Förnuftsmässigt tror jag att de flesta människor skulle svara ja på frågan om de förtjänar kärlek. Det är liksom det inte sällan automatiska svaret på frågan om ”allt bra?” Självklart mår vi ”toppen.”
Men det intellektuella skiktet står ganska grunt om vi jämför med de djupare känslomässiga nivåerna inom oss. Här är den emotionella självklarheten inte lika spontant och säkert uttalad.
”Är jag älskad för den jag är? Kan jag vara sårbar och utsatt utan att bli bortsorterad?”
Och hur är det med kärleken till oss själva? Hur tryggt står vi i den?
Syftar inte på självförtroendet som hämtar sin näring i vad vi presterar och lyckas med, utan den sanna omtanken om det egna jaget. Kärleken till personen du som vilar tryggt även då det inte råder högkonjunktur i det ”lyckade”.
Ser alla dem som i normala fall är stabila, välfungerande, framgångsrika (kan mätas på många olika sätt) och avslappnade, fullständigt tappa fotfästet i och med en separation/skilsmässa.
Varför är det så? Hur kommer det sig att fötterna under oss kan tappa bärkraft ”bara” för att den gemensamma vägen delar sig i två separata?
Jo, därför att det ligger i vår emotionella DNA att vilja uppleva samhörighet. Våra liv blir meningsfulla då de bevittnas av annan. Vi blir ett Jag när ett par kärleksfulla ögon ser oss. Bekräftar existensen av du.
Vi är verkligen inte några isolerade öar, utan behöver någon som uttalar våra namn och med en mjuk varm hand över kinden säger: ”du är en unik person som jag vill vara nära.”
Så förtjänar du kärlek?
Vad händer när den egna rösten lugnt kan svara: ”ja!”
Vilka snäva och djupt inarbetade berättelser om dig själv behöver du försätta i evig exil?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag börjar faktiskt fundera på om jag förtjänar kärlek. Går här och längtar. Men är ju så sårad efter att ha blivit lämnad. Förra veckan hörde en kille av sig om jag bara träffat en gång för två årsedan. Han är vän med den kille som lämnade mig för 8 månader sedan. Och jag börjar bara tänka massa saker om honom..Typ…Han dricker nog för mycket. Det var ju typ bara det jag hörde om honom…osv…Jag är nog så rädd att bli sviken igen. ..Men killen jag minns från den kvällen var jättetrevlig. Så nu börjar jag leta fel på sådana jag inte ens känner. Nej jag förtjänar nog inte kärlek riktigt ännu. Får nog bli färdig läkt från gammalt först…
När man som du blivit sårad Lova80, är det väldigt naturligt att känna att tilliten fått sig en rejäl smäll. Det finns personer som är ”för bra för att vara sanna” (d.v.s. helt rätt, snälla och omtänksamma – good enough). Din dag av kärlek kommer också.
Vet hur du känner dig.
Jag har såå dåligt samvete..och känner såna skuldkänslor över att mannen som var ”för bra för att va sann” kom in i mitt liv och i ett svagt ögonblick kunde jag inte skilja på honom och alla gamla sår och nu vill han inte ses mer :,(
Känns ju hopplöst!
om han inte vill så är det inte meningen iaf inte just nu, lita på det! och fortsätt! kram
Ja min dag kommer kanske. Men just nu känner jag mig nog inte redo när jag tänker så negativt. Ska nog låta tiden läka först så går det nog lättare…
En sådan man finns nog inte för mig som skulle älska mig så att han skulle stryka mig på kinden och säga några kärleksfulla ord. Jag får inte ens några kärleksfulla ord av min partner och han har sagt att han aldrig kommer att säga att an tycker om mig för han är ingen sådan person.
Han är annars en väldigt bra partner men just hans känslokyla känns tung för mig.
Hur ska jag tänka kring det? Ingen är ju perfekt heller tänker jag…..Det är ju mycket annat jag vill ha i en man och han har de flesta andra egenskaper eller värderingar. Kanske svårt att hitta en man som har både de och den känslomässiga. Och ensam vill jag inte heller leva. Kanske känslokyla är något man måste acceptera? Han visar sin kärlek genom andra saker istället som att tvätta bilen eller göra något annat för mig.
Det är bara du som kan värdera vilka egenskaper som är viktiga/viktigast för dig. Är man åt det praktiska själv,så kanske man nöjer sig med det hos sin partner också.
För mig är det känslomässiga det som är högst prioriterat för att jag ska fungera med någon. Utan det finns inte grundstenen som gör förhållandet levande.
Ställ frågor till dig själv och försök känna in hur och vad du vill.
Kram
Jag känner ju samma, att det emotionella och känslomässiga är väldigt viktigt för mig i en relation, att jag känner mig älskad och viktig. Bekräftad. Det gör jag inte nu och frågar jag honom om han tycker om mig skriker han bara eller svarat irriterat Ja, jag tycker om dig. Det känns inte särskilt kärleksfullt.
”En väldigt bra partner..men hans känslokyla känns tung för mig.” På vilket sätt kan en partner som aldrig ger dig kärleksfulla ord och aldrig kommer ”att säga att han tycker om mig”…vara en partner överhuvud taget? Vad kommer att hända när börjar du ser ditt värde som person Michaela? Varma tankar till dig.
Jag tror helt enkelt inte att det finns en sådan man. Han säger att det inte finns en man som säger sådana saker, att män är tysta om känslor och håller känslor inom sig. Att jag är osäker som vill ha känslor och bekräftelse…Ja, jag har svårt att tro att sådan kärlek existerar och att samtidigt hitta det samt de värderingar och moral som jag anser är viktigt känns nog nästan omöjligt. Jag är snart 40 år och får helt enkelt inse att kärlek inte finns som jag trott och hoppats på.
På ett sätt hoppas jag ändå men jag tror inte att den mannen finns och om han finns så hur hittar man varandra? Ska man bara tro på att ödet korsar ens vägar? Jag har varit aktiv och sökt på olika ställen, på nätet men det är många människor som mår dåligt där. Detta gör att jag valt att satsa på denna man då han annars är bra. Men visst saknar jag den emotionella närheten.
Om du vill ha och längtar efter emotionell närhet kan jag bara säga att finns!
Du får den inte för att du är med en man som påstår att det är ett påhitt.
Klart det finns 🙂 det är det allt baseras på i tvåsamheten, annars är det ju ingen tvåsamhet.
Ta dig själv på allvar och det du känner är viktigt. Heja
Tack för ditt inlägg. Roligt att se en man som kan ge det till sin partner. 🙂
Tro inte på han du lever med – känslösamma män FINNS! Se bara på Michael! Och Micke (bara 2 ex!) Men du hittar inte honom om du är där du är nu. Och om du inte tror på att du är värd det Michaela!
Hej. Vi finns visst. Jag glömde mig själv i min relation. Glömde att ge lite av mig men nu med alla insikter och smärta vad som gick fel hur det kunde ha varit ser jag vilken kärleksfull man jag är. Vill inget annat än att få säga kärleksfull ord komma med små presenter smeka och kyssas överallt se och lyssna istället för ge råd vara nära men endå ge utrymme. Det sorliga nu är att jag ser det tvärtom. Nu när jag vågat börja flörta runt
dejta. Träffar jag bara kvinnor som är lite som din man. Vart finns ni kvinnor med ett genomarbetat baggage världen är bra lustig. Kram.
Haha…ja visst är det här sorgligt å samtidigt komiskt…starta en dejtingsite Michael 😀 Men det är väl en bra bit påväg iaf att vi börjat hitta varandra här 😀 Jag trodde inte heller det fanns såna män som jag så innerligt vill möta, tror fortfarande de är mycket få och har väldigt svårt att tro att nån av dom är för JUST MIG. 😀
vi kanske måste våga stå kvar tills motståndet ger vika? jag vet inte….så funkar jag? 😉
Vi står kvar Mia…:-D
Visst förtjänar jag kärlek. Det känner jag i djupet av mitt hjärta. Och det är viktigt att bekräfta varandra med innerliga ord. Ord som verkligen betyder mycket. Det handlar inte om att höra att man är snygg, sexig, smart osv – utan precis som du beskriver det, Michael: en mjuk och varm hand på kinden och orden ”du är en unik person som jag vill vara nära”. De orden betyder så mycket för ”VI-känslan”. Att verkligen bekräfta för varandra att den andra är viktig. Inte bara det ytliga, som det tyvärr oftast läggs fokus på. Jag vill inte vara ett objekt. Jag vill vara och känna att jag är älskad för den jag är, inte hur jag ser ut.
❤️❤️❤️
Har lämnat ett långt förhållande som innehöll fysiskt-och psykiskt våld, svartsjuka, lögner, maktmissbruk och alkoholmissbruk. Först nu, efter sex månader törs jag ens prata med en man. Men jag törs inte se dem i ögonen nästan. Får jag en kärleksfull och varm blick av någon manlig person vill jag bara sjunka under jorden. Tror direkt att de ljuger, för jag kan ju inte vara värd en uppskattande blick, eller? Jag är ju en värdelös rynkig arg kärring som är en häxa och gömmer både karlar och kvinnor i garderoben. Jag är ju så lite värd att man har rätt att hota mig till livet. Sakta men säkert bygger man upp sig själv och kärleken till sig själv. Sakta men säkert ser man i andras blickar en annan människa i sig själv, som man börjat tvivla på överhuvudtaget existerade. Sakta men säkert törs man tillåta kärleksfulla beröringar istället för att rygga undan från dem. Det måste nog ta sin tid att läka.
Ja, tänk om du är värd att få lysa Lena (vilket du är!)…sakta men säkert växer tron på dig själv. Önskar dig en fin kväll. Varma hälsningar.
Ja, tänk om jag är värd att lysa! En fin tanke! Tack för din respons!
All värme å kärlek till dig Lena! ❤️
Tack Petra! <3
Blir så berörd av dina ord Lena!! Underbart att du äntligen kommit bort från det destruktiva i ditt liv! Att byggas upp och läka tar tid – men är värt varenda steg! Du kanske kan ta hjälp med att göra det…? Rekommenderar varmt att göra det & önskar dig all lycka och värme i livet ♡
Tack för dina värmande ord Joanna! <3
Jag har tagit hjälp av både expertis och vänner, annars hade jag nog inte kommit så långt som jag har. Sen går det upp och det går ner, men sakta och säkert går det uppåt.jag känner mig lycklig över all kärlek jag fått från omgivningen.Jag har också lärt mig att detta inte är så lätt att hantera för mina kära. Därför har ett utomstående objektivt stöd varit bra.
klart att det tar tid!!! ge dig själv det, du är värd det ta smärtan och låt den ge dig styrkan du behöver och modet att våga stå kvar och låta ngn annan ge dig kärleken igen!!! krammmm
Du har så rätt i det Mia. Jag har märkt att smärtan ger styrka. Modet att stå kvar och öppna sig för någon annan är svårare. Att lita på någon annan igen kommer att ta tid. Jag har märkt att jag får öppna mig lite grand eftersom. Även det tar energi. Öppna sig lite, sen backa tillbaka och titta på situationen, vila, öppna sig lite mer, och backa lite igen. Små, små steg som jag törs ta allteftersom jag har kraft att ta stegen. Från att ha trott att mitt liv inte var värt lika mycket som andras har jag nu börjat tro på att jag har ett värde och att det faktiskt finns människor som ser på mig med äkta värme och kärlek. Men även människor som ser på mig och skäms i efterhand att dom kanske tittat bort när jag behövde dem som mest. När blåmärken lyst på mina armar och de inte tordats fråga. De mår också dåligt nu och det måste jag respektera likväl som de respekterar mig för att jag mår dåligt.
Kram!
det kan de gott ha! lycka till
Var snälla mot er själva <3
Om en närstående vän mår dåligt vad säger du till henne/honom och vilken ton använder du?
Och sen samma sak till dig själv om du mår dåligt,vad säger du till dig själv och vilken ton har du…?
Det ör precis det jag saknade i mitt förra förhållande att känna att jag var älskad för just den jag är och inte för det jag presterar eller gör.
Tror att för att känna sig hemma i ett förhållande så är det just det som måste finnas en vilja att vilja vara nära.
Din beskrivning med handen som stryker kinden är så fin och berör mig så djupt tårarna bränner i mina ögon, sakta börjar en tår rinna både av sorg men också av värme och att jag fick se min pappa ge min mamma just en sådan klapp när hon var som sjukast..
Det är ett varmt minne som jag alltid kommer bära med mig och som jag själv vill känna för någon annan igen..
Ha en fin kväll
Ja, jag förtjänar kärlek! Men det är trots allt svårt att få ihop bitarna när man blivit lämnad av den man fått kärlek av, som också var den man allra helst ville ge sin kärlek till. Det uppstår ett tomrum. Och en rädsla. Och en känsla av att det kanske inte går att få kärlek igen. Och en undran över varför man inte räckte till för just den där personen….
Jag känner som dig. Varför räckte jag inte till?
Förtjänar jag kärlek?
Kanske? Kanske inte? Idag, just nu känner jag kanske inte! Tvivlar på mig själv, känner den inneslutna (dock alltid maskerad) ilskan i mitt ex när vi försöker lösa logistik kring barnen. Varför känner jag det ofta som att allt jag gör nu/gjorde i vår relation är fel? Kanske är det så?! Och hur/varför ska någon älska mig? Vissa dagar känns bara extra tuffa! Kommer jag någonsin få känna mig älskad av en man och få ha en relation där det känns att jag är ”hemma”?
Jag tycker att jag förtjänar kärlek men den person jag vill ge kärlek till och få kärlek ifrån vill inte samma sak….och jag kan inte ens tänka tanken att så småningom älska någon annan, det finns inte på kartan! Varken vill eller kan. Det känns som om jag har låst mitt hjärta och slängt bort nyckeln. Tänker att jag är lite barnsligt trotsig; om jag inte får vara med den jag fortfarande älskar så vill jag inte vara med någon alls!
Precis så känner jag med. Det är mitt ex jag vill vara med och får jag inte det så kan det kvitta.
Alltså jag kan förstå att man väldigt gärna vill få kärlek från en bestämd person men om hen väljer att älska en annan måste man acceptera hens val, även om det känns tungt. Och vad gör man när man blir bortvald för att man är för bra?
Har svårt att acceptera att mitt ex har lämnat mig och har en ny.
Nu har dem åkt på ”våran” resa till Barcelona
Ja det är ditt liv, ju fortare du lär dig acceptera att hans val, desto snabbare kommer du vidare i livet.. trist tråkigt och tufft ja tyvärr det tog mig 1.5 år, innan jag insåg att jag jagade en dröm som inte kommer bli sann.. jobbar på att stänga dörrar till allt som tidigare hänt i mitt kärleks livoch hoppas att nya öppnas ?!
Kommer nog aldrig riktigt att kunna acceptera hans val. Han hardu valt fel.
Det har gått 8 månader.
kan förstå att det känns så där trotsigt och argt…..men låt det vara så då, det behövs tid för att komma till insikter och växa som människa! Låt det ta den tid det tar, vill du skynda? växa fortare? hur? kanske man kan läsa om metoder och olika sätt, men jag tror nog det tar den tid det tar ändå, men kanske det är lättare om man är upptagen med annat under tiden? så tänker jag… 😉
Ja, att hålla sig sysselsatt är ibland det bästa när känslorna bara vill ta över!
”Ser alla dem som i normala fall är stabila, framgångsrika etc. fullständigt tappa fotfästet i och med en separation/skilsmässa”
Känner så igen mig i detta. Jag trodde jag var väl förberedd inför skilsmässan eftersom det var mitt beslut men är nu fullständigt ologisk och allt förnuft verkar som bortblåst när skilsmässan väl är genomförd. Jag trodde att jag älskade mig själv och hade både självkänsla och självförtroende men jag är helt ur balans och sörjer, ser bara det som var bra, minns inte anledningen till mitt beslut och känner sådan enorm saknad. Vad är det som händer? När vänder det? Hur gör man?
det är det här som gör att alla har tveksamheten i sig att inte våga ta steget…..bra för dig att du har gjort det! nu måste hjärta och själ komma ikapp, lycka till! hur lång tid det tar är olika för alla…..kram
Jag förstår att det är en jobbig process som du går igenom just nu och känner dig förvirrad. Men det är något som man måste igenom. Väl på andra sidan så känner man sig lycklig och glad att man vågade ta steget. Det väntar något mkt bättre på en i framtiden. Det måste man våga tro på när det känns tungt.
Varma styrkekramar till dig Lee!
Det kommer att bli bra. 🙂
Tack till er båda för supportande ord, det är en hjälp på vägen och att jag inte ska tvivla på mitt eget beslut så mycket utan vara lite snällare till mig själv.
Jag känner igen mig så i allt ni skriver och vill bara dela min historia. Jag levde i en 10-årig relation där jag allt som oftast kände att jag inte blev lyssnad på. När jag öppnade mig blev jag oftast mött med ord som ”om du tänker så här istället” eller ”du är så negativ”….Upplevde ofta att min man hade svårt att uttrycka känslor eller bekräfta mig på annat sätt än med gåvor (vilket jag då likställde med kärlek). Han var ofta borta på jobb och jag satt mest hemma och väntade (mitt fel att inte leva mitt liv utan tro att man lever genom någon annan). Upplevde också ofta att livet skulle levas senare, aldrig riktigt här och nu. En dag kom en annan man in i mitt liv, totalt olik den man jag levde med och jag valde att lämna. Två år senare har jag upprepat samma misstag igen. Jag har hängt upp hela mitt liv på det nya, glömt bort mig själv, sagt och gjort saker jag inte riktigt velat för att vara till lags, sökt bekräftelse. Samtidigt har jag upplevt de finaste stunderna i mitt liv och fått så mycket kärlek öst över mig med den mest kärleksfulle person jag träffat. Nu vill den nya mannen vara själv och hitta sig själv…. Jag inser att det är det enda rätta då vi båda har bagage vi måste jobba med och saker att reda ut innan vi ev. kan hitta varandra (eller något annat) igen. Men hjärtat vill något annat. Gick allt för fort?
oj vilken resa! tack för att du så modigt delar med dig av ditt liv! jag vill gärna höra hur det går i fortsättningen med… kram
Ja, jag tycker att jag förtjänar kärlek!!! Så jävulskt mycket!!! Men vet inte om jag på riktigt känner det med hela mig? Eller jag tror iaf inte på att jag kommer ha turen att få det jag förtjänar…betyder det att man inte riktigt tror man förtjänar det?? Lite förvirrad i denna fråga 😀
Såklart du förtjänar kärlek Petra! Tänker ändå att vi alla är värda det (även om jag inte känner så själv) Såklart man måste ge för att kunna få, men är ändå inte det bästa att ha förmågan att ge? Vill tro att det händer när vi är redo, även om en del av oss måste vänta lite längre… Och att det kanske händer saker på vägen som vi inte alltid förstår meningen med…
Kram till er…
Tack Anna! ❤️
Vi förtjänar alla att bli älskade för de vi är men varför måste en del av oss vänta så länge på att träffa den rätte, när vi har jobbat hårdare än andra på att bli bättre människor med lyskraft och för vissa är så enkelt, de lämnar en kärlek vecka 1 och träffar nästa vecka 3, är de då mer värda att bli älskade än oss andra som väntat betydligt mycket längre och har så mycket kärlek att ge? Varför sker inga nya möten, när jag stängt dörren till det gamla? Varför känns det som om jag sitter fast och vad jag än försöker med så ändras inget.
Jag förstår dig fullständigt!!! Allt annat i mitt liv har jag själv lyckats få att utvecklas i den riktning jag önskar, för att jag kunnat ta konkreta steg mot mina mål. När det gäller kärlek så känner jag mig maktlös på ett helt annat sätt! Även om jag möter MASSOR av fantastiska människor hela tiden eftersom jag är öppen, utåtriktad å oftast positiv å glad. Men det jag känner att jag KAN göra är att välja vad jag fokuserar på, vilka tankar å känslor jag ger utrymme i mitt liv. Det är den lilla makt jag känner att jag har! Och att stärka mig själv, göra det jag tycker om och mår bra av, och ge plats för fler möten 😀