har du läkt och lever ett bättre liv? Kram på dig Michael 😀
Älska sig själv börjar som jag ser det med att tycka om sina vanor. Allt det där vi gör dag efter dag. Vanor bygger antingen upp eller bryter ned. Uppmuntrande och positiva vänner omkring. Ärlighet gentemot sig själv och att inte kompromissa bort jaget för att passa in. Viktigaste jag lärde mig av min egen separation? Att tycka om mig själv och den jag är – villkorslöst. Ja, jag har läkt och känner mig starkare och mer hel än någonsin. Kram tillbaka till dig Karin. P.S. Inlägget om vänskapsrelationer kommer i veckan:-)
Det är helt sant Michael men ibland är livet runtomkring tufft med jobb, småbarn och sjukdomar och då kan man, tror jag, tillfälligt hamna i det där…. känner att jag inte passar in i detta samhälle då jag tycker att man ger upp för lätt. Minsta svacka så skiter man i allt. Tycker att jag hade det där som du beskrev i det förra inlägget, att det känns fantastiskt och alldeles rätt men svårigheter gjorde att han distanserade sig och jag blev den där klängiga kärlekstörstande personen. Hur ser du på detta att inte kämpa alls, bara skita i allt och gå?
Är enig med dig om att många ger upp lätt. Brist på kommunikation och att ta tag i svårigheterna i tid. Problemet är när vi brottas med tivlen i det tysta och inte pratar öppet om dem. Känslomässig mognad hos båda är helt avgörande för att det skall hålla.
Men om det inte är separationsångesten som gör att man inte orkar gå vidare ensam. Om det är så att man är så vilse i sig själv att man inte längre klarar av att fatta beslut, trots att man egentligen vet.. Vad gör man då?
Då är det dags att ta hjälp av någon och hitta vägar framåt. Det finns alltid ett sätt. Vissa strider skall vi inte behöva utkämpa på egen hand. Värme till dig.
Sitter i samma båt och psykologsamtal hjälper mig! Att bli bedragen tar hårt på självkänsla och självförtroende. Sveket är så smärtsamt så man behöver hjälp att komma på fötter
Klokt beslut av dig.. Känner att jag oxå skulle behöva hjälp att ta mig vidare. Det har gått ett år sen min sambos otrohet uppdagades o vi lever ihop fortfarande o har det väl egentligen bra, men jag kan inte glömma! Inte ens acceptera.. Jag tänker fortfarande på det exakt varenda dag o kan inte fatta hur han kunde göra så mot mig, mot oss! Skulle så otroligt gärna vilja kunna släppa allt o gå vidare o våga se framåt, lita på honom o känna mig trygg..
Har ni på rikigt kunnat prata om det som hänt? Visar han genuin ånger? Väldigt viktigt att du/ni bearbetar det du beskriver.
Vad är genuin ånger? Att han gråter? Att han ger ett förkrossat intryck där han bedyrar att han insett hur fel och fult han gjort? Att han säger att han älskar mig? Att han påstår att han aldrig skulle göra om det? Att han säger att han vill att det ska vara vi för alltid?
Allt det har han gjort men det gör så ont i mig fortfarande ändå. Och det har gått ett år. Ett år. Ett år och inte en enda dag utan att jag är rädd att det ska hända igen. Inte en enda dag utan att jag i mitt huvud formulerar scenarion hur jag skulle agera och vad jag skulle säga nästa gång jag kommer på honom.. Sjukt..
Och trots mina känslor och min ”livliga fantasi” så förstår jag ju att ett evigt ältande bara förstör ännu mer. För oss båda. Men jag vet fortfarande inte HUR jag ska göra för att släppa och gå vidare. Jag vet bara att jag vill det och att det är nödvändigt. För mig och för oss..
Det låter som att ni behöver prata ut med någon om det som hänt. Du skall inte behöva släpa och bearbeta det här bagaget på egen hand. Vad behöver ske för att du skall känna dig någorlunda hel? Värme.