Fel timing i kombination med slentrian och en alldeles för stor tillit till att samtal är lösningen, är ett terapeutiskt misstag som gör att par distanserar sig, istället för att komma nära. Kommunikationsmodeller kan vara fantastiska, men långt ifrån alltid.
Goda intentioner kan leda oss utför relationsstupet!
Ett förhållande som har varit i utförsbacke under alldeles för lång tid, och där ena parten (oftare en kvinna än en man i en heterosexuell tvåsamhet) har distanserat sig känslomässigt p.g.a. bristande samhörighet, har också hamnat på låga temperaturer när det gäller attraktionen. Varningssignalen har tjutit vid ett flertal tillfällen, men ignorerats genom förödande tankar som: ”det är bara en svacka! Hon (han) gör allting så himla omständligt!”
När attraktion och lust hamnat i ”radioskugga” eller t.o.m. är död, fungerar inte metoder som att hålla om varandra i två minuter, se varandra djupt i ögonen och säg vad du uppskattar hos partnern, massera varandra eller åk på spa över helgen. Under vissa omständigheter är det panikåtgärder som ytterligare riskerar att fördjupa sprickan i tvåsamheten.
En ”närvarokram” kan för den som längtar efter och behöver utrymme, kännas som en invasion av den personliga integriteten. Äckelkänslor kan istället ta vid och stänger för gott alla dörrar till att kunna hitta tillbaka.
Försök inte komma nära! Tvärtom!
Jag vet av egen erfarenhet och mina klienters!
Om det är praktiskt möjligt och om ni båda har en förhoppning om att hitta tillbaka till känslan av att vilja nå fram och vara nära, är det en separation som gäller. Nollkontakt (andra spelregler om det finns barn med i bilden). Inga meddelande om hur mycket ”jag älskar och saknar dig!” Inga övertalningsförsök och logiska argument till varför ni bör vara tillsammans. Det fungerar aldrig!
Attraktionskemi (vida större än enbart det fysiska) lyder under sina egna naturlagar.
I tystnaden kan längtan och saknad eventuellt börja ta plats. Men som sagt; tid ifrån varandra och egentid för att reflektera kring vad som gick snett. ”Vad behöver jag utveckla i mig själv? Vad för slags liv vill jag leva? Hur vill vi ha det tillsammans?”
Det gamla förhållandet som inte fungerade, måste få gravsättas så att någonting helt nytt kan ta form. Annars går det inte, hur mycket vilja det än finns. Ett förhållande behöver både trygghet och äventyr. De två är icke separerbara!
Michael Larsen – relationscoach
Så bra skrivet! Det är ju precis så det är Tack!
Så bra skrivet men hur uppnår man både trygghet och äventyr i ett långt förhållande? Så svårt med vardag och allt yttre som påfrestar.
Försöker att inte bli ledsen över att inte fått något idag på allahjärtasdag inte ens en kram
Känner igen mig på alla sätt. Skönt att höra att det är vanligt med dessa känslor och att fel timing vid upprepade tillfällen bara gör saker värre. Jag har trott att det är fel på mig och mina känslor då trots hans försök till närmande efter att jag påtalat min ensamhet i tvåsamheten under en lång tid så blir allt bara fel och känns värre.
Mitt i prick! Precis detta jag försökt förklara för sambon. Jag stängde av känslomässigt för att inte bli arg på ensamheten i förhållandet. Nu funkar ingen fysisk närhet, inte ens en kram.
Wow!
För egen del så kraschade vi totalt efter sommaren. Jag var knäckt över alla gränser och han stängde av totalt. Vi sårade varandra på ett helt oförståbart sätt. Kontakten bröts fullständigt och vi har varit åtskilda med inställningen att det är över. Ett vi finns inte mer.
För en vecka sedan kom mailet jag innerst inne ändå hoppats på. Vi har nu försiktigt börjat närma oss varandra igen. Det är i första hand mail som gäller. Skriver av oss båda och lär känna varandras nya jag. Be om ursäkt, ge förlåtelse, förlåta sig själv. Vi vet båda och känner båda att den genuina känslan av att vi älskar varandra finns där. Idag är vi mer motiverade än någonsin att utan luftslott, utan press, utan att lova något, se vart det kan ta oss. Utan tvekan känns det som att ”Där självinsikt och kärlek bor är ingenting omöjligt”