Gör något själviskt idag: förlåt någon som har sårat dig. Visst kan det låta förenklat när jag skriver så, men ge det en tanke – förlåta för sin egen skull.
Jag pratade med en kvinna för ett tag sen och hon berättade att hennes man haft en annan vid sidan om under en lång tid. Hon var självklart förkrossad. Sättet han senare lämnade henne på var oförsvarbart (finns inga ”bra” sätt att lämna någon på, men mindre skadliga).
Hon tänkte aldrig någonsin förlåta honom. Hon varken ville eller kunde. Jag förstod hennes känslor, men bad henne samtidigt om att ha en öppen inställning till vad tiden kan göra för oss. Det var inte den rätta timingen nu, eftersom det bara hade bara blivit sockerkletigt och mental kosmetika.
Vi kan inte rusa på för att förlåta (det går bara inte), utan låta sårskorporna få falla av sig själv. Det är olika hur lång tid det kan ta, men vi är medverkande.
Förlåtande är en viljehandling som kommer från en längtan om att få vara fri. Fri och oberoende från överviktsbagage som gör att vi haltar mot framtiden.
Några förslag:
Vad är det du behöver förlåta? Var tydlig och ärlig med dig själv. Du kan inte läka det du inte känner.
- Känn nödvändigheten av att se framåt och inte låta nuet förslava.
- Du behöver inte säga till personen i fråga att du tänker gå vidare. Det är inte handlingar du förlåter, utan människan. Kom även ihåg dig själv.
- Befria dig från förväntningar. Vi kan hoppas på förståelse från andra, men inte som ett krav.
- Säg till dig själv: ”Jag förlåter dig för det som varit. Jag väljer att släppa taget och göra mig själv fri från negativa tankar och känslor.” Kärnan i det hela är att du VÄLJER att gå vidare. Det är inte bråttom men viktigt – för DIG.
Ikväll kl 20.00 håller jag webinar om att ”VÅGA BLOTTA HJÄRTAT IGEN” – Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Så bra. Jag har förlåtit min mamma och sagt till mig själv: jag förlåter dig för du visste inte bättre då. Och det kändes jätteskönt
Det jobbiga när man blir sårad och illa behandlad av någon man litat på och känt sig trygg med är att man börjar fråga om man inte är värd mer. Det händer för mig iaf. Alltså man känner sig fråntagen tilliten till sitt värde på nåt vis. Det blir som att det som egentligen bara handlar om en annan person och dennes val, plötsligt börjar handla om ens eget värde. Det blir nog lätt så just om man har låg självkänsla. Att man kanske behöver distans för att se att det inte handlar om vad man själv är värd. Lika lite som det gör det om man är singel och inte träffat rätt.
Petra, åh vad jag känner igen det du skriver…
Petra, håller med Dig och i mina ögon är det inte låg självkänsla hos oss utan feghet hos den andra! Att ha blivit dumpad efter 4 år (för ca 1 år sedan) med stora löften om ett lämnande för att det skulle bli/va VI för han ville det och älskade MIG! Då är det svårt och känns som jag inte kan förlåta, därför uppbrottet va som en handvändning från den ena dan till den andra och han vill inte träffa mig öga mot öga……
Petra du är inte ensam om att ha dessa tankar om att tvivla på ens eget värde. Om man är en sökare kan man inte ha missat allt som skrivs om attraktionslagen och påståenden om att du drar till dig det som finns i ditt liv, att du får det din energi attratherar
och vem vill attrahera människor som sviker eller som lekermed andras känslor?
Då kan man ju fundera på vad är det jag gör fel eftersom jag inte lyckas med något så enkelt som att träffa en sund partner med vettiga värderingar, när jag är en vettig och stabil människa, varken sämre eller bättre än någon annan..
Gör annorlunda så får du annat resultat, jaha men vad gör man när slut resultatet ändå blir samma?
Kanske fokuserar vi för mycket på att hitta en partner men det är ju vad samhället lär oss, se var felet ligger och fixa det, vilket ger oss mer av det vi inte vill ha.
Klart det är så att felet ligger hos andra, som sviker dig och inte hos dig.
Förlåtelse ja… så svårt det är, när jag var nyskild och förtvivlad gick det inte ens att förstå sig på ordet ens. ”Förlåta? Aldrig i livet!” ”Vad vinner jag på att förlåta?” Men så sakteliga smög det sig på mig.
Jag gick programmet/kursen sorgebrarbetning och där ingår det som en del i övningarna att komma till en slags försoning över det man varit med om.
Så bra, inget flummigt hemligt humbug utan en handling som sjunker in och blir till verklighet. Och det är så befriande!
Man förlåter inte t. ex. ett svek hursomhelst men sveket ska inte längre ska få låsa mitt liv och förgöra min framtid, för då har jag ju förstört mitt eget liv – pga ett svek.
Nej ingen vill vara ett offer. Alla vill må bra och vara starka och inte fastna i gammalt groll. Det finns verktyg! Michaels sida är en bra källa till välmående.
Ha det gott alla och kämpa på. Det gör jag också men jag mår bra idag. Ibland blir jag ledsen och gråter men såna dagar har man ju också. Kram på er!
När jag läser dagens inlägg Michael kommer jag direkt att tänka på ett inlägg du skrev 2015-07-15 (tror jag) om en kvinna som blivit lämnad av sin man och som hade all anledning till att vara bitter. Det den kvinnan sa lossade så många knutar i mig när jag var på botten och det hjälpte mig att förlåta och gå vidare. Hon sa: ”Han visade vem han var och det är ingen person jag vill dela livet med.” Så enkelt och så självklart när jag läste det för att jag just då var mottaglig för de orden!
Och det är ett inlägg jag tar fram lite nu och då för det ger mig styrka och klarhet när jag ibland hamnar i gamla tankemönster.
Ibland finns det kanske inte något att förlåta, skett en handling eller sagt massor med sårande ord, men personen i fråga ångrar inte sin handling eller det som sagt. Handlar det inte då om att förlåta sig själv, för att personen i fråga inte var/är som du hoppades på att den skulle vara utan det visade sig att personen var annorlunda än vad man trodde/hoppades på. Att du då måste förlåta dig själv för att du blottade ditt hjärta och det sen visade sig vara fel val. Förlåta sig så pass mycket att man vågar lita på sig själv igen, att man vågar blotta sig igen, för det enda sättet att ta reda på om man kan lita på någon är just genom att lita på dom…….
/T
Att förlåta innebär inte att man glömmer, eller att man slutar helt med att känna sig sviken och arg.
Och det är inget fel i det, men precis som Emma träffsäkert skriver ovan ”Han visade vem han var och det är ingen person jag vill dela livet med”.
Man kan till och med vara tacksam. Få saker har lett mig till samma nivå av personlig utveckling som min egen separation som påbörjades av otrohet.
Förlåt för din egen skull, det gör livet ljusare och enklare.
Bär erfarenheten av sveken som en nyttig lärdom i livet och gå framåt. Varken mer eller mindre.
Sant Joe! Lägga fokus på de personen som tycker om en och vill vara med en, inte på de som inte tycker om en och vill inte vara med en.