Om du för fem år sedan frågat mig vad jag skulle ge för råd till någon som blivit utsatt för otrohet, eller om jag själv fått smaka på den bittra erfarenheten, hade svaret kort och gott blivit: ”lämna förhållandet och titta inte i backspegeln!”
När jag genom åren lyssnat till par och enskilda har nyanserna blivit fler. Det är inte längre lika svart och vitt. Kan förstå att otrohet förekommer, MEN det betyder inte att jag tycker det är ok – tvärtom. Det är ett enormt svek som skär djupt in i det emotionella hjärtat. Tillitssår tar lång tid att läka.
Trots detta har jag sett exempel på där otrohetsaffärer blivit en vändning och t.o.m. fört parterna närmare varandra (efter enormt efterarbete förstås). Frågor kring bekräftelse, närhet, tillit och sexualitet är bara några av de områden som måste synas.
Om partnern har ett upprepningsmönster av svek, är det bara en sak som gäller: lämna! Det finns människor som är så pass trasiga, bekräftelsesökande och ovilliga till förändring att de inte klarar av att hålla sig till en person. Det svarta hålet är för djupt .
En naturlig och mänsklig reaktion hos den som blivit utsatt för otrohet, är att kräva full tillgång till sms, mail, Facebook konton etc. Total transparens i tillitens namn. Med det tar oss inte till problemets kärna: känslan av avstånd och brist på förtroendegivande närhet. Ökad kontroll känns möjligen bättre för stunden, men det bygger inte en hel relation.
Den som varit otrogen behöver ”äga” sitt svek och inte lägga ut det på yttre omständigheter och bortförklaringar. Att ta ansvar innebär att verkligen känna, förstå och förebygga framtida skador.
Börja kommunicera kring de djupare behoven i förhållandet och räkna med känslomässiga berg och dalbanor. Det behövs tid för att läka. Där det finns vilja och kärlek existerar det alltid möjligheter.
Hur ser du på otrohet? Går det att hitta tillbaka till varandra eller är det kört?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Detta är helt otroligt, jag bloggar själv men har inte skrivit på länge, just idag skrev jag om precis detta du skriver om! Jag har en sån bitter erfarenhet av att blivit utsatt för många otroheter. Gick tillbaka flera gånger men det upprepades så för ett år sen lämnade jag för sista gången. Även om de nu gått ett år så mår jag inte bra, jag har tagit professionell hjälp, och har fina vänner runt mig som hjälpt mig i processen. Jag är helt bestämd i att vi aldrig ska något med varandra att göra igen, men känner mig så sviken, kränkt över hur han behandlat mig så jag kan inte leva de liv jag vill. Kan inte känna något för någon annan, har försökt, men de är något som är förstört inom mig. Jag tror väl ändå någonstans att jag ska kunna släppa de som gnager inom mig, men de tar sån tid, och är så ledsen för det! Jag läser mycket litteratur om ämnet och följer din blogg varje dag, det är som om du skriver om mig. Tack för de!
Det är så när den djupa tilliten skadats. Det är fullt möjligt att bygga upp den igen, men det behövs tid och tillitsfulla människor omkring. Värme till dig och tack för dina fina ord.
Var själv i den situationen att det va jag som hade en flirt med en gemensam bekant. Detta höll på ganska länge och jag vet än idag inte vad det var som startade det hela. Känslan då det kom fram var fruktansvärt jobbigt, men samtidigt skönt att det uppdagades. En fruktansvärd tyngd lättades från bröstet. Vi beslutade efter en tids diskuterande att vi skulle fortsätta tillsammans men med ett krav att jag helt skulle bryta kontakten med den bekanta. En självklarhet för mig då jag ville visa att jag älskade min sambo och ville göra allt för oss. Nu några år senare är situationen omvänd. Sambon har nu kontakt med en arbetskollega till henne. Dom har väldigt mycket kontakt både via sms och telefon. Har bett henne bryta den privata kontakten ( arbetsmässigt kan det bli svårt då dom måste kunna kontakta varandra i jobbrelaterade ärenden) och hon har lovat flera gånger att göra detta. Har sett meddelanden på hennes arbetstelefon som är långt ifrån jobbrelaterade så sent som bara några dagar sedan.
Man frågar sig varför, varför och igen varför. Varför ljuger hon, vem vill hon vara med,
Ska man tåla det bara för att man själv har varit i den situationen? Vill hon hämnas?
Spelar det någon roll varför Fredrik? Och vad menar du med flirt? Det är nödvändigt att du är helt ärlig mot dig själv. Hur långt är du beredd att kompromissa i det här förhållandet? Kan ni prata öppet med varandra?
Ja vi kan prata med varandra men jag har varit för bekväm/rädd för att orka/våga ta upp detta och konfrontera henne gällande detta. Är faktiskt inte säker på om vi är rätt för varandra. Förtroendet och tilliten finns nog inte kvar
KOMMUNICATION….men du måste ju reda ut vad du vill först, lycka till
Tack Mia .
Jo jag vet att kommunikation är A och O i detta, men man vacklar hela tiden i frågan vad man vill.
Önskar det fanns ett lätt sätt att få detta överstökat, samtidigt som man förstår hur hon kanske kände sig då hon va i mina skor
Min grundinställning till otrohet har alltid varit ”det finns ingen annan väg än att lämna”. Jag har alltid sett väldigt starkt på otrohet, som att det varit någonting man under inga som helst omständigheter kan förlåta. Tills den dagen jag själv blev utsatt, förrådd och sviken genom otrohet. Då var det inte lika självklart att lämna. Jag tror att omständigheter kring hur livet ser ut i övrigt avgör hur reaktionen blir. Jag valde den gången att ge honom en andra chans, men 6 månader senare så var separationen ett faktum. Det jag trodde var något att bygga vidare på var endast konstgjord andning. Med facit i hand så var det helt enkelt inte tajming att separationen skulle ske vid det initiala tillfället, utan det fanns någon mening med att separationen skedde ett kort tag senare.
Nu har ytterligare ett halvår gått och när jag blickar tillbaka och kommit vidare i livet så känner jag ingen tillit till min dåvarande sambo. Jag litar inte på honom i något avseende. På sätt och vis tillbaka till grundinställningen till otrohet som jag hade från början.
Det är mycket möjligt att det tillsammans går att ta sig igenom en otrohet, men det krävs en stor insats från båda parter.
spännande att du ändrade åsikt! kram
Inte lättaste att hitta tillbaka men men kan bara man är 2st och kämpar tillsammans att allt ska bli bra å bygga tilliten tillbaka 🙂 haft många som svikit mej samt varit otrogna å dessa lögner 🙁 men idag så är jag lycklig å känner att jag och min partner har verkligen hittat tillbaka till varandra trots dä han gjorde emot mej. Otroligt bra skrivet 🙂
Att bygga upp tillit tar tid. Jag har en hel del jobbiga saker från min barndom med en pappa som mått riktigt dåligt psykiskt. Han harnu fått diagnosen bipolär sjukdom. Han hade ett återfall när jag väntade min yngsta dotter och det var fruktansvärt jobbigt att gå igenom igen.
Min mamma har de senaste åren mått dåligt psykiskt och jag har fått stötta henne. Har till slut insett att det inte går så bra. Min energi tar slut och hon har äntligen gått för att få hjälp.
Mitt ex kommer från en dysfunktionell familj där allt sopats under mattan.
Jag har hela mitt liv läst och intresserat mig för psykologi.
Först sedan separationen har jag börjat inse att jag inte tagit itu med mig själv på riktigt. Jag har levt i en låtsasvärld där jag hela tiden anpassat mig till andra människor. Mitt ex, mina kollegor, mina vänner, mamma, syskon, barn….
När jag lyssnat inåt på mig själv så har det funnits en röst som vill höras.
Jag har äntligen vågat lyssna. Det är häftigt och skrämmande på samma gång.
Att bli utsatt för otrohet är nog fruktansvärt jobbigt. Jag tror att om du kan förlåta de som står dig nära som gjort dig illa på något sätt så har du inget att förlora. Att i tanken ha kvar gammal ost gör ju skada för dig själv. Om du vill leva ihop och från början var kära och älskade varandra fullt ut då går det nog att laga. Men om ett förhållande inte var stabilt och i någon slag jämvikt så är det nog svårare.
Ett hus av tegel klarar de värsta stormarna. Men det av halm blåser bort om stormen drar förbi.
Det gäller att våga se in i sig själv och även spegla sig i den andre. Om ett förhållande inte är ok. Nog fasen märker du det, eller?
Jag skulle aldrig förlåta om min man var otrogen!! Allt du gör i ditt liv är medvetna val och om man är otrogen så har man gjort ett medvetet val att inte längre vara med sin partner utan istället svika och såra honom/henne. Inget bara händer av sig själv, du har själv valt! Att skylla på dåligt förhållande eller annat som fungerar dåligt som orsak till otroheten gör det absolut inte bättre för även det är ett val, du har valt att inte göra allt för att se till att ditt förhållande du är i nu fungerar. Du har valt bort din partner och det ni delar!!
Jag kunde inte skrivit det bättre själv och tycker precis som du. Ändå har jag valt att ge min man en andra chans.
Vi är 41 och varit i hop i 25 år. Alltså hela vårt vuxna liv. Vid tiden för det inträffade dubbelarbetade min man. Jag gjorde ALLT. Och jag är bra på det. Han kände sig otillräcklig och värdelös. Då lägger hans nya kvinnliga kollega in stöten och gör allt för att han skall känna sig behövd. Jag har en bra magkänsla och känner att allt inte står rätt till. Känner min man , han skulle aldrig erkänna, så jag behövde bevis. Skaffade det genom att läsa mail och sms. Ställde honom mot väggen. Han bedyrar att det inte fanns någon fysisk otrohet. Jag vet inte. För mig spelar det ingen roll. Han har svikit mig. Sårat mig och förändrat mitt liv för all framtid. Men en sak är säker. Han tar inte mig för givet längre. Det har gått 9 månader och det är ingen tvekan om att han ångrar det han gjort. Han slutade arbetet där hon jobbade strax efter att jag avslöjat dem. Det som nu är värst är att leva i en stor lögn mot hela vår omgivning, familj vänner m fl jag är rakt igenom en ärlig och uppriktig person. Samt att inte veta vilka som vet. Vi bor i en liten stad. Min man tror att det är deras hemlighet. Men jag som kvinna vet att det är nog inte samma förhållningssätt från hennes sida. Att inte veta hur många som ser på mig som den bortvalda , det är svårt. Jag vet dessutom att han avslutat med henne på ett sätt som var bäst för honom, inte vad som varit bäst för mig. Så det frågetecken om vår framtid tillsammans är inte om vi älskar varandra, utan det är om jag orkar leva med lögnen mot min omgivning och ovetskapen om hur många som vet. Bör tillägga att min min är ett namn på många läppar, och därför självklart extra ”kul” att sprida rykten om.
Kan ni på något sätt förstå mitt val. Eller bör jag lämna?
Bara du kan avgöra om du ska stanna eller lämna. Kommer du någonsin kunna förlåta honom? Varför känner du skam inför omgivningen? Du har ju inte gjort nåt fel. Det är han som valt att ha en affär på sidan av ert äktenskap. Och inget i det val han gjorde är på något sätt ditt fel. Han valde helt medvetet att vara mottaglig för kollegans flört. För enligt mig så väljer du även om du är mottaglig för andras närmanden eller inte…
håller med, det är bara du som vet vad ditt hjärta säger, men låt för guds skull inte andras blickar utifrån ge dig såna skuldkänslor att du hellre lyssnar på det än dig själv!!! styrkekram
Nu kommer många att avsky mig, men… Jag är den hemska människa som har varit otrogen… Skäms oerhört och mår sjukt, sjukt, sjukt dåligt över vad jag har utsatt min man för. Vårt äktenskap har varit väldigt dåligt i många år och utan närhet. Jag är den ”skyldiga” till utebliven fysisk närhet, mycket pga av att det inte finns någon emotionell,
psykisk, närhet och förståelse mellan oss. Min man är väl en ”typisk” man som har svårt för att visa känslor, ge komplimanger mm. I vårt samliv har jag känt mig överkörd/kränkt då det bara har varit hans behov som ska tillfredsställas. Han har inte respekterat mig helt enkelt. Ett par ggr har jag vaknat på natten nästan mitt i ett samlag. Detta har jag aldrig vågat säga till någon, och jag har känt mig oerhört kränkt i dessa situationer. Hur som helst, det hör inte hit! Jag varit otrogen! Den sexuella relationen med den andra mannen är som sagt avslutad, men vi träffas i jobbet, pratar och tar även någon lunch nån gång ibland. Jag tycker om honom oerhört mycket och han har blivit en av mina bästa vänner (som jag gärna skulle vilja ha en kärleksrelation med (om jag hade varit singel!) Han är fin och bryr sig om mig -och jag om honom).
Jag är på väg att lämna min man, eftersom jag inser att vår relation är helfel. Min otrohet och mina starka känslor för den andra mannen hade aldrig uppstått om mitt äktenskap varit bra. Så klart. Men det är ändå ingen ursäkt… Då jag inte känner någon som helst attraktion till min man kan jag inte se hur vi skulle kunna hitta tillbaka till varandra som kärlekspartners..?
Då är vi två. Fast jag kallar inte mitt för otrohet även om många skulle göra det. Har flera gånger upplevt samma som du att man vaknar av att mannen är i full gång! !. Det väcker sån ilska och förstör så mycket. Har i flera år försökt att få honom att förstå att vi har allvarliga problem men inte fått något gehör. Talat om att ALLA mina känslor för honom är borta. Nu fick det räcka. Träffade en underbar man och känner allt det jag vill känna. Har talat om för mitt ex att det är SLUT och att jag har en annan. Ändå blir jag kallad för otrogen. Lita på det du känner.
Anna, jag vill inte kalla mitt för otrohet heller.
Egentligen. Men det är ju det det är… Trots att det vi hade var så fint.
Har ni barn??
Det jag känner för den andra är oerhört starkt. Har aldrig känt så innan!
Vi har som sagt avslutat relationen, men när vi var i den sa han att jag inte fick lämna pga honom. Han var rädd att det skulle bli för mycket för oss att bära. Och jag håller med, jag vill lämna för min skull -inte för någon annans. Måste kunna stå upp för mitt beslut inför barnen.
bra tänkt! lycka till
Har 3 barn. Förstår hur du tänker. Känner själv att jag inte lämnar förhållandet för Hans skull utan Han fick mig att inse att jag inte kan stanna längre. Har levt på ett sätt som gör att tron på mig själv är i botten och jag har två val. Gå eller gå under. Mannen jag träffar är också på väg ur ett förhållande. Ett farligt destruktivt förhållande. Vi hjälper varandra framåt och vart det leder vet ingen. Det enda vi vet är det vi känner.
Det låter som att ni har en bra plan 🙂
Att tvinga sig på någon som din man gjorde genom att ha sex när du sov är ett fruktansvärt övertramp!
Att du var otrogen är ju inte ok men jag har förståelse för det du gjorde.
Så tragiskt att läsa men det är många relationer som bygger på maktutövande.
Att gå med på sex i en känslomässigt död relation är kränkande . Har tyvärr själv varit i den sitsen och har inte vågat berätta om det för mer än min allra bästa vän. Vet inte varför jag ska skydda mitt ex.
Jag vet dock att han hade vissa konstiga saker för sig med sitt ex.
Olika erfarenheter färgar våra liv och i mötet med andra så är det inte alltid lätt att veta vad som är rätt och fel. Denna blogg öppnar upp för diskussioner och ger oss möjligheter att stötta varandra.
Tack Michael. Du gör skillnad
Ja, man känner sig sjukt kränkt. Speciellt när det helt saknas förståelse för min upplevda känsla. I övrigt vill jag inte påstå att min man utövar makt. Vi har en jämlik fördelning av barn och hem, han är snäll och trevlig. Det är det som gör det så svårt. Han är omtyckt ”överallt”… I mina ögon har han dock oerhört svårt för empati.
Skydda inte ditt ex! Kan dock förstå att det är lätt att göra det…
Asså…att ha sex med nån som sover å inte kunnat ge sitt samtycke låter i mina öron som ett sexuellt övergrepp!!! Fy fan!
varför skulle vi andra människor som är likadanna som du dömma dig för att vara människa???? jag har varit där med, så inte tycker jag illa om någon som är modig nog att prata om det!!! styrkekram!
Ska tillägga att vi har gått i parterapi, utan framgång dock 🙁
Skulle ju gärna -för barnens skull- vilja rädda det här! Vi har varit tillsammans i 16 år…
Jag är också den hemska personen som gjort det som inte går att ursäkta! Jag förstod dock att om jag verkligen hade älskat, och ville vara med min man, så hade jag inte förälskat mig i ngn annan. Ingen ursäkt, jag vet! Men blev säker på att jag inte skulle vara med min man!
Vi hade också varit ihop i 16 år! Känslorna dog, ingen närhet, ingen kärlek!
Hur får man modet att lämna??! Jag är livrädd att jag förstör barnens uppväxt. Och rädd att det är mig som det är fel på, inte på vår relation… (Fast innerst inne vet jag)
En så svår fråga!
I mitt fall fanns det nog inget annat val! Jag hade fått känna något jag visste att jag aldrig skulle kunna känna med min man. Självklart tänker man på barnen, men jag och mitt ex var helt överens om att vi inte kunde leva ihop enbart för barnen. Det är 10 månader sedan vi bröt upp och jag är helt säker på att beslutet var rätt! Den man jag förälskade mig i valde något annat!
Det blir tufft för barnen! Men jag tror inte att det är bra för barnen att växa upp med föräldrar som inte älskar varandra och är olyckliga.
Lyssna på dina känslor! Som du säger, innerst inne vet du!
Styrkekram!
❤️❤️❤️
Mitt ex är också social, omtyckt…
Men att inte kunna visa empati och förståelse att sex handlar om ömsesidighet och kärlek.
Tycker jag handlar om makt men det är min tolkning.
Det är läskigt att lämna ett förhållande efter 14 år men att stanna kvart är förödande för självkänslan. Se dig omkring och be om hjälp. Våga prata med någon så märker du att du inte är ensam.
Jag har ett ny vän tack vare att jag öppnande mitt hjärta för henne. Det visade sig att det hon levde med en alkoholist och hon tog steget att lämna en månad efter mig.
Hon lyser som sol av självkänsla och vi ger varandra stöd i allt. Både praktiskt och genom samtal. Diskussioner om hur man ska prata med barnen, dejta mm.
Så ta steget och gör det nu!
Marie: du vill inte att dina barn skall växa upp som vittnen till en kärlekslös relation.
Tack för alla svar och synpunkter! Det betyder mycket!
Nej, jag vill inte att barnen ska växa upp så. Det förstår jag när jag använder förnuftet. Men det är så lätt att lägga det åt sidan för en stund. En stund, blir dock lätt till två osv. Men visst, jag ljuger för mig själv. Insett har jag ju egentligen gjort. Tittade faktisktpå lägenhet idag…
jag har aldrig haft svårt att få killar, har alltid haft flera intressenter runt mig men när jag är i ett förhållande har det bara varit den jag är med som är intressant, tills känslorna tar slut. Sen har jag varit i den situationen att ’vi ska försöka’ har använts som bestraffning för att jag hittade en annan att vara med direkt……såg igenom det ganska fort dock…jag känner att om jag vill ha ngn annan så kanske det är dax att ta tag i det…..har aldrig varit i den här situationen förut dock att jag har det liv jag vill leva, men inte har känslorna kvar………jobbigt läge…….och nära till andra känslor……för andra….komplimangerna hörs så tydligt, som blickarna känns….
Jag känner igen det där.
Så länge man har känslor så finns det ingen som väcker intresse trots att det finns killar som har visat intresse. Men när känslorna är borta så blir det helt annat.
Livet med sambon är bra, han visar kärlek men vart har mina känslor tagit vägen? Känner omtanke o vänskap men det räcker inte.
Komplimangerna hörs, blickarna känns…
Något annat lockar…
tack för att du visar att jag inte är ensam! kram
Efter 6 år tillsammans kom det fram att mitt ex va sexmissbrukare. Han hade haft en relation med barnens ledare på en av deras fritids aktiviteter. ( ca 6 mån). Jag förlåt och försökte glömma och förstå missbruket. Men tror i efterhand att han inte ville trots hjälp förstå vad det innebar för sig själv.
Vårt förhållande fortsatte med upprepade samtal hos olika psykologer och familjerätten.
Vissa perioder funkade det och jag trodde ändå att vi skulle kunna lösa allt.
Tills nästa smäll kom. Och jag försökte hitta en förklaring på det och lägga det bakom oss.
Och åter igen tills nästa smäll kom.
Där förstod jag att jag måste rädda mig själv och tänka på mig själv och mitt välmående i första hand.
Nu kämpar jag med otroligt dålig självkänsla och ångest. Efter 8 år som med missbrukare.
Bestämmer man sig för att förlåta och försöka igen så tror jag det är super viktigt att verkligen lyssna på sig själv.
Det har blivit min hårda läxa. Lyssna på mig själv och vad vill JAG!!!
Styrkekramar❤️
Jag och mitt X var ett par i 30 år. För åtta år sen var han otrogen och lämnade mig och barnen och tog ut skiljsmässa inom loppet av 24 timmar. Han kom tillbaka som en slagen man efter två månader. Vi försökte reparera i fem år. Sen lämnade jag honom. Jag klarade aldrig av att hitta tilliten igen. Samtidigt gick han från att vara ett vrak när jag lämnade till att ha en ny relation inom två månader. Jag tror att tilliten till en människa får en otrolig knäck av otrohet. Å kanske hade han varit otrogen igen om jag inte lämnat när jag gjorde. Men det är mitt livs misslyckande att inte hålla ihop. Han var min bäste vän. Men det kunde aldrig bli annorlunda. Men jag har fruktansvärt svårt med tillit sen dess. //Lena
Om partnern har ett upprepningsmönster av svek, är det bara en sak som gäller: lämna! Det finns människor som är så pass trasiga, bekräftelsesökande och ovilliga till förändring att de inte klarar av att hålla sig till en person. Det svarta hålet är för djupt .
Det här är så mitt i prick. Det här är en stor anledning till att jag valde att gå till sist. Hans oförmåga att ta sitt ansvar och arbeta på det. Tänker många gånger att om jag inte hade varit så svartsjuk och kontrollerande. Då hade det kunnat funka. Men. Svartsjukan kom eftersom det inte fanns ngn tillit kvar. Sveken och lögner var för många. Så det enda som återstod hos mig var svartsjukan. Min självkänsla försvann i samma veva. Jag var inget värd. Varför skulle han annars göra så mot mig?
Han såg inte sin del i att jag blev så kontrollerande. Och jag tror aldrig att han kommer göra det i hela. Så länge han inte gör det kommer han att upprepa det om och om igen. Men det blir inte med mig.
Tack Michael för att du lyckas sätta ord på mina känslor och tankar!
Vad tänker man då om femte gången ger ett enormt uppvaknande hos den som utsätter? Kan lågan brinna mellan oss igen, bara för att det nu finns insikt? Jag känner mig bara tom och utan känslor, trots att jag borde känna mig lättad och hoppfull då jag strävat efter denna insikt men aldrig vågat tro att den skulle komma.
Hm, slås av att vi är så många som valt fel typ av man. Och då menar jag inte att alla varit otrogna utan att många verkar vara känslomässigt oåtkomliga, problematiska och störda (att ge sig på sin partner i sömnen är inget annat!). Att acceptera, förlåta sig själv och komma vidare för att jag valde som jag gjorde (herregud- jag var ju bara 25 och trodde gott om alla!) särskilt som det får så stora konsekvenser för barnen. Är jag ensam om att grubbla över varför jag valde som jag en gång gjorde? Hur tänker ni andra kring detta?
Jag sitter med precis samma funderingar som dig , varför valde jag som jag gjorde ? Precis lämnat en destruktiv relation och funderar över min framtid. Det jobbiga är att när jag tänker tillbaka på mitt liv känns det som att jag gjort samma val om och om igen . Flera relationer som alla blivit likadana. Killarna har haft så lika egenskaper, trots att jag varje gång letat någon som var olik den senaste så har likheterna efter ett tag kommit krypande. Jag vet jag behöver jobba med det här , men jag vet inte hur. Just nu är jag livrädd för att visa mig sårbar och bli kär igen ….tänk om nästa relation blir likadan? Pratat med min kurator om anknytningsteorier, men känner mig inte trygg ändå . Kanske något Michael kan ta upp ? 🙂
Helt säkert något för mig att skriva om lisen. Tack för ditt tips!
det behöver ju inte alltid börja så, men slutar kanske där…….man vet ju inte slutet när man börjar! och själva otroheten kanske är just det, ett sätt att säga att känslorna är slut men utan kommunikationen? handlingen är ju tydlig?
Idag har jag tappat modet lite…ömsesidig kärlek…varför ska det vara så svårt att hitta? Jag har insett att jag under mina 35 år på jorden ALDRIG har upplevt den ömsesidiga kärleken. Jag har varit attraherad och förälskad i män och när det saknats attraktion har jag blivit bra kompis med män. Några få gånger har attraktionen/förälskelsen känts ömsesidig, men då har det funnits hinder i vägen ändå. Tex att männen redan varit upptagna och inte velat lämna utan både äta kakan å ha den kvar. Hmm…och det leder mig förstås till frågan: Vad är det JAG håller på med? Varför hittar inte jag ömsesidig KÄRLEK? Och vad är kärlek?? Jag är nog inte så säker på att jag ens vet hur jag ska känna igen kärlek! Uppenbarligen inte eftersom jag slösat tid och energi på en väldigt massa annat. Som väckt känslor i mig…absolut…men kärlek???!!! :-S
Å jag menar förstås romantisk kärlek! Vänskapskärlek osv har jag alltid upplevt som enkel och ömsesidig…
jahaja….jo känner igen detta dårå….men jag har alltid vågat gå vidare ganska snabbt och då har känslorna funnits där, sen ändrar de sig och utvecklas eller dör…. 😉
Hej alla,
Här kommer lite ord från en som per definition varit otrogen. Jag har dessutom gjort det ett par gånger. Alltså skulle jag vara en sådan människa som i texten beskrivs som en som man ska lämna och är så trasig att det inte finns något att hämta hos mig.
Nu sitter jag och våndas över mina senaste misstag, brottas enormt med mig själv och vad jag gjort. Färden fram till dom ögonblicken som är otrogenhet är ett mörkt töcken emellanåt. ”Hur fasen tänkte jag?”, ”Vad gjorde att jag valde den vägen?” är exempel på frågor som jag brottades med i början. Sen kom jag till insikt att kvinnan jag lever med också bör vara med i den här processen. Iaf om det ska kunna ske någon form av läkning. Om det ska kunna vara någon form av ”vi” så behöver jag visa att jag förstår och inte bara rycker på axlarna och går vidare.
Jag har ju givetvis börjat med mig själv, vad är det som gör att jag inte har en spärr mot att umgås med andra kvinnor? Funderade mycket kring detta och tidigare hade jag inställningen att man kan skilja på sex och kärlek. Vi hade en slags överenskommelse att om vi träffade någon annan och det klickade sexuellt så kunde vi faktiskt utnyttja ett sådant tillfälle. Villkoret var dock transparens.
Jag brast inte på det sexuella, jag brast på transparens. Jag gömde detta. Nu när vi går igenom våra liv och vad jag gjort så känner jag en enorm skuld och skam över detta. Det blev inte bättre av att jag flydde hals över huvud när allt uppdagades. I början kämpade min fru för att få tillbaka mig (tack, du underbara kvinna), men jag var för långt ner i skam och skuld. Sköldar uppe, förnekelse. Detta ledde till slut till att jag bröt ihop i en ångestattack. Jag mådde alltså fysiskt dåligt av all press! Började så sakteliga inse vad jag utsatt min älskade (ja, jag ÄLSKAR henne oerhört. Ni får tro vad ni vill!) fru för.
I det här läget känns det värst att jag inte fanns där för henne när hon mådde som värst av allt detta. Felet var till det yttersta mitt, även om det finns mekanismer i mitt beteende som vi bägge är skyldiga till. I slutändan var det jag som tappade mitt ledarskap över mig själv och hamnade i dumma situationer, situationer där inte hjärnan styrde egentligen.
Just nu går vi igenom saker som har hänt i den här processen, oerhört smärtsamt. Men, jag är väldigt tacksam och glad och inte så lite stolt över min fru som faktiskt orkar att prata. Familjerådgivning är inplanerad, men det tar sådan tid att vi funderar på att boka in Michael istället. Oavsett utgången så vet jag att vi bägge kommer ut på andra sidan med helt nya tankar på hur ett förhållande ska vara och hur vi reagerar i olika situationer.
Jag är beredd att göra väldigt mycket för hennes skull, men jag inser också att jag kan ha missat mitt tåg med bara ett par minuter. Ett sådant här känsloarbete är ju svårt att passa in tidsmässigt med varandra. Att synka känslorna är ett enormt arbete märker jag och jag märker att min fru är ansträngd också. Den här bloggen har hjälpt oss båda väldigt mycket och det vill vi verkligen tacka Michael för!
Ha det bra där ute och sköt om er alla. Alla är värda att ha ett fint förhållande till sin partner, men få vet vilket enormt jobb som ligger bakom!
/Jocke
Oerhört modigt av dig att skriva så öppet Jocke! Ser hur du brottas med dina känslor. Finns här om du/ni behöver prata. Värme.
Tack Michael! Din site ger mycket input till vad jag har gjort för fel och jag lovar att jag skriver lätt en a4-sida om dagen om mina känslor omkring detta just nu.
Känner verkligen att jag inte varit den människa jag egentligen kunde varit, men vill bara titta framåt och hitta mål att sikta på istället för att enbart gräva i det förgångna.
Därför gör jag grävandet nu och sen tar vi sikte mot stjärnorna igen!
tack för ditt mod! och jag är jättenyfiken på vad du kommit fram till???vad var det som fick dig att stänga av alla varningssignaler och göra ngt som kan skada det du vill ha/ är rädd om? vilken tuva tippar lasset? jag vet ju vad jag själv känner, men känner/ tänker andra också så? och lycka till, låter som du vet vad du vill och då kan det bli så! styrkekram!
Hej Mia,
Varningssignalerna fanns, men jag är en tydlig bekräftelsenarkoman. Speciellt om jag har det jobbigt med jobbet, barn, relationen osv. När sådana situationer dyker upp i framtiden så kommer jag vara ENORMT vaksam för detta tycks ha kostat mig mitt äktenskap och jag mår ju därefter nu!
Jag insåg mitt i allt att jag faktiskt flydde mitt emotionella ansvar. Jag har alltid hatat när folk gråter framför mig. En hemsk känsla av att de använder känslorna som vapen för att få sin vilja fram. Därför släpper jag själv inte alltid fram mina egna känslor. Iaf inte de djupa känslorna.
Tack för de värmande orden Mia!
det finns nog mycket att hämta hos dig! du gjorde ett genombrott till dina känslor och jobbar med dig själv…..inte ngt som alla kommer fram till, så grattis! bra jobbat!!
Tack! Jag vill tro att jag är en fin och bra man att ha en relation med. Men, för att det ska fungera så måste jag veta vilka mina svagheter är och hur mina mekanismer fungerar så jag kan förklara det för min fru (om hon stannar hos mig) eller för min nästkommande partner (så att hon stannar hos mig!).
Tack igen för uppmuntran! Värmer gott och är faktiskt de första uppmuntrande orden jag hört på länge som verkar 100% uppriktiga.
Mitt förhållande hade varat i nästan 7 år när det hände och jag var 29 år.
Jag har under så många år blivit prioriterad i andra hand. Min kille valde hellre vänner, alkohol och krogen på helgerna.
Jag gick igenom 4 förluster från 2012-2013 där min storebror dog i cancer och ett år senare så tar min pappa livet av sig, min farmor dör dagen efter och några månader senare dör min mammas särbo ( min bonuspappa) i cancer.
Jag fick inget stöd i min livskris.
Min pappa tog livet av sig en tisdag och fredagen efter går min sambo ut på krogen med vänner. Det kändes i hjärtat.
Försökte så länge prata med honom om hur jag kände och att jag ville ha en förändring. Jag sa att vi kändes som kompisar, så jag ville att vi skulle ändra på det. Men fick aldrig någon större respons där han tog mig på allvar.
Har alltid sagt att en dag orkar jag inget mer.
Och mycket riktigt. Jag hamnade i någon form av kris och avstängda känslor. Kände inget.
Så jag valde att göra slut.
Och bara ett par dagar senare hade jag sex med en annan.
Min sambo blev helt knäckt över att det var slut och helt plötsligt så visade han känslor som han aldrig visat och sidor jag bett han visa så länge.
Så min ångest var ett faktum.
Jag berättade för honom vad jag gjort direkt efter jag gjorde slut.
Han blev ledsen och sårad.
Men till slut valde vi att vi skulle börja om på nytt. Vi fick jobba på att han skulle glömma och jag återfå mina känslor för honom.
Och vi lyckades. Vi förlovade oss några månader senare, vi var lyckliga och jag njöt av att han äntligen visade hur mycket han älskar mig.
Men nu står vi här ett år senare och han vill att vi ska ha ett uppehåll. Han vet inte om han vill att det ska vara slut eller inte för att han inte kan glömma det jag gjorde.
Nu är det som att vårt förhållande är förstört för det som hände. Inget ansvar på alla andra år som jag kämpat för oss.
Tro mig, jag är helt emot otrohet.
Jag var psykiskt slut förra året. Trodde inte vi hade någon framtid längre.
Är jag en dålig människa som agerade som jag gjorde?
Ångesten är hemsk. Jag är annars alltid en person som tänker på alla andra och skulle aldrig såra någon medvetet.
Vad ska jag göra?
/vilsen