Ann Heberleins artikel i DN från 20/7 som handlar om: ”Vi gifter oss helt enkelt med fel person” är på många sätt väldigt träffsäker. Den insiktsfullt reflekterande filosofen Alain de Botton citeras:
”Vi vet inte vem vi är, vad vi vill och vad vi behöver. Vi förstår inte oss själva – följaktligen förstår vi inte andra heller, och eftersom den andre sannolikt inte heller förstår sig själv kan hen inte heller upplysa oss om vem hen är.”
Det är en sann och sorglig del av verkligheten. Som min terapeut formulerade det för mig då jag separerat: ”se till att träffa någon som någorlunda känner sig själv. Om inte – kommer hon att såra dig. Inte för att hon nödvändigtvis vill så, utan för att hon inte kan bättre. Människor som inte känner sig själva spretar åt alla håll.”
Det finna en annan dimension i det här med att gifta sig med ”rätt person”, vilken jag inleder med en fråga: går det att träffa rätt när vi förändras?
Fråga bara dig själv: ”är jag samma person nu som när jag var tjugo?” Om du är närmare fyrtio eller mer: vad har inte hänt med dig de senaste 5 – 7 åren?
Går jag till mig själv är frågan om inte t.o.m. min kärna – Jaget har förändrats. Långt ifrån helt men tillräckligt för att jag skulle vara en annan person att leva med nu, än när jag var 25 eller 35.
I konsultationer med personer som skilt sig, är det mer regel än undantag att kvinnor berättar hur de börjat intressera sig för djupare frågor och personlig utveckling, medan mannen däremot lever i en annan verklighet. Han är neutral, likgiltig eller i vissa fall t.o.m. avvisade mot hennes ”flum och hokus pokus”. Ett par månader eller år framåt upptäcker hon att attraktionen är borta. Hon har växt som person, medans han enbart gått upp lite i vikt, fått fler gråa hår och samlat på sig fler prylar.
HON ÖNSKAR RIKTIGA MÖTEN OCH DYNAMIK SAMTIDIGT SOM HAN ÄR NÖJD MED STABILITETEN(som är farligt nära släkt med tristessen).
Stagnation är lika med död. Nyfikenhet och intresset för varandras personer måste hållas vid liv. VI KAN ALDRIG TA VARANDRA OCH RELATIONEN FÖR GIVET.
Vi behöver försonas och bli vänner med bristerna i oss själva så att vi kan le varmt åt dem i en annan. Betydelsen av att kunna tycka om varandras galenskaper är avgörande, liksom kärleken till det bästa inom oss. Ljus, styrka och potentialer kan verka skrämmande eftersom det blottar ansvaret vi har för våra liv.
Jag tror inte på kärleken. Jag VET kärleken och tror på relationer. Alternativet är inte ens värt att ge utrymme.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Tack för att du hjälper mig tänka på så många viktiga aspekter i livet. Din blogg är den intressantaste jag någonsin läst. Jag rekommenderar den till alla oavsett vilken fas av relationer de är i (före, i eller efter).
Tack snälla Anette! Det var väldigt fint sagt av dig:-)