Kärleken försöker inte ändra på partnern för att hon/han skall passa in i våra mentala mallar över hur verkligheten bör vara. Den tjatar inte, kämpar desperat efter kontrollen, känner avund och tänker:
”Om hon bara vore annorlunda!”
”Tänk om han bara hade en djupare inställning till livet.”
Kärleken vill väl i alla lägen! Den försöker inte rättfärdiga kraven på en annan. Och klamrar inte fast därför att någon skall göra oss kompletta. Eller fylla oss med livsmening.
Respekterar du dig själv så att du kan älska från djupet av ditt hjärta?
Kärleken kan ha tråkigt. Den kan vila en blåsig, regnig och kylig dag i oktober. Den brände för länge sedan checklistorna och de orealistiska förväntningarna. Den står tryggt i sig själv. Liksom i den långa kön under ett matinköp. Den flackar inte hungrande med blicken på krogen eller på Fb, då vi befinner oss i en relation.
Kärleken vet skillnaden mellan sig själv och ena sidan; beroende, lust och egohärskande på andra. Den har växt upp och skriker inte efter bekräftelse. Den uppmuntrar genom blickar, beröring och tonläge. Skyller inte ifrån sig genom automatiska projiceringar.
Kärleken gör dig inte sömlös och gråtande i nattmörkret. Den får dig aldrig att känna dig ensam i en annans sällskap. Bristen på kärlek gör det!
Det är naturligt att känna oro och ångest över att behöva kapa band som funnits där över tid, men att ta den intensiva smärtan här och nu, är bättre än år av tomhet och ett grått jagskal. Ditt liv förtjänar din avslappnade närvaro.
Det ständiga suktandet efter kickar, rus och åtrå, tar oss bort från kärleken. Vi behöver kunna ha trist i tvåsamheten utan att drabbas av panik. Livet är inte konstanta uppdateringar och nyhetsflöden, utan en vardag som vi behöver andas mening i. Annars blir vi till oroliga varelser, ständigt utelämnade åt känslor som kastar hit och dit.
Hur ofta rör ni vid varandra? Uttalar upplyftande, rogivande och trygghetsskapande ord?
I vilken grad är du kärleksfull gentemot dig själv, så att du en dag kan möta en annan människa utan att förminska dig själv? Så att det hela kan leka mellan er?
Jag önskar dig en fin lördag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Sant och kloka ord
Tänker att ofta hamnar sökandet efter just ”den som passar in på listan” och oro över att finna ”rätt” därutifrån vilket ofta landar i fler besvikelser och ett tufft uppvaknande när man inser att han/hon också är..mänsklig..
Varför är vi så sällan mer fokuserade på att ”vara rätt” istället, dvs känna trygghet i sig själv, respektera sig själv och välja utifrån vad som känns bra?..
Men kanske behövs alla de där olika sakerna vid olika tillfällen ändå för att vi sedan lugnt skall kunna luta oss tillbaka och känna just trygghet i att ta det som det kommer ..
Tack för ännu ett tänkvärt inlägg 🙂
Svår balansgång det där… Har länge känt skuld över att jag ”ville något mer” fast han inte förmådde. Jag klandrade mig själv för att jag inte kunde finna lyckan i oss och bara vara glad. Jag tänkte länge att jag kanske krävde för mycket, just för att jag längtade efter ett ”djup”. Att balansera den längtan mot att rättfärdiga förlusten av allt annat man har tillsammans, det var fruktansvärt svårt. Det var andra faktorer förstås som eldade på uppbrottet men det tog lång tid av terapi att inse. Kanske kommer jag aldrig inse det till fullo. Jag faller ofta tillbaka i skuld mörka dagar, men jag hoppas att det ska kännas mindre med tiden. När det händer, försöker jag tänka på vårt sista stora gräl. Min man vrålade åt mig i köket ”tror du att du har något att ge mig, något jag vill ha? Du är ett psykfall och en jävla idiot om du tror att jag ska stå ut med detta”, varpå min 7-åriga son gråtande kommer in till oss och frågar varför vi måste bråka på det sättet, att det gör honom jätteledsen. Usch, det sved mer än något annat och där och då lovade jag mig själv att inte utsätta honom för det längre. Allt jag önskade och ältade var tvunget att bli betydelselöst.
Lite synd att vi bara ett ord för kärlek.
– Vad är kärlek?
Någon av oss söker harmoni efter levt i en stökig relation medan andra söker passion och en levande relation efter ett kallt, ”dött” äktenskap.
En sak som kanske vi alla söker och letar efter, både på sajter som den här och i verkligheten, är kärleken till sig själv.
Men så lätt att söka på fel ställe och på fel sätt; genom andras bekräftelser istället för att gilla sig själv utan att bli egoförstoppad 🙂
Aj. Jo den gör ont. Titta på sorgliga filmer som får en massa instängda känslor att välla över. Försöker prata med maken men han missuppfattar allt, precis allt. Nästan så man tror att han.mossuppfattar allt med flit för att lura in en i en labyrint i diskussionen så fokus tappas bort. Ställde tre frågor idag.
1. Vill du fortsätta?
2. Om ja, Vill du fördela ansvarsområden?
3. Vill du kompromissa?
Har inte fått svar ännu. Han svamlar om andra saker i relation som vi är oense om. Försöker trolla bort frågorna. Inget svar ger utrymme för egen tolkning. Ja jag kan vara ganska osmidig ibland, frågorna är väl kanske väldigt rakt på och provocerande, är så trött.
Jag tänker att det är väldigt mycket vi kräver av oss själva och varandra om vi förväntar oss att alltid kunna leva och förhålla oss till oss själva och varandra utifrån den där sanna och stora kärleken. Det är väl högst mänskligt att både känna och agera utifrån både kärlek och rädsla. Det viktiga blir nog självinsikten och kommunikationen. Eller ja…kag tror varken att jag själv eller någon jag möter ska kunna vara så perfekt närvarande i kärleken och kunna lyckas välja att agera utifrån den hela tiden. Jag känner bara att en bra relation i sådanfall känns helt orimligt kravfylld!