kärlek,

Förnuftsmässigt tror jag att de flesta människor skulle svara ja på frågan om de förtjänar kärlek. Det är liksom det inte sällan automatiska svaret på frågan om ”allt bra?” Självklart mår vi ”toppen.”

Men det intellektuella skiktet står ganska grunt om vi jämför med de djupare känslomässiga nivåerna inom oss. Här är den emotionella självklarheten inte lika spontant och säkert uttalad.

”Är jag älskad för den jag är? Kan jag vara sårbar och utsatt utan att bli bortsorterad?”

Och hur är det med kärleken till oss själva? Hur tryggt står vi i den?

Syftar inte på självförtroendet som hämtar sin näring i vad vi presterar och lyckas med, utan den sanna omtanken om det egna jaget. Kärleken till personen du som vilar tryggt även då det inte råder högkonjunktur i det ”lyckade”.

Ser alla dem som i normala fall är stabila, välfungerande, framgångsrika (kan mätas på många olika sätt) och avslappnade, fullständigt tappa fotfästet i och med en separation/skilsmässa.

Varför är det så? Hur kommer det sig att fötterna under oss kan tappa bärkraft ”bara” för att den gemensamma vägen delar sig i två separata?

Jo, därför att det ligger i vår emotionella DNA att vilja uppleva samhörighet. Våra liv blir meningsfulla då de bevittnas av annan. Vi blir ett Jag när ett par kärleksfulla ögon ser oss. Bekräftar existensen av du.

Vi är verkligen inte några isolerade öar, utan behöver någon som uttalar våra namn och med en mjuk varm hand över kinden säger: ”du är en unik person som jag vill vara nära.”

Så förtjänar du kärlek?

Vad händer när den egna rösten lugnt kan svara: ”ja!”

Vilka snäva och djupt inarbetade berättelser om dig själv behöver du försätta i evig exil?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare