Allt hänger ihop! Plocka bort en beståndsdel och så påverkas helheten. Attraktion och sex är inga undantag. Det borde vara en självklarhet för alla, men så är inte fallet. Vill du ligga (och betydligt mer än så), handlar det om att se sig själv och sina relationsvanor.
Nästan hela kvällen har han (i detta exemplet en man) suttit försjunken i mobilen, och varje gång sambon kommer nära, vinklar han skärmen lite bort från henne. Hon säger ingenting, men har fångat upp gesten. Frågor väcks inom henne. Kroppen sluter sig en aning för varje gång.
Kvällen innan var hon ledsen och han tittade på henne: ”kom igen! Ryck upp dig! Det har vi pratat om förut!” Tonläget och kroppsspråket signalerar översitteri.
Hon känner sig allt annat än förstådd och drar sig inåt under sitt skall. En känsla av ensamhet har börjat slå rot. Kvinnan vill inte längre vara nära honom, eftersom hon gång på gång känner sig sviken. Han märker inte vad som sker – det subtila men livsnödvändiga går obemärkt förbi. En dag kommer den emotionella drönaren att slå till, och han kommer inte hinna uppfatta vad som hände.
Förspel 24/7 är avgörande! Den som inte förstår och tar in detta, kommer förr eller senare tvingas äta från frustrationsmenyn. Kvinnor förstår detta i oändligt mycket större utsträckning än män:
- Stryker du hennes kind och kysser utan anledning?
- Berättar du för henne om din uppskattning och kärlek?
- Ger du trygghet genom att vara transparent kring din egen person? Är du tydlig med vad du vill och inte vill? Kommunicerar du: ”jag finns här för dig – under alla omständigheter?”
- Rör du vid hennes kropp och viskar ömhet, utan förväntningar på sex?
- Kan hon lita på att du ser henne som kvinnan i ditt liv?
- Kan du konsten att lyssna och prata (bortom det praktiska och lösningsorienterade)?
- Tar du hand om din egen fysiska hälsa och kropp?
- Kan du konsten att tända hennes sinnen då ni har kläder på?
- Håller du hennes hand och bekräftar henne i sociala sammanhang?
- Håller du om henne i nattmörkret? Känner du hennes hjärtslag?
Tillit är allt! Allt hänger ihop.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Stryker du hennes kind och kysser utan anledning?
Berättar du för henne om din uppskattning och kärlek?
Ger du trygghet genom att vara transparent kring din egen person? Är du tydlig med vad du vill och inte vill?
Kommunicerar du: ”jag finns här för dig – under alla omständigheter?”
Rör du vid hennes kropp och viskar ömhet, utan förväntningar på sex?
Kan hon lita på att du ser henne som kvinnan i ditt liv?
Kan du konsten att lyssna och prata (bortom det praktiska och lösningsorienterade)?
Tar du hand om din egen fysiska hälsa och kropp?
Kan du konsten att tända hennes sinnen då ni har kläder på?
Håller du hennes hand och bekräftar henne i sociala sammanhang?
Håller du om henne i nattmörkret? Känner du hennes hjärtslag?
Detta stämmer allt in på mitt ex så hur kan han då inte finnas hos mig längre????
Stämmer det in på dig också Anette81?
Vi hade ett distansförhållande, men när vi träffades 1 gång i månaden så.
Stryker du hans kind och kysser utan anledning? Ja det gjorde jag hela tiden. Ville att han skulle känna sig älskad.
Berättar du för honom om din uppskattning och kärlek? Ja jag sa ofta när vi träffades och i telefon när vi pratade hur mycket jag älskar honom och att jag var så glad att vi hade hittat varandra.
Ger du trygghet genom att vara transparent kring din egen person? Är du tydlig med vad du vill och inte vill? Jo jag berättade för honom hur jag ville ha det. Och hur jag inte ville ha det.
Kommunicerar du: ”jag finns här för dig – under alla omständigheter?” Ja jag sa ofta och visade ofta att jag fanns där för honom i alla väder. Att jag fanns där om han ville prata.
Rör du vid hans kropp och viskar ömhet, utan förväntningar på sex? Ja hela tiden. Älskade att krama honom och vara nära honom. Viskade ofta till honom när jag kramade honom att jag älskar dig.
Kan han lita på att du ser han som mannen i ditt liv? Ja, han var mannen i mitt liv och det gick nog inte att undgå att jag tyckte så.
Kan du konsten att lyssna och prata (bortom det praktiska och lösningsorienterade)? Ja jag lyssnade på honom hela tiden när han behövde prata av sig och ville ha lite råd.
Tar du hand om din egen fysiska hälsa och kropp? Ja det gör jag, cyklar minst 7km varje dag. Gillar inte att sitta still.
Kan du konsten att tända hans sinnen då ni har kläder på? Ja det var jag väldigt bra på, han med för den delen.
Håller du hans hand och bekräftar han i sociala sammanhang? Ja jag visade gärna upp att det var min kille. Höll honom i handen, pussade på honom.
Håller du om honom i nattmörkret? Känner du hans hjärtslag? Jag somnade alltid med att antingen höll han om mig eller så höll jag om honom. Så vi somnade ofta i sked.
Anette, jag förstår hur du känner det. Du och jag har blivit lämnade mitt i förälskelsen, mitt i passionen. Då blir det svårare att förstå, att få ihop bitarna. Många andra som skriver här har blivit lämnade efter ett förhållande som hunnit gå i stå eller blivit destruktivt. Eller så kämpar de med egna funderingar på vad som är bäst, att lämna eller stanna. Man läser Michaels inlägg med olika glasögon beroende på sin egen situation tror jag.
För dig, liksom för mig, tror jag att det bara är att härda ut genom all smärta. Vi kommer inte att få några svar. Vi upplevde att vi hade en fantastisk relation, och den vi var tillsammans med gav oss ingen förvarning, utan bara försvann. Det är smärtsamt, och hjärnan letar desperat efter pusselbitar.
För min egen del så har jag accepterat att det är så här. Jag får aldrig några svar. Jag är olycklig och det kommer att ta jättelång tid innan jag mår bättre. Det har redan gått ca 1 år och jag har inte kommit särskilt långt. Men, som jag har skrivit till dig tidigare, man kan ändå anstränga sig för att göra ”rätt” saker även om det inte känns rätt. Att handla och agera positivt som Michael brukar skriva om. Och sen, som vi båda gör, trösta oss med att det finns fler som lider.
Kram
Jag har aldrig blivit lämnad så jag kan inte säga att jag vet vad ni går igenom men jag känner med er.
Tänk om det vore så enkelt som när Miriam Bryant sjunger om att man sitter inte hemma och lipar över en karl, man går ut och hittar en annan som är mkt bättre.
Styrkekramar till er och framtidshopp.
Det kommer att bli bättre! 🙂
Det vet vi ju inte om det kommer bli bättre. Det är den största smärtan att ha blivit bortvald och sviken av någon du litade på.. du hittar ingen kraft i att stänga dörrar och inga nya tycks öppnas, livet är mesta dels grått och trist när du befinner dig i livets väntrum och oavsett vad du gör eller hur positiv du försöker vara så sker ingen förändring. Det enda man kan göra är att försöka sig sysselsatt så man inte tänker på trist livet är och på hur få guldkorn är.
Även om vi går ut och försöker hitta någon ny är det ju ingen som ser oss..
är precis som du skriver skogsblomman
Skogsblomma och Anette81.
Jag skulle ändå vilja skicka med till er; det liv ni har kom inte till er tillsammans med en man. Ni fick livet av era föräldrar och när ni upptäckte världen fanns det ingen man vid er sida. Så varför måste det göra det nu? Träden kommer att knoppas och en vårsol kommer att värma oss oavsett om vi har en man eller inte (jo, jag är också singel), våra barns händer på väg till dagis eller skola finns där oavsett om vi har en man vid vår sida eller inte, vi får ännu en dag att andas och känna värmen från ett vänligt ord oavsett om vi har en man vid vår sida eller inte.
Grejen är att guldkornen är inte få. Vi lever. Varje dag ovan jord är en bra dag om man tänker på alternativet. Det är inte Mannen som är meningen med våra liv. Våra liv finns för till för oss oavsett en man vid sidan eller inte. Visst ska man ha förståelse för andra som lider, men ibland har jag också lust att ge en spark där bak och konstatera att lite större tacksamhet över att överhuvudtaget få finnas till skulle vara bra.
Vi finns. Vi får andas. Vi får uppleva saker även om det är i det lilla lilla. Det har inte med en man att göra. En man är inte förutsättningen för ett vettigt liv.
Det är så svårt och jobbigt bara att behöva känna denna smärta och försöka stå ut med den.
Nej svaren jag fått har varit olika så jag känner inte att jag har fått några riktiga svar.
Fattar inte hur man kan behandla någon man har älskat på det sättet.
Ja jag har i 1 års tid försökte att hitta några svar.
Jag har inte kunnat acceptera det ännu tyvärr.
Jag är också olycklig och det kommer att ta jättelång tid för mig med innan jag mår bättre.
Har gått 1 år för mig och jag har inte heller kommit särskilt långt.
Marianne jag lever bra liv på många sätt men jag är oändligt trött på att vara singel. Det liv jag har, är skapat av mig efter att jag blev singel och det är gott på väldigt många sätt sak och är en stark självständig kvinna men jag vill dela mitt liv med någon, delake bördor.
Har möjligheter att göra många saker som andra drömmer om och jag gör häftiga saker. men jag har ingen att dela upplevelserna med., då är det inte lika roligt längre. Alla vännerna är par och de vill mest göra saker med sina män.
Att vara vid liv är bra men vore oändligt mycket bättre att dela livet med någon. Jag trodde ju faktiskt när jag avslutade mitt förhållande att jag inom några år skulle träffa någon ny, som var seriös men det har inte skett och nu tror jag nästan att det aldrig kommer ske igen.
För att jag vill leva som en familj med barn och man.
Men Anette81, ”din man” vill inte mera vara ihop med dig – det kan du inte göra någonting åt! Blicka framåt och vips har du en familj. Du måste våga släppa taget om det gamla som du inte får tillbaka.
Jag vet att han inte vill det. Behöver inte bli påmind.
Åh va jag är lyckligt lottad nu är vi särbos men ses ofta och vårt förhållande är exakt som du beskriver. Vi njuter av varann i både hemmet och sociala sammanhang utan att vara ”klängiga”.
Va härligt att höra Viola! 😀 Tack för att du visar att de där goda exemplen verkligen finns!
Ja kvinnor vill ha det i en relation men tyvärr så fungerar inte världen så för män. Det är inte din empati som ger dig ett jobb eller en position det är en helt annan valuta i relationer mellan män i ett patriarkat. Hade hon förstått spelreglerna så hade hon kunnat göra något åt sin situation den här sidan utgår alldeles för mycket från ett kvinnligt relationellt perspektiv.
Men vad menar du nu Dan? Vill du inte förstå det kvinnliga perspektivet? Jag tycker att Michael har förstått så otroligt mycket om vad jag som kvinna skulle må bra av. Och det är väl just det som borde vara av intresse för en man att veta och förstå. Om mannen verkligen tyckte om mig å ville mig väl vill säga. Du får gärna berätta vad du önskar dig av en kvinna också. Menar du att det skiljer sig mycket åt från vad kvinnan i texten längtar efter?
”Hade hon förstått spelreglerna så hade hon kunnat göra något åt sin situation…”, skriver du.
Varför är det alltid kvinnan som ska förstå och anpassa sig efter mannen, när ska mannen förstå något annat än sina egna spelregler?
Det kanske finns en anledning till varför den här sidan är mkt från ett kvinnligt perspektiv. Många män har en hel del att lära sig om kvinnor…
Mmm…håller med dig Josefina! Inställningen borde från båda sidor vara att man vill förstå varandra och mötas med målet att båda ska må bra. Annars finns ju ingen anledning till att vara tillsammans. Kram
Precis, Petra! 🙂
Kram
Det är det just perspektivet som behöver förändras. Empati, insikter och handling är det som verkligen gör skillnad.
Hej Dan, vad händer om du istället formulerar din egen mening så här ” hade han som man förstått spelreglerna så hade han handlat annorlunda, den här världen utgår alldeles för mycket från patriarkatet”
Till skada inte minst för de män som inte orkar eller förmår bryta sig loss från ett så avstängt och hierarkiskt system
Empati innebär ju inte att du ska dras med i en annan människas upplevelse eller mående. Men kunna se att den andre upplever saker annorlunda mot vad du gör. Kunna acceptera att den andre känner si eller så men samtidigt kunna vara objektiv mot dig själv och se din egen del och hur du påverkar någon annan. Alla män är ju inte som det som är beskrivet. Alla är vi olika, kvinnor behöver också titta på sin del i en relation. Men jag tror ofta att kvinnan har tittat på sin del ett längre tag innan hon börjar sluta sig, försökt förändra och prata. Medan mannen inte ser eller hör detta.
hmm,jag har provat många spel med olika regler och jag anser mig vara mycket anpassningsbar, kan lägga till och ändra befintligt mitt i steget om jag måste…..men jag kanske inte vill!! och om inte mina medspelare vill eller kan hålla sig till spelet, så kan man ju alltid byta? därför kanske det ofta går så?? bara en tanke… 😉
Min man missade alla punkterna… Och jag säkert också till en viss del, och pga att jag känt mig sviken pga bl a familjekonflikter så slöt jag mig tillslut inom mitt skal. Jag önskar så att jag kunde börja älska igen, men jag kan inte -hur mycket jag än försöker. Det verkar vara försent på riktigt 🙁 Hur kan det bli försent när man VILL? Vad är det som tar emot trots att viljan finns där? Eller är det bara ÖNSKAN om viljan? Viljan finns kanske inte på riktigt eftersom det inte går?
Rädslan för att bli sviken igen är starkare än viljan. Vetskapen om att du tidigare försökt men blivit sviken flera gånger står över viljan. Tankar som jag vill försöka OM han ser mig, hör mig eller förstår mig fast du vet att det inte kommer bli så. Kanske det som hindrar?
Det är nog dina känslor som tar emot trots att viljan finns där.
Man kan vilja väldigt mkt men finns inte de rätta känslorna så går det inte, hur mkt man än vill och försöker.
Har man en gång slutat älska så är det nog omöjligt att väcka liv i känslor.
Kram till dig!
Ni har nog båda rätt… Att leva med en man som inte kan visa känslor gör en grå. Jag vill inte vara grå!
Vi försökte parterapi, men det funkade inte. Jag sa att jag ville lämna om vi inte kunde få till en förändring. Jag ville känna att jag var viktig för honom, få en komplimang någon gång, få någon sorts uppskattning. Men han menar att han behöver inte det själv och därför har svårt att ge det till någon annan. Att han helt enkelt inte vet när/hur man gör. Jag förklarade gång på gång vad jag ville ha, och frågade honom vad behövde. Han visste inte, men sa att han nog skulle bli nöjd om jag gav honom det jag själv ville ha.
Men det gav ju inte mig nåt! Jag ville ju ha en personlighet, någon som gav mig nåt tillbaka, inte bara nån som rycker på axlarna -t o m när jag berättade att jag faktiskt tänkte lämna. Om han hade haft riktiga känslor för mig borde han varit förtvivlad och försökt få mig att stanna.
Åh, vad mycket lättare det hade varit om han var en skitstövel! Nu är han ju ”bara” en man som inte kunde väcka nåt i mig. Det känns bara så orättvist och ego mot barnen 🙁
Så där har jag oxå tänkt, Marie.
”Att det vore lättare om han var en skitstövel, men han är bara en man…”
Han har många fina sidor som jag uppskattar men det fattas några viktiga bitar.
Känner att jag blir ”grå” i hans sällskap. Och jag är inte den gråa typen. Trivs inte med det.
Andra människor får mig att bli färgstark o lysande, men inte han längre.
Så något annat vill jag känna i en relation.
Och så kommer tankarna… Tänk på barnen, det är ju ändå ok, det är bara egoistiskt…
Men jag har kommit så långt i min process att lämna så jag kan/vill inte längre vända. Står i den långa bostadskön och väntar på modet att ta steget ut.
Lycka till med dina beslut!
Förstår precis hur du känner! Jag tog mitt första steg till separationen genom att ställa mig i bostadskön, hade jag fått en lägenhet direkt hade jag aldrig flyttat. Jag var nog inte riktigt redo då, men jag tror att har man väl börjat tänka i dom banorna är det svårt att vända om. Även om man tvekar så längtar man bara bort, bort… När jag efter några månader fick en lägenhet i området där jag ville bo, var jag fortfarande osäker men vad jag har förstått av många kommentarer här så kommer aldrig den där dagen då man är 100% säker. Är så glad att jag vågade ta steget, även om det så klart är jobbigt stundtals. Det är jobbigt (men också spännande!) att inte veta vad framtiden har att ge. Jag är 35…tänk om jag ska leva resten av livet själv..? Det vill jag ju inte, jag har en massa kärlek att ge! Det är bara synd att jag inte känner att jag kan ge den till min snart ex-man som vill att jag ska flytta ”hem” igen…
Kram o lycka till!! 🙂
Jag tror inte heller att det funkar så, att man en dag helt plötsligt känner att den dagen har kommit, att man är 100 % säker.
Man måste nog bara bestämma sig för att göra slut för annars blir det nog aldrig av.
Och precis som du skriver, även om man tvekar så längtar man bort.
Lycka till med kärleken och allt annat i framtiden.
Man får tänka: fan vad livet är bra härligt.
”Everything is awesome…”:)
Kram
jag tror ni har rätt, vi är många system i ett fodral och alla reagerar olika……..svårt och spännande att ta reda på hur just jag funkar! 😉
Har haft ett bakslag under ett tag och funderat över om det var rätt att separera från exet. Mitt eget mående med sjukskrivning för utmattning har väl inte gjort det lättare att vara själv med alla barnen. Men nu har det vänt igen och de senaste dagarnas inlägg från dig Michael bekräftar att separationen var rätt.
Dagens inlägg, jag kan svara nej på alla frågor. Inte konstigt att jag kände mig så ensam i tvåsamheten.
hoppas du hittar din kraft, ta hjälp av barnen, lämna dem inte utanför för att ’skydda’ dem utan trala om vad de kan hjälpa dig med, och därmed hjälpa sig själva! styrkekram! <3