”En morgon berättade hon att känslorna för mig var borta. Hur kan kärleken bara försvinna så där? Efter elva år? Det var ju inte längesedan som hon sa att hon älskade mig.”
Mannen är fylld med frågor och vet inte hur han ska handskas med maktlösheten som tränger sig på. Personer som får beskedet om att partnerns glöd har falnat och kanske blir lämnade, frågar sig: ”Hur kunde det bli så här? Vad gjorde jag för fel?”
Eller personen som under långt tid brottats med en förlorad samhörighet och attraktion, och som sedan länge fört en kamp i sitt inre, som ser få eller inga ljusglimtar alls.
Jag får ofta frågan: ”Går det att få tillbaka gnistan och hitta tillbaka till varandra?”
Till stor del handlar det om hur länge den emotionella nedbrytningsprocessen pågått. Har hon eller han gått runt med en känsla av avstånd, en attraktion som är död, noll samhörighet, konstanta bråk, likgiltighet över tid, är loppet oftast kört. Tiden är alltså avgörande! Det kan liknas vid en fysisk sjukdom: Hur stor är spridningen? Under hur lång tid har vi missat eller ignorerat symptomen?
Men som så mycket annat i livet; det finns inga givna utgångar. Finns det några procents attraktion kvar, kan det gå. Men om den är helt borta, är det inte mycket att göra. En död kärlek är svår, för att inte säga omöjlig att blåsa liv i.
Det handlar också om hur mottagaren av det beska beskedet agerar, när det visar sig att partnern uttalar sin sanning om att känslorna svalnat. Blir vi panikslagna och reagerar med aggressivitet, manipulation, kvävande övertalningsförsök, stenväggsbeteende, anklagelser etc. skapar vi bara ytterligare avstånd.
Vi bör även fråga oss själva: har glöden någonsin funnits där? Individer förändras över tid. Det som en gång var attraktivt kan ha förvandlats till tristess. Kanske var materiell/fysisk trygghet det mest grundläggande. Idag kan det vara en djupare emotionell kontakt som vi värderar högst. Är partnern med på förändringsresan eller inte?
Jag ser par som kört på i samma icke – närhetsskapande spår i åratal, och som vaknar till. De hittar vägar för att kommunicera, vara kärleksfulla och omtänksamma. Och som samtidigt kan uppleva passion i att vara två. Det kan gå, men sker inte genom viljekraft.
Vad gör du för att vara attraktiv inför dig själv så att du känner för att ge till en annan? Känner du dig vacker tillsammans med mannen eller kvinnan som du lever med? Vad behöver ske för att ni ska kunna bryta slentrian? Finns det utsikter för dig att glänsa på den här relationsplatsen?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
En oerhört viktig ingrediens är att man känner glädje. Glädje både i sig själv och för den andre. Allt blir så mycket lättare och en glad person är så mycket mer attraktiv
Jag förstår dina tankar om attraktion men har hört flera män och kvinnor säga att även om attraktionen, den fysiska, kan förminskas markant och till och med försvinna över åren, så ersätts den av något ännu större och mäktigare. De pratar om kärlek vars grundpelare de ofta säger är respekt, tillit, trygghet, samhörighet och tvåsamhet på fler plan än den sexuella attraktionen. Det är en djupare vänskap där man inte kan tänka sig att leva utan den andre personen.
Jag har pratat med män i 45-55 års åldern som bara skakar på huvudet åt sina oroliga manlig kollegor som lämnat ”skutan”. Jag har i bland konfronterat dessa trygga män och frågat, men har du aldrig lockats av tanken att vilja ha en annan kvinna? Eller har du råkat ut för en kvinna med stark bekräftelse? Vilken försökt förföra dig! Flera av dem har råkat ut för detta och säger det klassiska – gräset är inte grönare på andra sidan.
Visst ska man inte vara kvar om man inte Älskar och inte känner Kärlek till sin partner. Det tycker jag är en skyldighet mot den andre personen.
Pratar vi för lite om vad som krävs av respektive partnern i dagens samhälle? Relationssnack nivån över det sexuella och attraktionen?
Bakgrunden till min fråga är att jag mött flera män, över 65 år, som hoppade över stängslet vid 45 års åldern och ångrar det bittert senare i livet. De säger med djup eftertanke att det var det sämsta de gjort och den kvinnan de lämnade som de kanske haft 25 års förhållande med var den bästa av de alla!
Varför lämnar dessa män sina kvinnor då?
Är det pga av att kvinnan egentligen slutat älska honom, kanske omedveten om det, eller är hon slutkörd efter tonårsbarns åren och allt snurr som är mitt i livet? Och inte hunnit med sig själv eller framför allt kanske inte hinner bekräfta sin man fullt ut. En vardag som blivit slitsam.
Tycker bara det är så viktigt att man kanske har någon eller några omkring sig, släkt eller vänner som kan ställa den känsliga frågan – hur har ni det? Hinner ni med varandra?
Vi hade en, chefen till min man. Han ville bjuda oss på solsemester. Han såg vart det höll på att barka hän. Men min före detta man nekade.
Mitt äktenskap hade inte kunnat räddas då min make var för rationell och sökande i sin personlighet. Samt att han inte kommunicerade alls. Han bar alla tankar om känslorna till mig inom sig. Han hade en ’tuff uppväxt’ och jag för mycket självutplånande empati.
Märkväl så ångrade han sig djupt och säger nu att han får lära sig att leva med minnena. De första två åren efter skilsmässan tyckte han det var fruktansvärt att höra min röst, då kom längtan och saknaden, trots att han levde i ett nytt förhållande. Efter en tid så sade han -Anna, jag kom in i en livskris och i den föll jag för frestelsen.
Jag är helt övertygad om att kan man bara kommunicera och vara beredd på att tillmötesgå varandra så kan många separationer undvikas.
PS. Idag har sorgen varit stor! Orsaken är att jag börjat umgås med en fin man… och då väcks sorgen vid liv igen. Den blir så tung att jag på snudden vill sluts umgås med denna fina mannen för att slippa smärtan. Men jag accepterar och tar försiktigt ett steg i taget. Rädslor kan bekmpas genom att utsätta sig för dem. DS
Varma kramar
Jag tror vi alla är olika. Jag har ett väldigt starkt behov av sex och att njuta ihop. Skulle aldrig kunna ha ett förhållande där ingen attraktion alls finns kvar.
Känner igen mig, länge trott jag varit väldigt ytlig och kräsen, att inte se det vackra inne, men ju mer jag känner mig själv mera vet jag vad som attraherar mig, gäller bara å hitta det oxå.
Så trodde jag också Peter. Att jag var ytlig och utseendefixerad, men har upptäckt att det är både inre och yttre egenskaper som får mig attraherad och jag behöver känna attraktion över tid. Andra kanske inte har så stark sexdrift vad vet jag.
Hej. Va skönt att jag inte är ensam om det, känns ju lite som man att inte riktigt våga säga sådana saker idag när vi stämplas som sexuella odjur jämt. Men har oxå hög drift och viktigt med balans av ömhet och kärleksfull av ord, närhet.
Du bor möjligtvis inte på västkusten:-) bjuder jag gärna på pepparkakor å kaffe, kan vi vara ytliga tillsammans.
Haha ja jag förstår precis. Tycker det svåraste med att vara singel är just brist på sex och vara sugen på det. Verkar inte vara något som man pratar om.
Bor utanför Vara så tyvärr men pepparkakor hade varit gott 🙂
Japp precis, ett ämne jag tycker fattas, och jobbigt som singel. Men vara är inte så långt från gbg. Jag är äventurslysten,
Hade varit kul men är inte redo att trassla till livet just nu 🙂
Absolut förstår jag dig. Blev själv lämnad så onödigt elakt för dryga 2 år sen och hittade denna bloggen, och alla er som delar med sig som räddade mig. Så drama är jag så trött på utan vill bara börja leva. Vilket jag äntligen börjat mer å mer, å trivs så bra med mig själv å tycker om mig själv. Så hoppas du inte misstolkar min inbjudan utan tänkte bara säga ja mera till livet. Göra saker jag inte vågat, men nu vågade jag och det känns super. Önskar dig en skön fortsatt dag.
Hej Peter!
Tog inte alls illa upp. Jag lämnade för två år sedan och jobbar väl med vissa brister hos mig själv och försöker komma över saker som inte var mitt fel. Men den största anledningen är att pga av vissa behov så lyckades jag trassla in mig i något som inte är bra för mig och försöker nu få ordning på mig själv igen. Tycker du gör helt rätt. Ut och ta tag i livet.
Du får ha det så bra!
Jag har insett att min blivande livskamrat kommer att vara en mycket trygg, känslomässigt öppen å tillgänglig och kommunikativ person. Hen är en djupt kännande
, lyssnande, nyfiken, öppen och livsbejakande människa som vill växa och lära. Det är en människa som är i kontakt med sin egen själ och som ställer både de små och stora frågorna i sitt inre. Jag kommer aldrig kunna resa speciellt långt ihop med någon som inte är öppen för växande på alla plan.
Haha…eller så är alternativet att jag fortsätter ensam på min väg 😀 Det är fasen lite jobbigt när jag inser hur omöjligt det vore för mig att dela livet med någon som inte är sån…
Sen är ju fysisk attraktion, liknande humor och liknande värderingar andra förutsättningar som oxå behöver passa ihop…
Väldigt intressant att läsa ditt inlägg Anna K!
Anna K, jag tror inte att män som tar beslutet i 45-årsåldern nödvändigtvis gör fel. Men generellt jobbar inte män med sina egna känslor och upplevelser vilket gör at de inför sig själva inte får ihop sitt agerande. Kvinnor är bättre på detta. Det blir lätt att man återgår till en nostalgi där man i efterhand upplever förhållandet som bättre än det var om man inte kommer vidare själv.
Ja, Eva så är det säkert också många gånger.
Jag tog hand om en 93 årig man under några år. Han var gift med samma kvinna i drygt 60 år. Hon blev dement och han besökte henne varje dag under 8 år. Många gånger fick jag hör från honom att han var ledsen att han inte fick hålla handen när hon dog. Han hade gått tio min tidigare.
Han berättade en gång med sorg att han varit otrogen mot sin fru en gång. Han sade att det var nyfikenheten i fall man dög och att hann tyckte hon var snygg (attraktionen) och han var i 50 års åldern när det skedde. Men han tackade sig själv att han var otrogen och aldrig lämnade skeppet helt. Han kunde leva med det och förlåta sig själv men kunde inte tänka tanken att leva utan sin fru. Han summerade det till ett mycket dumt misstag.
Idag när det är så många som skiljer sig, är otrogna och går igenom slitsamma bodelningsförättare med många elaka ord… oppas jag inte att vi ska sitta på ålderns höst när vi reflekterar över våra liv att vi ångrar oss allt för mycket för då blir det tungt.
Varma kramar till alla och stort mod till att kunna förlåta, andra och/eller sig själv.
ibland tänker jag så här, hög attraktion kan skapa kraftigt passionerade ( i den riktiga bemärkelsen av ordet, lidelse) sexuella förhållande.
Kärlek, ömhet och djup vänskap breddar det sexuella förhållandet till högre nivåer än den passionerade. Ett sådant förhållande har inte mindre sex men på en ett annat plan.
Kanske ordet attraktion ska bytas ut mot känslor, att man ska känna kånslor till varandra annars går det inte att bygga upp något nytt. Känslorna av att man älskar någon.
Bara en fundering
Jag tror också att det är viktigt att komma ihåg att tvåsamheten är en norm. Mycket av det som skapar slitningar beror på våra egna förväntningar och upplevelser av misslyckande. Om fler insåg att det inte finns någon skam i att separera och att samhället i större utsträckning erkände detta skulle separation vara lättare för många. Det finns många sätt att leva sitt liv på, att vara en familj på, att vara förälder och partner på osv.
Även otrohet är till viss del normstyrt. Många anser det som det absolut värsta man kan utsätta sin partner för men egentligen är ju längtan efter kärlek och att bli sedd så stark i oss att det inte är konstigt att vi hamnar där så ofta. Jag som levde alldeles för länge i en destruktiv relation känner att jag fått ett större perspektiv. Att min man under många år förtryckte mig, kallade mig fula ord, slog sönder saker hemma, förminskade mig inför barnen, det anses inte som särskilt uppseendeväckande (ja men han har ju ett sånt humör?!). Men hade jag varit otrogen däremot, så hade allt sett annorlunda ut. Det är ju ingenting jag skulle kunna skylla på en bristande karaktär.
Hej Eva och ni andra!
Jag är lite nyfiken på din situation hemma Eva, och hur du kom på att ta dig ur detta. Min är nämligen lite, lite lik…
Samt vill gärna ha lite tankar från er andra. Jag är så förvirrad just nu!
Bakgrund:
Vi har varit ett par i 13 år (sedan jag var 18), det har gått upp och ner. Mannen är/har varit väldigt svartsjuk (mycket bättre sedan vi fick barn 3 och 5 år) med ett hett temperament och det är flertalet gånger genom åren som han kastat saker, skrikit och småhotat med saker (som att om du gör det så är det slut). Sedan vi fick barnen, är det lugnare, men vi kommer inte överens om gånger saker – det mesta blir det diskussion om och småtjaft. Ingen av oss är så bra på att lyssna, och han är mer ego och svårt med en del empati. Jag har nog tidigare varit mer anpassningsbar, låtit honom bestämma en del, vikit mig. Som 18-åring var jag väldigt osäker och blyg och han var framåt och glad. Nu är jag mer självsäker, vill saker, vill också bestämma och han har blivit mindre glad men lika envis. Vi kan verkligen inte kommunicera.
Hemma är läget som så, att han ägnar stora (väldigt stora i min värld) delar av sin fritid åt sitt intresse, medan jag gör det mesta hemma. Ska vi göra saker tillsammans får jag tjata om att han ska följa med, eller vänta på att han ska bli klar med det han håller på med innan vi kan åka. Han dammsuger och så, men det är typ det enda. Jag tar ansvar för barnen, maten, tvätten, plocket (främst), se till att barnen aktiveras, leker med barnen osv…. Så här har det alltid varit. Och han pratar i telefon eller ägnar tid åt sitt intresse. Sägas ska att jag får lite tid till mina intressen också (när jag ber om det) – men inte på långa vägar som han.
Vi pratar inte heller med varandra, bara lite vardagsprat men knappt det. Aldrig tankar om framtidsdrömmar och fantasier (han är inte sådan, men jag älskar att drömma och fundera…Kanske sent att komma på den skillnaden nu). Vid matbordet pratar vi med barnen lite, annars har han sin telefon eller äter snabbt och går innan vi andra är klara. Jag känner att jag inte kan dela mina drömmar, för i hans värld är de som orealistiska så han bara skrattar åt dem eller dissar dem totalt – som att jag inte förstår hur verkligheten fungerar… Jag får tjata när han ska följa med till lekparken eller ut överhuvudtaget nästan. Och vi är så olika i intressen och sätt att se saker och ting. Det känns inte som att han har så mycket/eller något alls intresse i att delta och göra saker tillsammans med oss (även om han ibland pratar om detta).
När han blir arg/irriterad kan han säga så fula saker till mig ”jävla fitta” ”jävla hora”. Och när vi inte kommer överens om saker har han så svårt att lyssna på mig. Jag har ingen smak och ingen stil ofta. Vilket slutar med att jag ofta inte säger vad jag tycker… Eller så blir vi oense om de mest larviga saker som var vi ska äta eller vem som ska tanka bilen. Vi bråkar också om mina föräldrars hem, han tycker det är stökigt och slarvigt där och vill inte följa med dit alls. Vi har många gånger åkt hem därifrån med mig gråtandes. Eller att vi alltid blir oense på semestern om skitsaker. Vi kan inte lyssna eller respektera eller kompromissa…
Jag är rädd att jag tappat alla känslor för honom över en längre tid, men inte märkt detta. För om jag ser tillbaka så inser jag att jag hellre tillbringar tid med min mamma och vänner än honom, längtar aldrig hem till just honom, tycker det är skönt när jag är hemma själv med barnen och saknar honom aldrig (vad jag märkt). Jag har länge inte känt någon attraktion för honom (tyvärr) men ställt upp ändå – utan att tala om detta för honom. Vi kramas inte mycket hemma eller pussas, mer än hejdå-puss och godnatt-puss. Hångla i hans värld är samma som att ha sex, och då blir jag lite hämmad. Nu har jag under en längre tid inte känt något behov av puss/hångel eller kramar. Kramar får jag på andra håll av barnen. Jag har funderat i omgångar under en längre om hur det skulle vara att vara tillsammans med andra män jag träffar i vardagen, men aldrig tänkt så allvarligt som att vi skulle dela på oss för detta. Och nu…
Har jag träffat någon annan. Ingen jag kommer att bo tillsammans med, men en man som lyssnar, som aldrig skulle bete sig som min man gjort och som jag fått känslor för. Vi har träffats i smyg, och i min mans världs varit otrogna, fast vi pratat, druckit kaffe och kramats, samt skickat intima sms till varandra. Jag ser att det är totalt olämpligt, ingen man gör som gift och kan förstå hans besvikelse och jag inser att jag gjort fel. Men, kan inte helt ångra det ändå.
Jag tänker: varför hände det? Jag är ingen ”sådan” människa. Är jag inte kär i min man längre? Min man har såklart upptäckt detta, och beter sig nu totalt respektlöst mot mig – så som jag i min vildaste fantasi inte trodde att han kunde vara. Och jag tappar bara mer och mer av respekten för honom. Tyvärr!
Han hotar med att skicka smsen (som jag skickat med denne man) till alla mina vänner och arbetskollegor. Lägga ut dem på nätet och se till så alla får veta vilken hora jag är. Han säger att han ska göra mitt liv till ett helvete, särskilt om jag förstör så han inte kan jobba eller så. Han ska anmäla mina föräldrar för att det är så skitigt hemma hos dem. Och han kommer se till så jag aldrig blir lycklig igen. För jag har ju förstört hans liv med detta jag gjort.
Jag har försökt att vi ska gå i familjerådgivning, men han vill inte, jag har lyckats tjata med honom en gång än så länge. Hemma är det total kaos och ilska, slänga saker, kalla mig de mest fula saker man kan (som han gjort i vissa lägen tidigare också när han varit arg eller irriterad). Nu hotas det och barnen kommer i kläm. Och jag vet inte var jag har mina känslor… Är det den här andre mannen som väckt något, som kommer gå över. Eller är det så att han bara lyft fram något som kanske legat och pyrt i magen på mig länge men som jag inte velat inse eller ta fram. Vi har ju trots allt varit tillsammans i 13 år, och jag har ju haft många fina stunder tillsammans med min man också.
Men nu, efter mitt felsteg, och hans humör och sätt att hantera detta så är det bara sorg. Jag går i samtalsterapi för detta och för allt annat också. Kanske borde jag gjort detta för länge sedan och lärt känns mig själv som ung. Min samtalsterapeut säger att jag inte ska behöva acceptera detta beteendet, att jag har stått för det jag gjort, sagt förlåt och tagit tag i situationen – och det ska räcka menar hon. Sedan ska han såklart få vara arg och besviken, men jag ska inte behöva vara hans soptunna. Men, jag har svårt att inte känna att jag förtjänar hur han beter sig mot mig i alla fall. Själv kan jag inte riktigt ångra det som skett ändå, jag ångrar att jag gjort detta mot min man / när jag är gift (för man gör bara inte så). Men, själva saken är svår att ångra och jag känner ju inte att jag vill ha tillbaka min man ändå – tror jag… jag vet inte alls vad jag känner. Är jag bara påverkad av krisen/chocken ännu?
Hur tänker ni kring min situation? Tror ni jag tappat allt för min man? Kan vi lösa det?
Som det känns just nu, så vill jag inte ens lösa det. Jag blir ledsen för barnens skull och att den framtid jag kanske önskat inte kommer ske. Men, också lättad över att få bestämma mer själv om vi delar på oss.
Kram från lilla mig C