Borde det inte bara vara enkelt? Det känns väl tydligt i hjärtat kring vad som är rätt och vad som är fel? Om han eller hon är representant för kärleken i ditt liv.
Det finns många människor som går runt med djupaste vånda: ”jag vet inte vad jag ska göra! Ska jag stanna eller lämna?” Vi frågar några av våra närmaste och ibland får vi liknande svar, ibland motstridiga. Trots vänner och familjs välmenta råd så fortsätter förvirringen.
Någon berättar: ”vi har barn tillsammans och trivs bra ihop, men jag känner att det är någonting som saknas. Han är fantastiskt snäll, men mina känslor räcker inte till.”
Saken är den att vi människor förändras. Det som vi inledningsvis tyckte var tryggt och stabilt, har nu förvandlats till tristess. Några upplever att de har fantastiskt sex, men ingen djupare samhörighet. En del vet att någonting bara är fel men de har aldrig tränats i, och lärt sig att lyssna till sin sanning, eftersom ”sanning” för dem är en känsla för stunden. Och känslor kan vara i ständig förändring. Så hur ska vi kunna lita på våra egna beslut? Hur vet vi att vi inte kommer att ångra oss? Att ett ödesdigert misstag inte håller på att begås?
Eller så krigar vi mot förnuftet som med klar röst ropar: ”du måste gå och aldrig mer se dig om!”
Vi behöver bli bättre på att avsätta tid för reflektion och inte ständigt söka åsikter utifrån, utan verkligen ta reda på vilka våra grundvärderingar i en nära relation är. Om det praktiska är centralt: boende och att ni samspelar bra för att lösa saker, så är det så det är. Men om det för dig handlar om att känna ett djup, att ni kan kommunicera på ett sätt som gör att ni verkligen når fram till varandra, och att du känner att det finns en kärleksfull utveckling i tvåsamheten, så räcker det inte med ni har det trevligt och roligt tillsammans.
Det finns ett oändligt antal varianter på vad människor tycker är en god relation. Frågan är hur det ser ut i ditt emotionella system…?
Det finns de personligheter som kan ha en relation som är rent praktiskt och där det råder respekt och ett visst mått av ömhet. Det är deras väg! För andra är det helt otänkbart. De måste få känna attraktion!
Men! Vi människor förändras och våra grundvärderingar kan se annorlunda ut idag i jämförelse med om vi tittar fem år tillbaka. Livserfarenheter, ålder och personligt växande ger oss andra prioriteringar. Är ni båda med på resan eller känner du dig ensam, när du borde känna ”YES!”?
Fråga dig själv:
- Är det rätt att stanna med någon om de romantiska känslorna är borta?
- Hur ser mina förväntningar på en relation ut? Ger jag det som jag själv önskar få?
- Befinner jag mig i en större personlig förändringsfas, och borde jag därför avvakta med ett beslut?
- Kan jag se mig själv åldras tillsammans med den här kvinnan/mannen?
- Kan jag uttrycka mina känslor inför den här personen utan att ständigt tillrättavisas?
- Mår våra barn bra av att se oss i närheten av varandra?
- Vill jag att mitt barn en dag ska ha ett förhållande likt detta?
- Är det ett äkta uttryck för kärlek att stanna kvar i den här tvåsamheten?
- Är han eller hon öppen för förändring, och är personen vid min sida villig att lägga ner tiden och arbetet som behövs för att ni ska kunna mötas på riktigt?
- Finns de förmåga till självreflektion i min partner? Och i min egen person?
- Älskar vi varandra?
Stanna med frågorna och rusa inte på för att tvinga fram svar. En hälsosam relation ger energi – den stjäl inte den.
Föreläsning live – Att hitta kärleken och hålla den levande med Therese & Michael. Varmt välkomna! Klicka på respektive stad nedan för anmälan.
Michael Larsen – relationscoach
Men om det känns i hjärtat vad som är rätt och man är helt säker på att de rätta känslorna inte finns där längre och inte kommer att komma tillbaka, varför är det ändå så fruktansvärt svårt att lämna? För att det finns barn inblandade? För att mannen jag vill lämna säger att livet blir meningslöst utan mig? Ska jag fortsätta må dåligt i relationen eller ska jag vara den som gör hans liv meningslöst? Jag vet ju egentligen att jag inte bär ansvaret för hans mående. Men så svårt ändå….
Är mitt uppe i detta grubblande just nu… Ena dagen känner jag att jag vill separera nästa dag blir jag bekväm… Vi har ju det bra … och vi har en son snart 9 år som jag tänker att jag vill inte splittra hans familj… Jag kan ju fortsätta så här, sitter ej i sjön men samtidigt har jag inga djupare känslor kvar och vill inte vara ”nära” sambon…och stör mig på många saker… men tänk om jag ångrar mig…och även om jag sen skulle träffa någon och uppleva kärlek och passion igen så varar ju inte heller det för evigt…Man kan ju grubbla och vända och vrida på allt…
Är också mitt uppe i detta grubblande och förstår verkligen inte varför det är så svårt. Hjärtat talar sitt tydliga språk och ändå kastas jag mellan det som du beskriver Marie; bekväm ena dagen och redo att packa väskan nästa. Letar efter bostad och tänker att det ska bli min språngbräda, jag måste bo på en plats där det känns ordnat. Eller lurar jag mig själv igen? Känner ingen framtidstro och kanske har jag låtit detta gå för långt. Eller har varje process sin tid? Det finns kanske inget tillfälle då det är rätt att lämna?
Jag har precis samma tankar som du. Tänker att det är det där med bostad som gör att jag inte tar steget. Men jag vet inte, kanske är det bara en bortförklaring. Jag tror inte att ”rätt” tillfälle kommer. Jag var på väg att lämna för ett par år sedan men avvaktade då vår son skulle ta studenten, jag ville inte förstöra hans dag. Sen blev det sommar och semester och sen har veckorna, månaderna och åren gått. Och jag blir bara mer och mer säker på att det här inte är rätt.
Tog själv ut skilsmässa för tre månader sedan efter nästan ett år av helvete och ett evigt grubblande. Det var verkligen inte lätt att fatta det beslutet. Vi har barn och många år bakom oss och det var väldigt mycket blandade känslor. Jag tror att det är oundvikligt att man frågar sig hur kan man känna så mycket kärlek och glädje med någon och hur kan det sedan förändras så till den grad att man inte vill eller kan dela sitt liv med hen längre? Var så osäker och rädd att jag gjorde fel men jag kan ärligt säga att nu känns det bättre och bättre och tvivlet är helt borta. När man står mitt uppe i stormen har man liksom inget perspektiv utan famlar sig fram med bara den inre kompassen till hjälp. Efter att tag ”ser” man problemen med mer klarhet. Tid ger perspektiv och perspektiv är något man bara kan få när man vacklat sig ut ur osäkerhet. Att ta de där första steget är svårt. Man lever i ett symbios med en människa man inte längre trivs med. Att släppa taget känns nästan omöjligt.
För min egen del var det här rätt beslut. Jag vill ha ut mer av livet. Min tid är dyrbar och jag känner mig hoppfull inför framtiden. Jag vågar tro på att jag kan ha det bättre. Mina barn kommer att klara det här bra, det tvivlar jag inte heller på längre. Jag vill också vara ett ett föredöme för dom som visar att man kan skiljas, överleva och komma ut på andra sidan starkare med mer självförtroende.
Tack! Precis vad jag behövde höra idag!
Levt med en person i 27 år. Gifta i 10 år sedan hade han kontakt med en gammal förälskelse från när han var 19. Kom på att han var otrogen då sa han bara att han ville skiljas. Han kör långtradare så han var inte hemma så ofta. Jag var förtvivlad och hamnade i en depression och blev sjukskriven. Samtidigt dog min bror i cancer. Efter 3 månader kom han tillbaka och han hade blivit dumpad av kvinnan han var otrogen med. Hon var också gift vid den tiden men gick tillbaka till sin man och barn. Jag gick ner en del i vikt och såg bra ut. Nu har vi varit skilda och sambo 14 år. Jag är snart 69 och varit pensionär i 5 år. Min sambo är 63 och ska väl jobba 2 år till. Det har gått upp och ner efter skilsmässan, slutade ha sex när jag var 60. inga kramar eller sova sked utan det blir puss hejdå och puss när han kommer hem och godnattpuss., inget mer. När han kommer hem sätter han sig på sin sida av soffan med mobil, surfplattan och samtidigt kan han titta på tv. Vi har inte mycket till konversation. Kanske för vi inte gör så mycket när han är hemma. Han vill åka och fiska för det mesta när vi ska ut med husbilen och då är jag mest själv i husbilen för jag är inte direkt intresserad av att fiska. Nu hade vi en dispyt för 2 veckor sen och efter vi hade druckit alkohol. På morgonen sa han att han ville ha ett par dagars respit och åkte iväg. Mina barnbarn fyllde 17 år så jag åkte dit. När han åkte sa jag att vi lika gärna kunde separera. Jag sa det mest för jag var sårad och ledsen men när han kom hem så sa han att det var bra att vi båda var överens om separation. Jag vill ju helst inte det men jag vill inte verka som jag ber om att fortsätta förhållandet. Hur ska man agera undrar jag.