I min värld är det avgörande att tillåta sig själv att älska med hela hjärtat och ge allt det bara går för en annan person. Men inte enbart. Vi måste tillåta en ännu större bild att få finnas.
Det är inte en partner som skall få dig känna att du nått bergstoppen. Han eller hon bör aldrig vara målet. Utan reskamraten. Någon att känna sköna vindar med.
Tänk vilken börda att lägga på en annan om vi resonerar: ”du ger hela mitt liv mening och innehåll!”
Då försvagar vi oss själva enormt. Vi behöver därför hitta det som inspirerar den egna personen. Livströtthet, ”jag lever genom dig” och fastklamrande som grundinställning är inte attraktivt. Med detta sagt: vi kan och kommer alla att hamna i svackor emellanåt, men hur ser viljan att resa sig upp igen ut?
Vad får dig att känna mening och glöd? Eld i hjärtat även då han eller hon inte är nära?
Jag vet att det här kan vara en väldigt tuff utmaning för många. Vi vill så gärna att någon och ett förhållande skall ge oss all den mening och trygghet vi så starkt längtar efter.
Tänk på att det behövs två personer som kan dansstegen för att det skall bli behagligt. Som är i sin rytm så att det är möjligt att ge.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Tack för dagens text.
Det hjälper att läsa och att få något att grepa tag i,för att släpa och gå vidare, ta mig upp igen.
Speciellt orden vad får hjärtat att glöda..
Önskar er en trevlig fredag
Tänker ofta på just sanningen i detta. Mitt liv är gott, fantastiskt, kärleksfullt. Att ha någon att dela det med skulle liksom vara grädden på moset 🙂 Inte någon som inte kan ”leva utan”, mer någon som hellre ”lever med” …
Tack för kloka ord
It takes two to tango, som du, Michael, försvenskar. Precis det har jag med mig hela tiden. Båda måste vilja samma sak!
Det ligger något i det. Samtidigt tycker jag att det är en ”trend” nu att vi ska vara så individualistiska och självständiga och hela i oss själva att vi inte längre skall tillåta oss att ”behöva” en annan människa. TÄNK OM det är så att en SPECIELL PERSON kan vara väldigt värdefull för mig. Att JUST DEN personen betyder något speciellt för mig. Det är något vackert och väääldigt unikt känns det som. Något ATT TA VARA PÅ och inte bara ”ta för givet” att det funkar lika bra med vem som helst. Om DEN personen har ”problem” med att vara ”behövd” eller vara värdefull så är det ngt som inte stämmer i min värld. Jag vill kunna VÅGA var hel i mig själv men samtidigt erkänna att jag behöver andra människor och att det finns några få människor som är MER SPECIELLA och extra värdefulla för mig. Tycker så ofta att det skall vara antingen eller. Jag tycker inte att vår värld är svart-vit och jag är trött på all individualism OCH på allt beroende. Jag vill påstå att det finns en tredje väg att gå OM MAN VÅGAR. Det kan göra väääldigt ont att öppna sitt hjärta fullt ut. Men det är för mig själv jag öppnar hjärtat och inte för någon annan. Men det UTESLUTER inte att jag inte vill öppna upp för de få individer som verkligen verkligen betyder något speciellt för mig. Det vore ju fint om man kunde känna att alla människor är lika stödjande och speciella men jag känner inte så. Jag behöver de där som kan möta mig där jag befinner mig. Mina systrar och bröder. Jag har inbillat mig hela mitt liv att det funkar fint att leva ensam. Och det gör det. DET FUNKAR! Om man är väldigt andlig så kan man känna en enhet/samhörighet med allt och alla utan att vara fysiskt i samma rum. Men jag vet att meningen i mitt liv är samtidigt att LEVA FYSISKT NÄRA de människor som betyder något och interagera med andra och att göra det på djupet med några få. Jag interagerar gärna på djupet med många men de allra flesta människor har mönster och rädslor och jag upplever inte att jag kan möta så många på djupet. OCH det kan vara svårt att hitta många el tom flera. Jag är glad om jag finner EN!! Och det är meningsfullt för mig att finna en enda. Det är ETT VAL när jag gjort allt annat och kommit på vad som är mest meningsfullt i mitt liv. För mig är det viktigt med en familj och att få vara nära den som betyder allra mest för mig. Och jag har gjort en lång resa som jag inte kan gå in på här men jag har fattat vad som är viktigt i livet. En del fattar det först när dom ligger på dödsbädden och dom som alltid haft en familj och nära och kära brukar ta det för givet. Det är skillnad att vara helt ensam. Då fattar man.
Åh, så fint skrivet, fantastiskt inlägg idag.
Jag nådde bergstoppen alldeles själv nedifrån en djup dal. Det känns oerhört skönt att veta att man har förmågan att ta sig vidare efter svackor med hjälp av den egna mentala grundstyrkan. Och livet är väldigt vackert, harmoniskt och färggrant här uppifrån. Bara och njuta så länge det varar. Någon får gärna kliva in i mitt liv och dansa på bergstoppen.