I söndags gjorde jag ett inlägg på Facebook som fram till idag nått ut till 247 917 personer! Det är intressant att se alla likes, kommentarer och delningar. Inledningen på texten ser ut så här:

Till oss män (och kvinnor):

– Rör vid henne utan en ständigt sneglande blick mot sovrummet.

– Håll hennes hand ute bland andra.

– Ställ frågor – visa att du vill vara en del av hennes värld genom viljan till att förstå… (den korta versionen)

Varför sätter det igång så många reaktioner? Längtan, ”mitt i prick!” kommentarer och en del sarkasm från vissa män.

Egentligen är det naturliga självklarheter. Eller borde vara… Behandla någon som du själv önskar bli behandlad och bemött. Varför missar vi det? Jo, för att vi glömmer det här med närvaro. Så bråttom till nästa ”måste”.

När vi börjar se tiden som någonting extremt dyrbart och icke självklart skärps våra sinnen. Vi börjar sortera bort det oviktiga. Vi upphör med att vara emotionella tamponger åt alla dem som läcker cynism, trångsynthet, aggressioner, självblindhet, arrogans etc. Vi låter själviskrigida personer faller bort från våra liv.

En stark känsla kom över mig under gårdagens löprunda: som om jag såg, kände och hörde allt (hur flummigt kan inte det låta? Samtidigt spelar det ingen roll) – det var en stund av fullständig närvaro, öppenhet och klarhet. Som om någonting stort och viktigt ”laddades” ned. Var det musiken i lurarna (Eric Prydz ”Generate”) som satte igång kedjereaktionen på insidan?

Våra relationer handlar om oss själva och hur vi tar hand om jaget. Att inte hafsa oss igenom någonting. Att lyssna och öppna kranen för impulserna som kommunicerar klokt till oss. Parrelationen börjar i ditt eget hjärta. Närvaro.

Önskar dig en fin tisdag min bloggvän!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare