En del av bloggvännerna har kommenterat att män snabbt går vidare med förhållanden, flyttar ihop och bildar nya familjer. Vet inte riktigt hur det är med det och därför frågar jag dig: vilka är dina erfarenheter?
En sak vet jag eftersom det finns statistik: cirka 70 % av alla avslutade förhållanden sker på kvinnans initiativ. Ska försöka ge några funderingar kring hur vi män tänker i sådana situationer. Många män jag mött i arbetet, liksom jag själv, kände att vi gav allt (inte det samma som illusionen av att vara perfekt – långt ifrån).
Våra naturliga instinkter signalerar bl.a. att se på oss själva som familjens beskyddare och ankare. Vissa kan avfärda det som föråldrat och politiskt icke korrekt, men för en del av oss är det en inre verklighet. Vi vill att kvinnan (i ett heterosexuellt förhållande) vid vår sida skall känna sig lycklig, trygg och bekräftad. Liksom barnen. Ett misslyckande är ett fruktansvärt slag mot självbilden!
Ibland går det för fort och vi glömmer bort att kommunicera. Vi visste inte bättre. Om vi kände oss oroliga och råkade på motgångar, ville vi ta hand om det på egen hand för att inte oroa och belasta er med bekymmer (inte sagt att det är rätt väg att gå, men så kan det se ut i våra tankevärldar). Du kände dig troligen sviken och förminskad.
När ni en dag fick nog och lämnade (vilket inte sällan är förståeligt) blev några av oss fullständigt desillusionerade, började missbruka och festa i hopp om att glömma. Andra bestämde sig för att ta revansch genom att ge sig in i någonting nytt: ”jag kan, är inte värdelös och vill ge av min kraft.” Driften att vara behövd är stark, liksom avskyn inför maktlöshet. Kombinationen blir inte alltid den bästa.
Tankar min bloggvän?
Vilket kärleksspråk pratar du? Webinar onsdagen 10/1 klockan 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Han lägger mer energi på att finna en ny partner än att hitta ett nytt boende, och hinner hitta en ny partner innan vi ens flyttat isär.
Ingen av de män jag har haft en längre relation till har hoppat snabbt in i en ny relation. Tvärtom så är det jag som alltid hoppar in i ett nytt förhållande av rädsla av att vara ensam. Idag ser läget ut så att jag är skild sen ett år tillbaka och har nu inlett en ”relation” (vi är inte uttalat ett par)med en man som bor långt bort.
Spot on…en (av flera) vinklar är att kvinnan (generalisering) förväntar sig av mannen att ha samma komplexitet/kommunikation/natur som hennes…när mannen försöker (vilket av naturen blir onaturligt på längre sikt) försvinner ”laddningen” och båda utarmas av att inte vara centrerade i sig själva. Kvinnan blir dubbelt besviken (ingen man och ingen kommunikation) och lämnar.
När vi förstår detta kan vi hitta en relation där båda istället bejakar varandras ”natur” och samtidigt utvecklar/underhåller sitt nätverk…män behöver andra män för att stärka/bejaka sin natur, liksom kvinnor behöver andra kvinnor för samma behov av spegling/utveckling…där kan vi hitta oss själva och varandra <3
Mitt ex lade all son energi på att hitta en ny innan vi ens hade flyttat isär. Medans jag försökte lösa allt med boende så att det skulle vara så bra som möjligt för barnen. Vi bodde ihop ett halvår efter beslutet att skiljas. Han hade en ny kvinna under den tiden och har avverkat ett par till. Nu har han hittar en 30-åring ( han är 50) som inte har egna barn och sätter henne före sina barn. Vad är det med män nu för tiden? Är de rädda för att vara ensamma? Vill de bevisa något? Varför inte landa först? Och låta barnen landa?
Smärtsamt för dig Anna. Jag tror att många kämpar med att bevisa för sig själva att de fortfarande har ett värde.
Bra skrivet! Efter två år har jag inte gått in ett nytt förhållande, hon gick vidare efter ett halvår. Ja, det är hårt slag mot självbilden. Skammen att inte levt upp till sin norm trots- som du skriver- känslan av att ha gjort allt (kunde gjort annorlunda etc). När barnen tagit det hårt och vill vara hos mamman blev det ytterligare ett bevis på att inte vara behövd. Självmordstankarna fanns där, men höll fast vid det som terapeuten sa, att det är känslorna som är outhärdliga och som du vill bli av med. Tagit lång tid att verkligen inse och landa i känslan att det inte handlar om egenvärdet utan att kärleken helt enkelt var slut. Ibland ska man bara hålla ut. Går vidare starkare och mer erfaren än innan. Vad som varit viktigt under den här långa tiden: några få goda vänner att prata med, vara med barnen, träna fysiskt 2-3 gånger/ vecka, psykoterapi, rutiner, jobbet, att ta hand om mig- frisören och köpa kläder, läsa om relationer. Och gråta när sorgen faller över mig. Tack för din blogg och bok Mikael, önskar att fler män hittar hit.
Tack Nicke och för att du delar med dig. Jag vet att det finns ett stort behov hos många män att få uttrycka det som du beskriver. Ja, mycket handlar om känslor som känns outhärdliga att bära på. Men som du skriver: det går! Bortom tårarna väntar någonting… All styrka till dig på din väg!
Jag är skild sedan 7 år tillbaka på mitt initiativ då jag förlorade mig själv i äktenskapet med en narcissist. Den jag var gift med hittade en ny när vi hade provseparerat. ” Vi var ju redan skilda och han hade gått vidare med sitt liv”. Men det är ett mönster hos honom. När vi träffades hade han redan en annan. Jag har fått reda på att det funkade på liknande sätt när exet gjorde slut med den ”nya” … Då visst finns det de män som har bråttom. Men jag tror inte att det gäller alla. Ha en fin vecka!
Min uppfattning är att det är betydligt lättare att grotta in sig i soffan och ligga och tänka på sitt ex än att tag sig vidare, och det är inte så lätt att ta sig vidare, men om det är bara en som vill vara kvar så finns det ingen anledning att hålla kvar, då är det bättre att ta sig vidare, känna sig levande och uppskattad än att ligga på soffan och må dåligt.
Men den andre kanske vill ändå… det vet du ju inte säkert…känner du till alla omständigheter…? Fullt ut? Eller bara dina egna tolkningar av situationen..? Jag har också varit där och känt den där fantastiska magiska kemin som du beskriver… men kunde inte lämna…kunde inte berätta varför…blev åtsagd att man måst ”våga” men när ens barn står på spel där den andre föräldern kommer att använda de som vapen är det inte så lätt att bara ”våga” även om jag normalt sett äg både modig och stark… så kämpa på är mitt råd…
Jag känner till mina omständigheter Maria, utifrån de jag beskriver mina känslor och handlingar. Givetvis så pratar jag inte för alla utan för mig själv.
Japp. Visst är detta ett faktum även här.
Slut eter 10 år. 2-3 månader senare så ”springer” han på en tjej som visar intresse och de håller ihop. Han kunde inte säga att han var kär i henne trots efter 6månader och ändå väljer att bekräfta sig själva som ett par. Nu 1 år efter bor de ihop. Tror fortfarande att han tvingade sig till en relation pga rädsla och osäkerhet. Nöjde sig liksom utan att känna starka känslor.
Men de kanske växte vad vet jag.
Mitt ex är ett praktexemplar på detta, han kan inte & har inte varit själv många månader i sitt 53 åriga liv! Han lever kvar i ”dåliga” förhållanden tills han träffat en ny, har henne på sidan av ett tag innan han lämnar, eller snarare blir utkastad när det kommer fram! Så har han gjort hela sitt liv & fast att jag visste det så gick jag i fällan… 8 år fick han av mig , ångrar mig idag, men jag vet så mycket mer idag än då!! Otrogen ett flertal gånger som jag fick vetskap om efter vårt förhållande var slut! Inte vet jag men att bearbeta de man varit med om tror jag är bäst, inte att hitta en ny & bli förälskad i!
Mitt ex träffade mig månaden efter det tagit slut med tjejen han hade innan mig. Efter 9 år och två barn gick vi isär. Han bekräftade mig, köpte blommor, kramades, sa att han tycker jag är snygg, sexig, klämde mig på rumpan, hjälpte mig med saker, vi sågs flera ggr/v, han ringde mig. Det var som att vi var särbos. Så höll han på fyra månader efter vår separation tills han gick på en fest och träffade en ny. Jag trodde att han fortfarande hade känslor för mig. Jag försökte under de första 4 mån prata med honom om att vår separation kanske gått för fort. Att vi inte var klara med varandra men han var inte mottaglig för att prata. Jag trodde inte han var mottaglig för att han bearbetade oss. När han då efter två dater berättade att han träffat henne och har starka känslor för henne rasade hela min värld. Han hade ju förmedlat något helt annat! Han förklarade det med att han såg oss som vänner o trodde jag ville ha en sån relation. Han säger att han är klar med mig och när han sa att han inte var mottaglig när jag ville prata så kände han bara inte för det där och då. Nu har vi ingen relation alls mer än vad vi måste pga barnen och att detta inte ska gå ut över dem. Inte alls som planerat. Men han vill ha det som vi hade det de första 4 mån. Jag försöker förklara att han kan inte både ha kakan och äta den. Smärtsamt. Otroligt smärtsamt att stå och se på. Jag upplever att han inte kan vara ensam. Dels pga historian men också då jag ser nu att han aldrig är hemma. Så fort han har barnen åker han ut till sina föräldrar. När han inte har dem är han med henne (såklart). När inte de ses och han inte har barnen frågar han om han kan få dem. Han lägger fram det om jag vill ha avlastning. Han vill vara snäll. Känns som han får panik över att vara själv så då ”ställer han upp för mig” och tar barnen men jag tror att det egentligen handlar om honom.
Min erfarenhet är att män har svårt att tag i den känslomässiga biten och istället för att bearbeta och lära sig att hantera ett uppbrott, springer de vidare till nästa relation. DÅ slipper de möta sig själva och sina känslor. Vad skulle annars förklara den panik vissa män uppvisar inför faktumet att tillbringa veckoslut utan uppbokade aktiviteter och endast med sig själva som sällskap. Sen finns det ju alltid utantag men de är få..
Hej,
Efter ett långt äktenskap så har jag haft 3 förhållanden. Alla dom har gått in i en ny relation väldigt snabbt.. ungefär 2 veckor snittar det på. Även mun exman träffade en ny snabbt men det tog kanske 2 månader och då hade vi varit gifta i 23 år. Det här har varit väldigt knäckande för mej ovh jag har funderat mycket på det här. Undrat om jag banat väg för dom på ngt sätt??. För min del har det varit otänkbart då jag har sörjt och bearbetat. Jag faller så djupt även om jag inte velat stanna skälv.
Jag o mitt ex var ihop 18 år o fick tre barn.(12,15 och 17 år) Han fick känslor för en annan innan vi bestämt oss för att separera. När vi väl bestämt det men innan han hunnit flytta ut så börjar han träffa henne och även stanna över natten så jag slängde ut honom. Blev väldigt konstigt för barnen att han bara försvann…..jag hade bett om att vi skulle berätta för barnen senare om vår separation då jag precis skulle resa bort några veckor, det var bestämt sedan länge.
Jag ville finnas hemma då barnen fick reda på att vi skulle skiljas.
Idag ett år senare har han fortfarande inte skaffat eget boende, bor inte kvar hos tjejen utan hos sin mamma…..45 år gammal, och hör av sig till barnen en gång i månaden max…….då gör dom något en kväll. Vad är det för liv, varför lämna barnen som jag tycker att han gör? Och honom har jag levt med, fattar ingenting…..men det känns toppen nu med massor av distans till vårt förhållande! Jag vill ha en trygg och kommunikativ man som ser ett värde i sin familj! Gärna snygg och vältränad med bra klädstil med…..Har inte hittat honom, inte för att jag letar aktivt men jag är säker på att han kommer till mig när det är dags
Kram Åsa
Båda mina ex började smått inleda något nytt med någon annan innan det ens var slut..
Så intressant inlägg Michael!
Mina tankar går till att vi alla, oavsett kön, har ett enormt grundläggande behov av att känna tillhörighet och att känslan av ensamhet är lika starka hos båda könen ung som gammal när banden till en annan människa kapas.
Jag tror också att alla brottas med värden i den normen vi lever och att dessa påverkar oss utan att vi tänker på det.
Jag känner igen ditt resonemang med att mannen ska tjäna pengar, vara stark så att hans kvinna och barn ska skyddas mzot faror. Vi har nog både instinkter och hormoner som påverkar oss in i olika mönster.
Jag har arbetat i äldreomsorgen och har sett skillnader i hur män och kvinnor klarar av sorgen efter en nöra väns förlust. Min erfarenhet är att kvinnorna klarar detta mycket bättre än männen. Jag mötte två män vars livsöden jag inte kan lämna hör IOM risk för igenkänning och tystnadsplikt. Men den ene hade varit med om en längre livssituation under både psykisk och fysisk press vilket gjort att han var tvungen att finna överlevnadsstrategier. Den mesta tiden i livet levde han ett vanligt lyckligt familjeliv. Den andra mannen hade varit sjöman och arbetat sig upp till befäl den hård skolan utan utbildningar, vilket var det vanliga på den tiden. Båda dessa var starka, självständiga och lyckliga män som visserligen saknade sina bortgångna kvinnor men de var inte bortom sig utan hade livsgnista kvar. De pratade ofta om hur roligt de haft i sitt liv.
Dessa män var nog bara två av hundra. De flesta andra män stod helt handfallna och pratade väldigt mycket om hur ensamma de kände sig. Många män kunde uttrycka – när du grejar i köket Anna så känns det nästan som om att min fru är här igen.
Kvinnorna hade oftare andra strategier när de förlorat sina män. De började gå med i en pensionärsförening, kyrkan, eller började umgås med grannar eller engagerade sig mycket i barnbarnen. De var mer aktiva till att sätta sina sinnen i bättre stämning. Här var det tvärtom bara två kvinnor som man kan säga nästan sörjde ihjäl sig efter männen dött. Det är ca 800 vårdtagare kag mött.
Mina funderingar till att männens genomsnittliga tid innan de skaffar en ny partner är kortare än kvinnornas är att normer och värderingar påverkar oss i uppväxten till att i framtiden klarar av utmaningar ned olika strategier.
Som gammal verkar kvinnorna vara starkare men vet inte om kvinnornas förmåga att härda ut ensamheten som yngre frånskild är det bästa för oss senare när vi blir äldre.