Första av allt: jag läser era kommentarer från gårdagens inlägg och berörs av era ord! Ser en hög igenkänningsfaktor i det ni skriver, och konstaterar hur många som längtar efter The Connection, men som kämpar med ensamhet i tvåsamhet. Avstånd mellan hjärtan där ena parten inte verkar förstå.

Människor som hör vackra och lovande ord från mannen eller kvinnan vid sin sida, men som i handling möts av någonting helt annat. Gapet mellan löften och agerande gör ont!

Tack alla ni som delar med er av era berättelser – ni hjälper andra som är i liknande situation, därför att igenkänning säger:

”Jag är inte ensam!”

Det jag konstaterar i mitt arbete med par och individer, är att kvinnor i mycket högre grad uttrycker och pratar om det som inte fungerar i sina relationer, och att vi män verkar vara tidigt tränade i att ”lösa” genom att bära oro på insidan. Att inte känna efter alltför mycket för att inte vara till belastning.

Jag hör en del män slå ifrån sig genom att säga:

”Kvinnor är omständliga och skall prata om allt…”

Det är inte allting i livet som har en lösning! Det handlar istället om en inställning:

”Jag finns här och vill möta dig i det som är, utan att slänga smarta råd i ansiktet på dig. Jag är inte ute efter att förändra och fixa dig. Vet att när jag försöker det, kommunicerar jag att dina känslor när någonting som skall styras upp. Det är inte vad du som kvinna är ute efter, utan ett lugnt vilande vi.”

Vet att en hel del män inte vet hur de skall förhålla sig till hjälplöshet och oro i partnern, utan istället provoceras av ”tjatet” och allt som ”sagts tusentals gånger.” En distanserad inställning blir resultatet i mannen som inte kan förhålla sig till sina egna reaktioner. Frustrationsnivåer höjs!

För visst blir ”kvinnor aldrig nöjda!” Eller?

Jo, när du visar i handling att hon är kvinnan i ditt liv. När vi lyssnar och tar in det som sägs, ges samhörigheten möjlighet att ta plats. Liksom när vi tar ansvar för vår personliga utveckling.

Hör männen som säger att hon har ”en jobbattityd” och ”projektledarinställning” i förhållandet, som gör att han backar från initiativ. Han vill se hennes sårbarhet, rädsla, ömsinthet…så att han kan känna sig som den beskyddande krigaren. Vi vill känna oss oumbärliga.

Vi män uttrycker oss sällan på samma sätt som ni kvinnor, men längtan efter kontakt, lugn, energi, glädje och spontanitet…Vi har inte alltid tänkt på vad vi behöver i en relationen, därför att vi inte fick verktygen. Från tidiga skolåren och framåt handlade det om mål, prestation, genomförande, och mer ofta än sällan handlade det om att sätta känslor åt sidan, därför att dessa fungerade som bromsklossar i jakten på att vara lyckad. Vi fick inte lära oss att stanna upp.

Ser också alla de kvinnor som också mäts efter prestation. En utseendefixerad värld som skapar en enorm inre stress. Där otillräcklighet är mantrat.

Sammanfattningsvis tror jag att kvinnor och män vill liknande i parrelationer, men att vägarna dit kan se olika ut. Alla vill känna sig sedda och förstådda. Att vi är unika i en annan persons liv och att få vara lyckliga.

Vad tänker/känner du?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se