Först av allt: varmt välkommen till min nya hemsida! Hoppas att du skall känna dig hemma här. Maila mig gärna om det är något du undrar över eller har idéer/synpunkter.
Du har troligtvis mött honom eller henne – personen som du snabbt blev förälskad i. Den ömsesidiga kemin som slog till på till max. Efter bara några månader: pam! Från ingenstans: distans, kyla, förvirring, ensamhet och frågorna: ”vad hände? Vad gjorde jag för fel?”
Jag hör om detta om och om igen i mina samtal.
Anknytningsteorin: du mötte den undvikande personligheten. Han/hon som av många olika anledningar inte kan ha dig för nära – särskilt om emotionell intimitet är grundläggande för dig och/eller är en empat (som bl.a. starkt känner av andras känslor.) Tidiga sår spelas upp.
Närhet för undvikaren kan upplevas som kvävande. För att skapa avstånd har de ett batteri av metoder som dras fram ur rockärmen. En klassiker är att såra och göra slut med jämna mellanrum. Du lever med en ständig stress och total förvirring. De dubbla budskapen ligger ständigt på menyn. Du blir till någon som du själv inte känner igen. Det är en destruktiv plats att befinna sig på. (Kommer att skriva mer om detta de närmaste dagarna.)
Detta kan du göra:
– Fråga dig själv om du kan leva under dessa omständigheter. Fixar du berg och dalbanorna?
– Om du är en empat: stärk dig själv inifrån så att du inte blir alltför beroende av andra. Skapa en stark inre kärna och upplevelse av Jag.
– Läs gärna boken ”Hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge – ett måste om du vill förstå dynamiken i dessa relationer.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det är jobbigt nu. När jag mer och mer förstår att den som jag klickade med så bra faktiskt kände detsamma som jag. Det var inte min inbillning. Precis när jag kände att allt föll på plats och att vi båda liksom wow, det är på riktigt och känns bra, blev dumpad med orden , du är inte rätt tjej för mej. Hur kan man hjälpa en sån person? Går det?
Blev också dumpad när jag kände att allt var rätt. Dock med orden att jag mådde för dåligt för att kunna ha ett förhållande med.
nej lämnar en så är det inte rät även om den andra vill- vår vilja är inte det som styr verkligheten…..tyvärr och tack och lov! 😉
Så ser inte jag det. Om inte han hade haft sin rädsla för närhet så hade vi varit ett par åtminstone ett tag. Det var rätt mellan oss. Precis som Det står i texten ovan så funkar det ändå inte ibland. Pga rädsla. Tyvärr håller jag nog själv på att bli en undvikare. Alla dessa trasiga människor som sliter sönder oss andra…
Försök att se alla nya möten med öppna ögon – det finns hela människor Majalis.
Shit, jag är en undvikare
Efter långa tider med överkrav, hårt pressat liv där hela mitt jag gick åt och smulades sönder , har jag stängt porten för andra
Släpper jag någon nära riskerar jag hamna i samma läge igen…. tror jag
Så, jag har distans, dejtar upptagna, sparkar bort och avvisar – fast min högsta önskan är att vara i en nära , fin och fungerande relation
Kärlekslängtan utan att veta hur man gör…
Tack för en fantastisk blogg
Kommer följa inläggen med spänning
– Redo att förändra livet
Tack
Jättefin ny webbplats Michael!
En kommentar till dagens inlägg: Även om man är en person med god självkänsla som tycker om sig själv och står stark i sitt liv så kan man bli så fruktansvärt hårt drabbad av att älska och bli sviken av en undvikare. Jag har själv hamnat i en rejäl och långvarig livskris efter detta. Efter mycket möda har jag kommit fram till att det inte handlar om att jag inte älskar mig själv, men däremot att jag hade modet (för vissa kanske ordet snarare skulle vara dumheten) att vara så reservationslös i kärleken. Mitt liv innan var bra men med kärleken som bonus blev det underbart, just för att jag vågade uppskatta och gå in i känslan så mycket. Och, det var ett häftigt möte för oss båda, det vet jag. Känslan av att hitta hem, av både lugn trygghet och passion. Men för en undvikare blir en sådan närhet för mycket förstår jag nu, om hen inte vill få hjälp med att komma över sitt beteene. Och den jag träffade ville/vågae inte utvecklas och ta hjälp av mig för det. Kvar stod jag, och ensamheten och saknaden var förkrossande. För säga vad man vill om klok och balanserad ensamhet – det slår inte varm närhet och tvåsamhet. Jag har fått betala ett högt pris för att jag vågade älska, men valde fel person. Jag hoppas att jag ska våga någon gång igen, och att jag ska ha förmågan att välja mer rätt då. Det är verkligen ingen förvissning, men en förhoppning.
Som jag känner igen mig i din berättelse! Jag var gift i nio år och vi träffades verkligen av kärleksblixten. Jag var nöjd med mitt liv och ville egentligen inte träffa någon men gav sen allt, vilket vi båda gjorde under drygtvett år. Sedan förändrades det. Jag kunde fysiskt knuffas bort då jag vill kramas eller visa min kärlek, jag förlöjligades och fick utstå sarkastiska kommentarer. Men det som var värst var bristen på närhet. Jag gav och hågad och ju mer jag gjorde det och visade min empatiska sida desto mer drog han sig undan. Nu är vi skilda och jag lider. Även om jag tog det avgörande steget så hade jag känslor. Men mådde alldeles för dåligt. Inte förrän idag ned Michels blogginlägg och din kommentar föll pusselbitarna på plats. Jo, jag hade god självkänsla, men jag kastade mig ut och gav all min kärlek och ja, jag är en empat och han en undvikande.
Jag hae ett kort förhållande med introvest unvikande man. Sent drag han undan länge och länge även känslan är kvar. Han tycker om mig jättemycket, attaherad mycket men inte kärlek han klar inte med närmare kontakt med mig sade han. Men jag ger inte upp inte än men jobbigt och sårad. Jag försöker ge han närhet och påminner vad vi hade. Han var svag och smält i min beröring och kramas men ändå inte kom tillbaka allt styr med huvudet och tankar inte känslan länge. Han har bara ett chans att hitta en kvinna som jag. Men puffade han bort mig nu är bara sorgligt.
Snyggt! nya sidan;)
Känner igen mig levt så som du beskriver och har det så lite nu med även om vi lever separerat så behöver vi kontakt och kommunicera med varandra om barnen.
Ena gången är han iskall,letar fel och brister, för nästa gång vara väldigt förstående.
Under våra år tillsammans så ” hotade” han om att han skulle lämna om jag inte tycke eller gjorde något som han ville/tyckte…
När jag sedan valde att lämna så stod han där som ett frågetecken fast jag pratat och sagt hur jag kännt så många gånger under en lång tid och att vi behövde jobba med vår relation tillsammans.
känner även igen mig idet du skriver om att vara empat känner så stark andras känslor.
Det är npgot jag verkligen behöver jobba med då det ibland tar mycket energi från mig själv..
Ha en fin måndag
Han behövde väldigt mycket egentid. Till slut ville han åka bort ensam i flera veckor, och vi hade nyss flyttat ihop… Jag å min sida, ville tillbringa mycket tid tillsammans. Nu har jag skuldkänslor över att han nog kände sig kvävd…
Han tyckte att jag skulle lära mig att vara med mig själv mer, men jag är en person som mår bra i andras sällskap och tycker om att prata hellre än sitta själv och tänka.
Vad svårt det är att inte lägga massa skuld på sig själv… Man kan ju vända och vrida på allt… Vad är hönan och vad är ägget..?
När handlar det om anknytningsproblematik och när handlar det om personliga olikheter?
Det är en helt klockren beskrivning av mig och mitt ex. Jag är empaten och han den undvikande.
Allt gick otroligt fort, från det att vi träffades tills vi flyttade ihop, förlovade oss och gifte oss. Sen gick det bara utför. Jag kände efter att vi gifte oss att något kändes fel, men jag kunde inte sätta fingret på det eller vad exakt som var fel. Det som du beskriver i texten är därför en klockren beskrivning av oss som ett par.
Äktenskapet för med sig högre krav på samspel och det kunde han inte hantera. Mitt behov av närhet, samspel i vardagen, förtrolighet mellan varandra. Han backade direkt om jag kom för nära eller ville veta hans känslor. Det gjorde fysiskt ont i hjärtat att se att han var ledsen över något, men jag kunde aldrig komma honom nära, han föraktade min empati öppet.
Han blev fort en främling efter att vi gift oss, så otroligt hemlighetsfull, jag var inte längre en del av hans liv. Han dolde vad han kände eller vad han skulle göra, vem han umgicks med osv. Han blandade kyla och ömhet (när det passade honom) och det varvades i lagom mängd för att jag inte skulle dra mig ur. För det var mer än en gång jag ifrågasatte vårt äktenskap. Jag visste aldrig var jag hade honom, vad han ville med mig, om han älskade mig, varför han var så hård och rå mot mig och vad jag hade gjort för fel. Sånt fick jag aldrig veta, för när han väl var förlåtande, så fick jag aldrig nämna orsaken till bråken.
Efter fem år orkade jag inte psykiskt längre. Det var en daglig berg och dalbana och jag var spänd redan innan jag klev upp från sängen. Ingen av de få vänner som jag fick ha kvar, kände längre igen mig, jag var fullständigt förändrad som person. Det blev till slut skilsmässa. Med facit i handen ser jag nu att undvikaren fanns där redan från början, men han dolde det mycket väl den första tiden. Jag önskar att jag hade den kunskap som jag har fått nu, då, när jag träffade honom. Då hade jag sluppit alla dessa tunga och turbulenta år. Det är tack vare alla dina blogginlägg, som jag tacksamt följer, som jag har fått upp ögonen på vad det var som var fel.
Jag har alltid varit empatisk och stöttat andra, med efter förhållandet med honom har jag blivit mycket mer restriktiv mot andra människor, för att inte tala om misstänksam. Det känns som jag utåt sett den där undvikaren, vilket är en person som jag verkligen inte vill vara. Men innerst inne går hjärtat sönder när jag ser andra människor lida.
Generöst av dig att berätta din historia Mrs X – det tar oftast tid att upptäcka vilket drama vi är mitt uppe i. Du avslöjade det och lyckades ta dig vidare. Starkt! Vi är här för att lära och din berättelse ger bloggvännerna insikter. Så tack!
Jisses…inlägget fick mig att inse en sak… Jag var en empat och kanske jag i grund och botten är det. Jag träffade en undvikare och levde med han i över 20 år. Efter alla turer med den relationen inser jag nu att jag själv blivit en undvikare.
Hur går man nu tillväga? Känner mig med ens väldigt förbryllad och funderar över hur jag ska bryta detta. Jag vill känna och leva i en kärleksfull relation där vi bryr oss om varandra. Men hur ska jag våga?
hitta dig igen?? lycka till <3
Snygg sida, blir bra.
Jag har funderingar kring hur man som par kan jobba med dessa djupt liggande relationsmönster, om man har identifierat dem vill säga. Hur kan jag som med dragning åt det ambivalenta behålla mitt lugn och släppa oron och samtidigt kunna närma mig en partner med undvikande mönster? Att inte ta avvisandet som att kärleken är slut, utan förstå att det handlar om smärta och förhållningssätt. Jag ser så tydligt hur vi agerar men också hur vi borde göra för att bryta det gamla och invanda. Jag är av den bestämda uppfattningen att vi behöver göra det här gemensamt, då jag tror att det handlar om att kunna hjälpa varandra att läka. Att vi kan lära oss att göra tvärtom och på så sätt lära oss nya och bättre mönster. Jag är fullt på det klara med att det krävs en viljehandling från bägge sidor och att man verkligen ser både sig själv och sin partner.
Fantastiskt fin inställning Helena: två som kan se och läka varandra. Liksom det individuella arbetet. Tack för att du delar med dig!
Tack Michael! Har du några handfasta tips på hur man kan jobba med denna problematik, från både ett ambivalent och undvikande håll? Lätt att bli frustrerad:) Har försökt tänka – ett steg tillbaka för den ambivalente och ett steg framåt för den undvikande. Som ambivalent aktar jag mig för att driva på för hårt, samtidigt som jag är medveten om att utan driv framåt händer föga.
Kommer att skriva inlägg om detta de närmaste dagarna Helene. Kommer att ta upp olika frågeställningar där.
Glömde skriva att det var just ”Hemligheten” som fick mig att förstå hur allt hänger ihop gällande våra bitvis knepiga anknytningsmönster. Mycket bra bok.
Min särbo är en undvikare. Varje gång allt känns riktigt bra , så bestämmer han att han skall ha mera egentid , vi skall inte träffas på vardagarna trots att vi bor 3 minuter ifrån varandra m,m. Jag har blivit en ledsen individ som sökt hjälp av Kbt terapuet. Jag säger jag älskar dig till honom men på 1 år och 3 månader så har jag själv aldrig fått höra de orden tillbaka.
Han säger att han aldrig kan älska någon och när jag blir ledsen så säger han att ja det är din ”apa” lägg den inte på mig , det är fina känslor m,m.
Det gör ont att älska en undvikare
Tack Michael för din nya fina hemsida. Det gjorde Du bra!
Tack också till dagens viktiga inlägg och framför allt frågorna att ställa till sig själv.
Jag valde att bryta undvikarens mönster.
Att bli klar över vilket anknytningsmönster jag har, tog inte så lång tid att förstå.
Det är DÄR det börjar, insikten i detta ”VARFÖR blir det så här” – meningen som cirkulerat många gånger i mina relationer genom åren.
Jag är en undvikare i mitt mönster, och när jag insåg på riktigt vad det gjorde med mig och mina relationer bestämde jag mig för att våga förändra en bit i taget och bli vän med mina rädslor och förstå vad de gör med mig.
Det gjorde ont och många tårar och känslor åkte genom mig när jag insåg min egen del i ”VARFÖR blir det så här” när tidigare relationer spelades upp i huvudet och kändes i kroppen.
RÄDSLA för närhet var ju känslan som styrde mig och mina handlingar.
Rädslan som alltid gjorde sig påmind när förälskelsen började övergå till lära-känna-på riktigt-fasen. Rädslan för att ”bli upptäckt” som en rädd och känslig människa som han inte vill ha,.Då började jag dra mig undan för att till sist avsluta relationen själv istället för risken att bli avvisad.
Den första känslan som kom efter mitt beslut var: Puh, vad skönt.
Och jag övertalade mig själv att DEN känslan dök upp för att ”han var i alla fall inte rätt för mig”
Det var inte sanningen.
Det var mitt försvar över rädslan, och ”lättnaden” över att inte ha blivit upptäckt som en känslig och rädd person och mönstret upprepade sig gång på gång.
Jag hade byggt upp ett stort förmodat och troligt scenario om att en känslig och rädd människa är det värsta någon kan råka ut för. Proportionen av dessa rädslor hade tagit över så pass mycket av mig att det inte gick att fortsätta i samma spår.
Idag är jag mer empat än undvikare, och jag blir mer och mer vän med mina rädslor och gömmer mig inte för dem längre.
Medvetet utmanar jag mig själv att våga vara nära bit för bit, våga vara mer i känslan än i huvudet.
Accepterandet och medvetandet om mitt mönster har gjort mig till en mycket mer behagligare och närvarande person som har fått det lite lättare att hantera och vara i relationer utan att bli rädd.
Som en stor bonus av min insikt och arbete med min självkänsla, hamnar jag mer sällan i förhållanden där jag eller min partner är fel för varandra.
Nu vågar jag mer stå upp för mig och mina behov utan att kväva, lägga skuld på någon av oss eller avsluta på fel sätt och har mer förståelse och tålamod, våga känna hur det känns och även ta mod till att berätta om det för den andra.
Jag vågar vara känslig i relationer, d.v.s ledsen, besviken, arg och sårad utan att agera på dessa känslor – acceptera dem som de är utan att värdera, och därifrån bl.a ställa mig den frågan som Du Michael gör här:
Kan jag leva under dessa omständigheter?
Det har tagit tid att komma hit, och jag har vågat att ta hjälp från både böcker och kunniga människor på området.Jag har vågat ge mig in i kärlek igen och det har varit minst sagt utmanande, men det har stärkt mig otroligt mycket och lärt mig att sätta gränser för mig själv.
Och med facit i hand har det varit värt varenda sekund och mitt liv har blivit oändligt mycket rikare även under perioder när jag inte är i förhållanden.
Det var ju den där 9-åriga lilla tjejen med mörkt långt hår i hästsvans, med en pappa som aldrig sa eller visade att han tyckte om henne, nyinflyttad i ny skola lärde hon sig att känslor skulle man inte visa, och behöll allt svek, sorg, förtroenden, vrede och övergivenhet inom sig i flera år.
Idag tar jag hand den lilla tjejen, omfamnar och välkomnar henne med alla sina känslor och jag har fått möjligheten att lära känna henne riktigt bra och tycker om henne.
Den lilla tjejen är idag 52 år och det är jag.
Vilken härlig berättelse med lyckligt slut. Så vackert skrivet hur du tar hand om den lilla tjejen.
Och vilket jobb du har gjort med dig själv med gott resultat.
Fortsätt att ta hand om dig och den lilla tjejen. ❤️
Kram till dig Lena!
Så fint att läsa din ärliga berättelse om insikt och att förändring är både nödvändig och möjlig. Den inspirerar:)
Är inte detta bara leken mellan två medberoende som utvecklar sig till förövare och offer roller? Två väldigt gränslösa personligheter som till slut nästan förgör varandra?
Tack för dagens inlägg!
Precis i den situationen befinner jag mig i just nu. ….så igenkännande!
Jag är Undvikaren……..har umgåtts med en jättefin man i nu 5 mån…allt har känts så bra och så lugnt inombords. Gnistan finns också.
Är rädd att hamna i ett förhållande som inte känns bra…rädd att typ ”bli fast” är rädd om min frihet samtidigt som jag verkligen vill hitta någon som finns vid min sida.
För ett tag sen kröp just den där känslan att va låst över mig. Sen dess känns allt annorlunda 🙁 Inte roligt alls!!! , är den känslan. Känner mej irriterad, känslokall, ointresserad gentemot honom.
Hur kan d bara bli så??!!?? Känns som om mina känslor försvunnit. ….
Försöker hitta tillbaka till dom känslor jag kände men d går inte så bra.
Funderar och funderar men har inga riktiga svar……Jag vill inte känna så här !!!
Känns som om jag bara kommer till en viss gräns i känsloutvecklingen till den andre, och sen är det stopp. Hur kommer
jag vidare? ?!!?? Och jag vill absolut INTE såra honom..
Jag blev rädd att jag inte skulle kunna läsa din blogg. Din hemsida är fin.
Precis just nu läser jag ”hemligheten” !
Märkligt att du tar upp denna bok då jag tänkte l
Nämna den för er här just ikväll
Känns som den handlar om mitt liv just nu. Ett verktyg för mig att våga närma mig. Läskigt att det stämmer som de skriver.
Enkelt att läsa och använda om du så vill.
Boken ingår i min kurs till samtalsterapeut och jag kan varmt rekommendera den.
Köpte den billigt på secondhand på nätet.
Är så glad att jag hittade dig Michael!
Allt det du skriver ger mig kraft o mod att våga känna och tro på min förmåga igen.
Det har tagit tid att resa sig från ett förhållande som fått mig att inte tro på min förmåga.
Tack för att du delar och helar.
❤️❤️❤️
Oj, jag är nog lite både och eller så blir jag undvikare när jag märker i relationen att jag blir sårad…men min man är nog undvikare helt och hållet. Det är verkligen en berg och dalbana att inte veta vart man har honom. Han uttalar inget men han vägrar att byta adress till eller jobba på den ort jag och hans barn bor på. Om han ska flytta hem och jobba hemma så ska han minsann ha en stuga på sin Fd arbetsort, fast han vet att on högsta önskan är art få bo i hus och ha en trädgård där barnen kan leka då ena dottern har stort aktivitetsbehov som kan vara svårt att tillfredsställa när man måste ta med henne in för matlagning etc nu när vi bor i lägenhet. Just nu slits jag mellan att stå ut med honom eller inte. Jag orkar inte höra någon förändring, nu har jag ju i alla fall någon som kommer hem på helgerna och tar hand om barnen så jag får chans att städa, umgås med mina tidigare barn på tu man hand eller åka iväg en stund själv.
om båda är samma blir det för mycket då? varför försöker man alltid(nästan) sin motsats i det här avseendet?
Grattis till nya hemsidan, vilket lyft ! Sänder en virtuell blomkvast som ” inflyttpresent 😉 ”
Jag har boken, har börjat flera gånger…men slutar… undvikare helt enkelt. Ena stunden tycker jag mig vara den ambivalente, en annan stund undvikare, otrygg, jag är nog en helt enkelt en mix. Ser fram emot kommande inlägg och kommentarer.