Första av allt: jag läser era kommentarer från gårdagens inlägg och berörs av era ord! Ser en hög igenkänningsfaktor i det ni skriver, och konstaterar hur många som längtar efter The Connection, men som kämpar med ensamhet i tvåsamhet. Avstånd mellan hjärtan där ena parten inte verkar förstå.
Människor som hör vackra och lovande ord från mannen eller kvinnan vid sin sida, men som i handling möts av någonting helt annat. Gapet mellan löften och agerande gör ont!
Tack alla ni som delar med er av era berättelser – ni hjälper andra som är i liknande situation, därför att igenkänning säger:
”Jag är inte ensam!”
Det jag konstaterar i mitt arbete med par och individer, är att kvinnor i mycket högre grad uttrycker och pratar om det som inte fungerar i sina relationer, och att vi män verkar vara tidigt tränade i att ”lösa” genom att bära oro på insidan. Att inte känna efter alltför mycket för att inte vara till belastning.
Jag hör en del män slå ifrån sig genom att säga:
”Kvinnor är omständliga och skall prata om allt…”
Det är inte allting i livet som har en lösning! Det handlar istället om en inställning:
”Jag finns här och vill möta dig i det som är, utan att slänga smarta råd i ansiktet på dig. Jag är inte ute efter att förändra och fixa dig. Vet att när jag försöker det, kommunicerar jag att dina känslor när någonting som skall styras upp. Det är inte vad du som kvinna är ute efter, utan ett lugnt vilande vi.”
Vet att en hel del män inte vet hur de skall förhålla sig till hjälplöshet och oro i partnern, utan istället provoceras av ”tjatet” och allt som ”sagts tusentals gånger.” En distanserad inställning blir resultatet i mannen som inte kan förhålla sig till sina egna reaktioner. Frustrationsnivåer höjs!
För visst blir ”kvinnor aldrig nöjda!” Eller?
Jo, när du visar i handling att hon är kvinnan i ditt liv. När vi lyssnar och tar in det som sägs, ges samhörigheten möjlighet att ta plats. Liksom när vi tar ansvar för vår personliga utveckling.
Hör männen som säger att hon har ”en jobbattityd” och ”projektledarinställning” i förhållandet, som gör att han backar från initiativ. Han vill se hennes sårbarhet, rädsla, ömsinthet…så att han kan känna sig som den beskyddande krigaren. Vi vill känna oss oumbärliga.
Vi män uttrycker oss sällan på samma sätt som ni kvinnor, men längtan efter kontakt, lugn, energi, glädje och spontanitet…Vi har inte alltid tänkt på vad vi behöver i en relationen, därför att vi inte fick verktygen. Från tidiga skolåren och framåt handlade det om mål, prestation, genomförande, och mer ofta än sällan handlade det om att sätta känslor åt sidan, därför att dessa fungerade som bromsklossar i jakten på att vara lyckad. Vi fick inte lära oss att stanna upp.
Ser också alla de kvinnor som också mäts efter prestation. En utseendefixerad värld som skapar en enorm inre stress. Där otillräcklighet är mantrat.
Sammanfattningsvis tror jag att kvinnor och män vill liknande i parrelationer, men att vägarna dit kan se olika ut. Alla vill känna sig sedda och förstådda. Att vi är unika i en annan persons liv och att få vara lyckliga.
Vad tänker/känner du?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Det läskigaste av allt är att jag ser så tydligt nu, att precis det där har jag hela livet längtat efter att få från min mamma. Och sen har jag längtat efter att få det av olika män. Nån som bekräftar min känslor och vill förstå. Å framförallt vara nära mig och dela sin tid med mig.
Fast jag förstår också att jag hela tiden varit värd mer, men att min mamma saknat förmåga. Hon säger att hon älskar mig, men vet inte hur man visar det i handling. Förmodligen för att hon inte fick det med sig av hennes föräldrar som förmodligen var känslomässigt skadade eller avstängds efter kriget i Tyskland…
En fantastisk sammanfattning av gårdagens inlägg och reflektioner. Klumpen i bröstet och spänningarna som varit stenhård börjas luckras upp och tårarna kommer. Kommunikation ger så mycket, tack
Jobbigt då man hela tiden blir sårad och besviken i relationer. Varför blir det aldrig bra.
Jag tänker att vi har att lära av varandra. Den framtida relation jag hoppas att få vill jag ska vara med en man som har någorlunda kontakt med sina känslor. Som har tagit steget från omedvetenhet till medvetenhet.
Men jag tänker också att jag som kvinnan har att lära att inte alltid låta mina känslor styra allt. Att också backa bort från dem och fundera kring hur jag vill agera, inte bara reagera automatiskt och känslomässigt. Jag har också att lära att våga vila i det som är, att inte alltid försöka fixa allt, utan att lita till att processer har sin gång utan att jag behöver styra dem.
Helt sant Marianne, det gäller för mig med. Att jag ska våga slappna av och låta de människor som är menade att komma in i mitt liv och dela sin tid och kärlek med mig få komma till mig för att DE vill. Inte för att jag vill. För egentligen vill ju inte jag heller, om inte de vill. Det har jag haft svårt att fatta. Är så van att behöva ta hela ansvaret för att få ha en relation. Men vad är det egentligen? En relation kräver ju ömsesidighet, två som värdesätter och vill.
Det ska väl vara lika ömsesidigt å enkelt som med de bästa vännerna…å tänker jag efter har jag så fantastiska vänner. Och gemensamt för dem är att de alla har en andlig, öppen, sökande och nyfiken sida, djup empati och förståelse för andra människor, kommunikationsförmåga, värme, glädje, humor och att de älskar att prata om allt mellan himmel å jord. Det e ju en sån man jag vill träffa också! 😀
Verkligen Petra, det har jag också till slut förstått, att en relation kräver ömsesidighet, annars är det ju ingen relation. Gör jag som jag alltid gjort med män, varit den som drivit, fixat, grejat, så är det ju ingen relation.
Mitt i prick Marianne! Mina känslor reagerar fortare än en hel bunt med kobror……jag vet ju att det blir galet men varför är det så svårt att styra? Jag vet anledningen till mina reaktioner men inte hur jag ska låta bli att reagera….
Det är svårt att styra så att man inte bara reagerar, utan hinner lugna sig och välja hur man ska agera.
Hur jag gjort. Bara hållit i mig. Har ingen mer mirakelmetod än så. Hållit i mig så att jag inte fått reagera, och stått ut med ångesten det skapat. Och för varje gång har ångesten blivit lite mindre och mindre.
Jag har sen ”kraschen” ägnat tid åt att förstå. Försöka i varje fall. Förstå hur jag agerar, varför jag agerar, hur tankar och känslor föds och vad resultatet blir för mig. Hur jag styrs av andras agerande, känslor, tolkningar. Varför är man som man är, och kan man verkligen i grunden ändra sitt beteende, personlighet och livsuppfattning. Från det egocentrerade också lägga in man-kvinna perspektiv. Har verkligen försökt se vad som skiljer oss åt och vad som är gemensamt. Har under de senaste åren lärt mig oerhört mycket om hur kvinnor tänker, känner och vill. Men också att kvinnor är individer med stora skillnader i förmåga att vilja släppa någon verkligt nära. Du har Michael fokuserat mycket av dina inlägg med kvinnoperspektiv här på bloggen. Därför är det så befriande att även se ett inlägg med balans man-kvinna och där mansperspektiv får utrymme.
Jag tror det är mycket det som det handlar om. Att vilja veta, att visa nyfikenhet och reflektera om hur, varför partnern gör/vill/agerar/tänker/säger. För vi är olika män och kvinnor, både fysiskt och mentalt. Även om jag har förändrats, utvecklats som person och kanske lagt till med mer ”kvinnliga egenskaper” så är jag fortfarande man. Och vill vara det. Jag vill ha värme, närhet, omtanke, glädje, kommunikation. Jag vill befinna mig i någon annans tankar, känna mig viktig och sedd. Vara i någons emotionella famn fysiskt, mentalt och känna lugn. Tror inte det skiljer mot vad en ny kvinna i mitt liv vill känna. Men vägen till detta skiljer mellan oss, hur vi tar oss dit ser olika ut precis som du säger Michael. För att göra den resan tillsammans man-kvinna utan att behöva köra utför stupet så behöver vi finna oss själva-medvetena och reflekterande, bli genuint intresserad av hur partnern/man/kvinna fungerar och med prestigelös kommunikation närma oss varandra.
Lätt? Som en av de många kloka personer jag har stött på sa ”det är nog svårast i världen. Men vad är alternativet?” Jag kämpar på med detta varje dag. Hoppas att någon dag kunna finna det där lugnet och vi känslan.
Jag är HELT SÄKER på att du kommer att lyckas Håkan…det känns ju som att du redan kommit så oerhört mycket längre än de flesta människor gör under sin livstid. Sen känns du så ödmjuk…det tror jag kommer att ta dig precis dit du önskar ❤️ Kram
Tack Petra. Önskar dig en härlig helg!
Jag tror att det finns risk att det blir knepigt att prata om att män är på ett visst sätt och kvinnor är på ett (annat) sätt – jag tror att detta förändras hela tiden.
Jag känner oerhört mycket igen mig i denna och föregående text – med den skillnad att jag är man… Där jag har varit tvungen att lämna mina tre senaste förhållanden pga att kvinnan inte ville prata och hitta en gemensam väg. Den senaste sade uttryckligen att hon inte har intresse av diskussioner, hon vill stoppa allt som är svårt i en säck och aldrig mer prata om det. Men oj, vad svårt det har varit att släppa taget om attraktionen – eller, antagligen, om önskan om att bli bekräftad och älskad…
Tror det handlar mer om mognad och kontakt med sina känslor än om kön. Jag förstår att kvinnor ofta får mer träning i/förväntas att diskutera känslor mer än män. Men det är inte en garanti för att det ska bli mer än ytliga, vardagliga konversationer…
(Att jag sedan lyckats falla för tre så likartade kvinnor är en diskussion för ett annat inlägg 🙂
Kloka tankar Ubbe 😀
Klokt! Håller med dig om att det handlar mer om mognad än om kön. Kvinnor har ju i och för sig ofta ett försprång i att kunna prata om känslor, men det i sig leder ju inte till mognad, utan det krävs också att våga gå in i det mörka och svåra och växa av det.
Att falla för liknande personer är för övrigt något jag känner väl igen! Och håller nu på att jobba med att kunna bryta mönstret.
Tack Michael!
Jag har mött två män i mitt 49 åriga liv som frågat mig om jag är lycklig, båda dessa två var trygga i sig själva och hade kontakt med sina egna känslor, högst normala män utan några speciella barndomsproblem eller annat. Det de hade gemensamt var att deras föräldrar var väldigt lyckliga…jag tror barndomen speglar oss enormt mycket hur vi som vuxna klarar av att hitta en balans mellan varandra i förhållandet.
Min mor sade till mig då min make ”stack iväg med en annan kvinna” ”livet är så kort Anna, så se till att ha roligt, hitta på roliga saker att minnas när du blir äldre”!
Min far sade till mig, du är värdefull och välj med omsorg din nästa make.
kram
Att hitta till den här bloggen, när jag befann mig i känslokaos efter att ha blivit lämnad, var helt fantastiskt. Den har varit och är, en sann livräddare.
Många mörka och ensamma vinterkvällar har jag funnit nytt mod i dina ord Mikael och inte minst i de underbara och insiktsfulla kommentarerna från er som kommit lite längre i bearbetning och förståelse.
Era inlägg har hjälpt mig att reflektera över och förstå vad som hände i mitt eget kraschade förhållande.
Även ni som skrivit och delat med er av den första tidens råa förtvivlan har hjälpt mig. ”Jag är inte ensam” Jag är inte heller helt galen som upplever alla dessa känslor så starkt.
Stort och innerligt tack till er alla.
Dagens text är så sann. Jag slukar den och låter den sjuka in. Jag ska läsa den imorgon när jag vaknar. Det är många ex ( män som kvinnor) som skulle behöva läsa denna text.
Jag vet att brist på kommunikation skilde oss åt. Jag gläds över att få välja väg med mina nya insikter jag fått på vägen. Jag vet vad jag ska och måste göra, för min skull. Våga säga min sannings röst.
Håller med, den här bloggen är en sann gåva. Jag finner mycket kraft och ljus i den.
Tror egentligen att män och kvinnor som Mikael säger i regel vill samma sak. Visst kan det vara olikt hur vi försöker nå det, men längtan är enligt min uppfattning densamma. Det som jag däremot ser som den tyngsta bromsklossen för en relation så som jag önskar mig är det personliga bagaget, ärren och bristande självinsikt/ mod hos de män jag har dejtat. Åldern gör oss ju i viss mån mognare och ’rundare’, men de besvikelser vi samlat på oss krymper oss samtidigt ordentligt. Vi sätter upp skyddsmurar runt hjärtat, ger upp vid minsta besvikelse för att vi tror oss se ngt som vi känner igen som negarivt från förr. Jag märker tydligt att jag tampas med detta, egot vill så gärna skydda sig. Men försöker aktivt att arbeta emot dessa instinkter. Stänger jag inre dörrar så är de ju stängda, med allt det innebär. Och jag vill inte leva livet med stängda dörrar.
Jag gör säkert misstag på vägen och lär mig hela tiden, men de männen jag träffat, blir enligt min uppfattning fast i träsket mycket, mycket tidigare. Då hjälper inte det att jag ser en fin kontur därinne, jag vill inte ha en relation där jag vela tiden förgäves försöker att locka och hjälpa att öppna upp.
Männen jag dejtat hittills har alla varit fascinerade och ofta inspirerade av min livsinställning och personlighet, men samtidigt verkar jag skrämma dem. De känner sig inte tillräckligt stora med mig (vilket tyvärr så klart medför att de inte är det). Jag börjar undra om mannen som står pall och kan se och fånga upp mig finns… Har naturligtvus även funderat över hur mycket av mina upplevelser som är projiceringar, men med risk för att vara arrogant tror jag att många männkskor helt enkelt missar att jobba med sina rädslor, besvikelser, ärr och självkänslan/-medvetenheten. Jag tror att ju äldre vi blir desto mer dysfunktionella blir vi som resultat. Men jag är också övertygad om att allt detta kan arbetas med, och att resultatet är otroligt vackra männkiskor som bara blir attraktivare ju äldre de blir. Tänker så här: att vara attraktiv som ung är en gåva, att vara attraktiv i andra livshalvan är något man åstadkommit helt själv.
Sant A, och fint beskrivet. Jag har noterat att jag dras till kvinnor numera som är ”känslomonster”. Tidigare blev jag livrädd för detta och flydde hals över huvud. Nu är det precis tvärtom, men känner samtidigt mig liten och ibland oförmögen att ”svara upp”. Tror det handlar om min vilja att utmana rädslan hos mig själv samtidigt som insikten finns att det är via den här kvinnan som jag kan få en spegel som kan få mig att växa. När jag möter kvinnor som inte vill eller kan öppna sig så skrämmer jag dem. Märkligt vad som händer med oss när medvetenheten sjunker in och förmågan att verkligen se omvärlden med nakna ögon tränas upp.
🙂 ja, visst är det otroligt. Och det är så sant, det där att världen förändras när vi har förändrats.
Nästa gång en kvinnas känslor/öppenhet/närhet skrämmer dig är mitt förslag att du uttrycker detta tydligt och med den integritet som du ändå helt uppenbarligen har. Det går inte att ’inte räcka till’/vara liten när man beter sig stort (vilket ett sådant dialogsökande ju är). Det är, tvärtom, otroligt attraktivt att stå pall på ett sätt som samtidigt visar en sårbar. Kram
Håkan, det du skriver skulle kunnat vara min berättelse.
När mitt äktenskap kraschade; kraschade även jag som person! Det var väldigt jobbigt, men ack så nyttigt att reflektera över sig själv. Hurdan är jag att leva med, vad tycker jag om mig själv, vad vill jag med livet mm? Meningsfullheten till livet fick sig en törn… tillslut förstod i vart fall jag, att jag är jag, som jag alltid varit och inser att min personlighet är skapad ur genetiskt och socialt arv i uppväxten. Efter det har jag formats av livet, att föda barn, uppfostra, utbildning och allt man gjort och alla man mött.
En äldre bekant till mig (92 årig man) gav mig en insikt jag inte var medveten om och det var att jag även kom in i en livskris, förutom krisen som följde av skilsmässan. Han kunde reflektera över sitt egna långa liv och drog sig till minnes att han i min ålder haft samma slags funderingar som jag nu hade.
Han var så ledsen över att vi skildes, och berättade att han var nära att skiljas från sin fru i 45 års åldern. Han berättade att han ”hoppade” i säng med en kvinna i hans vänkrets (hon var också gift) en gång! Han sade att den enda gången räddade hans äktenskap. Han berättade att det handlade bara om att han själv kom in i en livskris och i den kände han sig inte ”manlig” och i den livskrisen fångade han vid den ungdomliga känslan av att gå ut och se om han fortfarande var tillräckligt attraktiv för att få sig en kvinna. Den andra kvinnan var i samma ålder och i samma situation och han berättade att de båda två var i samma slags livskris och att båda två upptäckte att det inte var så intressant på andra sidan häcken. Senare i livet umgicks de över parmiddagar och var glada att de hade den tysta hemligheten att de räddat varandras äktenskap.
Men, jag vill tillägga till denna mannens berättelse, han dog 94 år gammal, och när jag träffade honom var han förmodligen i åldern, som man kallar gerotranscendensen, det positiva åldrandet där man ser med glädje och lycka tillbaka på sitt liv. Det innebär att man som äldre och nära sin egen död, inte känner panik utan istället känner en ENORM tillfredsställelse och meningsfullhet över sig själv som person och det liv man levt. Man upplever en slags högre samhörighet med hela jordelivet och finner en enorm harmoni i sig själv.
Mannen jag berättar om, berättade att han besökte sin demenssjuka hustru varje dag (som han inte skilde sig ifrån) i åtta år på ett äldreboende, han älskade henne och han var glad över att han inte skildes. Och han hade förlikat sig med att han var otrogen en gång, och han sade flera gånger att han försökte gottgöra det hela sitt liv men att han aldrig berättade för henne vad han gjort.
Det finns så mycket att reflektera över i denna berättelse tycker jag. Dels begår vi alla olika misstag i livet, och att man inte ska döma varandra för hårt, för vi vet inte alltid hur den andra partnern mår. Dels är vi alla formade i våra personligheter utifrån genetiskt- och socialt arv. Jag kan inte avslöja här hur denna mannen jag berättade om växt upp för då kanske jag röjer vem han är. Men jag kan berätta att hans mamma var ung då hon fick honom, utomäktenskapligt, och ville inte veta av honom, han hamnade i en avlägsen släktings hem, fanns inte fosterhem på den tiden, som skulle mätta en extra mu, han började jobba som tioåring!
Men samtidigt så var det en man, som hade förmågan att begrunda sig själv och fundera över varför man gör vissa saker och han ”vågade” gå in i sin livskris för att utvecklas. Han berättade att så många manliga kompisar till honom istället stressade iväg i karriärer eller extrema hobbies och lämnade sin fru och barn mycket ensamma. Han sade att män många gånger när de krisar blir väldigt egoistiska (introverta) medan kvinnorna blir omhändertagande i deras kriser.
Det finns så mycket att diskutera kring vad som är manligt och kvinnligt, och själv tror jag på att vi även mentalt har olika förutsättningar för att föra mänskligheten som art vidare. Men det är ingen skillnad i intelligensen! Själv är jag inne på att vi mentalt, både män och kvinnor, styrs enormt mycket av våra hormoner. Där kvinnliga och manliga hormoner är som en slags motpol till varandra. Vi kvinnor, utan att vi kan påverka det kan bli bitchar, satmaror, ynkliga, krigstigsbenägna mm beroende på var vi är i vår hormonella cykel. Vi får enorma sexlustkickar vid olika delar av denna period för att tvärtom senare känna oss sårbara och många gånger få en känsla av att vilja bli beskyddade eller lämnade i fred pga av smärtor. Hade vi levt som djur i naturen, så hade vi behövt män som beskyddade oss under veckan vi blöder, för att inte rovdjur ska få vittring av blod (kan man hårdra det till om man vill) och för att vi är fysiskt svagare.
Jag tror att männen som motpol, känner tillfredsställelse av att få beskydda när kvinnan är i den ”svaga” perioden, samtidigt känner han en enorm bekräftelse när kvinnan ”djuriskt” vill ha honom när den perfekta perioden för befruktning infinner sig! Kanske han upplever han sig enormt stolt över att ha en sådan kvinna vid sin sida också vill han visa upp henne för andra, hålla handen på stan etc. Kanske hans hormoner triggas igång och han känner ett lyckorus och enorm mening med livet. För mannens del tror jag hormonerna triggar igång enorma tävlingsinstinkter att, om jag drar det till ytterligheten, vilja vara störst, bäst, störst och vackrast. Men naturligtvis tänker inte alla män så, men jag tror att det många gånger skapar ett större driv i mannen än kvinnan. Vilket gör att han många gånger kanske vill hellre se framåt än att reflektera över vad som eventuellt upplevs jobbigt i relationen. Det gör, vilket jag sett i verkligheten, att mannen många gånger är den som kan se lite längre fram i livet, vilket kan göra honom lugnare än kvinnan i ex. en familj eller i ett förhållande, eller på jobbet. Jag tycker mig se att mannen många gånger kan hålla sig lugnare och säga, vi väntar ett tag, så kommer detta här säkert att lösa sig…medan vi kvinnor lättare kan rusa iväg och göra beslut på våra känslor istället för att lugnt fundera över vilka följder saker kan få.
Summarum så tror jag stenhårt på tvåsamheten dels pga av våra hormonella motpoler som söker sig till varandra men även att vi är flockdjur vi mår som bäst i sällskap av andra. Därav behöver man inte vara olikkönade för att tycka om varandra. Vi föds med olika fysiska förutsättningar till om vi ska gilla likkönade eller olikkönade personer. Dessutom tror jag att vi i vårt undermedvetande, söker en trygg sfär att leva i och den kanske inte alltid mannen finner hos en kvinna utan hos en annan man.
Det viktiga är att finna trygghet i den personen man väljer att leva tillsammans med och inte bara låta passionen få styra. Ordet passion är i mitt tycke inget jag skulle vilja uppnå. Då det står för en mentalt smärtsam kärlek, där båda gör varandra mycket illa, de vill inte lev ihop men kan inte leva utan varandra. Där kittet i en sådan slags relation är en oerhörd sexuell attraktion, konstigt att vi kan av någon anledning (kanske hormoner) tillåta oss hamna i en sådan relation. Själv skulle jag aldrig kunna hamna där lika lite som jag skulle kunna hänge mig på samma sätt som idoler gråter och skriker åt sina idoler, ex Elvis Presley.
Så, hur ska man finna harmoni i livet där man trivs med sin partner, sina barn, grannar, jobb etc. Det är inte alltid lätt och ibland grubblar man kanske för mycket, istället för att bara acceptera att livet inte alltid blir som man tänkt sig och bara ibland försöka ha lite roligt, dansa till musik tillsammans på en grannfest, eller göra saker man inte vågar, kanske ta dykcertifikat eller bestiga ett berg…eller ta ett motorcykelkort…min livsfilosofi är att så länge jag inte gör någon medmänniska illa eller sårar någon så mår jag bra.
Det är härligt att ex. sätta en stor deg med bullar eller nyttigt matbröd, känna hur härligt det är att knåda degen länge och rejält, för att sedan känna dofterna i rummen när brödet/bullarna bakas….de små, mycket små vardagliga livsstunderna är för mig det allra viktigaste och de måste man få lov att utföra med en partner som inte skapar otrygghet på något vis. Kan man inte känna en vardaglig lycka i sina arbetssysslor måste man ta sig en funderar kring hur man själv mår eller hur den man lever tillsammans med påverkar en i ens personlighet…
Lycka till alla där ute att finna en inre harmoni…och en go partner, och är du i den första fasen av ett kraschat förhållande så kan jag trösta med att det är sant ”att tiden läker alla sår”.
Kram
Tack Anna Klok för ditt inlägg! Det ligger otroligt mycket sanning i det du säger, att man måste få känna sig trygg och sund i relationen till vardags för att kunna uppskatta de små sakerna i livet som ändå är det som gör livet värt att leva! Så mycket av min familjetid har gått åt till att försöka förstå destruktiva mönster, säkert orsakade av oss båda. Jag tror mitt uppbrott var ganska ”klassiskt” om man ser till processen. Vi hade ett mörker runt oss i alla år där min man betedde sig mycket illa då han blev arg. Vi hade det även ojämnställt hemma där jag fick dra ett tungt lass praktiskt. Vartefter barnen blev lite större vaknade jag succesivt upp, kände en stor orättvisa inom mig. Jag började arbeta med mina inre processer utan att bjuda in min make. Vår tillit var borta och jag kunde inte lita på honom med mina känslor. När jag väl stod inför uppbrottet var han inte alls på samma plan som jag, utan upplevde det som om jag levererade en uppsjö av fel i relationen, allt på en gång. Jag borde ha varit tydligare i min relation, och detta tar jag med mig, över vad jag tolererar och inte. Jag borde dragit tydligare gränser för vad som är ok och inte, stått upp för mig själv och mitt egenvärde. Istället lät jag ilskan gro inåt, tills jag förlorade tilliten och lusten. Men har var samtidigt inte en man där dessa funderingar hade kunnat ”landa säkert”, vi hade aldrig en relationskultur där vi kunde lita fullt ut på den andres känslomässiga stöd. Vi var så olika, hade olika känslomässiga behov. Men jag slutade aldrig älska honom och längta efter honom, vilket gjorde uppbrottet fruktansvärt. Nu vet jag att det är en röst ur destruktiviteten som talar, men det är en klen hjälp. En vän sa en gång till mig när det var som svårast att ”lycka har ett pris”. Det är omöjligt att börja älska sig själv ur destruktivitet utan att det gör ont.