Det var en omedveten, lågmäld och tärande känsla som jag bar runt på i flera år efter min skilsmässa: ”vad spelar det för roll? Varför ska jag ta hand om någon som är så värdelös som jag?”
Det blev inte bättre av ytterligare ett par havererade förhållanden. Det som jag accepterade i tvåsamheten speglade hur jag mådde på insidan.
Hur många av oss har inte gråtit över en person inte är i närheten av att släppa in oss i deras liv? Som emellanåt är fantastisk men för det mesta inte ”hemma” med dig? Är det personen som vi saknar eller känslan vi hade för henne/honom?
Det är ofta ensamheten och de raserade drömmarna som får oss att sörja. Förlusten men inte kvinnan eller mannen i sig, även om psyket lurar oss till att tro att hon/han är den utvalde.
Vem ger oss rätten att behandla vår egen person såsom vi inte skulle vara mot en fiende?
Vi skulle inte hälla i vännen alldeles för mycket vin, förakta hennes/hans kropp framför spegeln i provhytten, håna för att de inte lyckades få fram de rätta orden eller att ekonomin är i ett katastrofalt skick. Vi skulle inte uppmuntra den som vi säger oss älska, strunta i att vårda hälsan.
Du förtjänar inte att offras på självföraktets bål! Respektera dig själv såsom du respekterar en annan!
Det är ingen som påstår att det är lätt! Det ligger djupt inom oss att slå ner på vårt jag. Budskap från det förgångna: ”gör inte så! Varför måste du alltid ställa till det? Varför kan du inte vara som din bror? Du ser ut som en fet gris! Du stammar!”
De emotionella, ibland fysiska övergreppen fick alldeles för många människor att tro att de inte är värda mer: ”om någon behandlade/behandlar mig så avskyvärt, måste det vara ett allvarligt fel på mig. Om jag vore normal skulle det aldrig ha hänt…”
Så vi kopierar mobbarens eller förövarens beteende gentemot jaget; och det som gör det så kraftfullt och destruktivt, är att det verkar på ett omedvetet plan. Vi vet inte vad vi gör mot oss själva; i alla fall inte fullt ut. Denna förrädiska normaliseringsprocess.
Några behöver mobilisera ilska där tårar förlamar, medans andra behöver få gråta där ilska tagit över.
Börja behandla dig själv såsom du skulle behandla någon som du respekterar högt. Gör även om det känns ovant. Vi är här för att lära nya färdigheter!
Michael Larsen – relationscoach
❤️