Som jag ser det och som nämnts tidigare, drivs vi när allt skalats ned till grunden av två krafter: rädsla eller kärlek. Allt vi gör passar in i något av dessa helt olikt designade ”rum.”
Relationer blir ohälsosamma när vi agerar och reagerar utifrån rädsla. Jag ser i mitt arbete många människor som drivs av ekon från förr: kärlek är någonting vi måste kämpa för att få. Röster av otillräcklighet började tidigt och vi lärde oss kompensera genom att i senare relationer ge allt för att inte bli lämnade. Alternativet är att ge lite eller ingenting alls eftersom ”relationer ändå inte är något som varar.”
Rädslan för att inte vara omtyckt, attraktiv och riskera bli utbytt har gjort att många, många sålt ut sina gränser för att ”förtjäna” kärleken.
Tecken på problem med gränser kommer till uttryck genom att vi känner oss: missnöjda, nervösa, icke sedda/bekräftade, tömda på energi och ständigt otillräckliga. Det är en otacksam plats att vara på.
Hur kan vi då bli bättre på gränssättningar och lämna tjänar/tjänarinna rollen bakom oss? Hur kan vi gå från rädsla till kärlek?
Välj rätt partner från början – se mer än vad du önskar se. Förälskelse kan hypnotisera fram blindhet inför det som är mitt framför. Lär känna dig själv på riktigt så garanterar jag att det blir mer rätt.
Erkänn att du bär på rädslor så möjligheterna till läkning ges plats. Det finns ett bra uttryck: ”what we resist persist.” Alla är rädda för någonting.
Lär dig säga nej i situationer där det är lättare att säga ja. Gamla tankemönster kalkylerar med risken att bli bortvald om vi säger nej. Ett ”ja” kan kännas tryggare så att vi inte åker ut. Utmana detta synsätt.
Agera. Det tar tid att lära sig nya beteendemönster och därför behöver vi praktisera varje dag: ”det jag nu är på väg att göra, kommer det att bidra till ökad respekt och kärlek till den egna personen eller kommer det att dränera mig på kraft? Vilka handlingar bidrar till att lyfta mig?”
Hur vill du att det skall kännas för dig i relationer min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Ja, det här känner jag igen mig sååå mycket i…skrämmande mycket. Just den här känslan av att den romantiska kärleken alltid är utom räckhåll för mig. Antingen för att jag inte alls känner den, å när jag ibland får känna på den lite i mötet med män som faktiskt ser mig, lyssnar på mig, tycker om mig, står kvar även när jag visat mina sår…ja, då är det ändå inte den riktiga kärleken som är möjlig. Och ja, jag hör hur det låter. Det låter ju helt negativt, som att jag borde kunna uppleva en annan verklighet. Jag tänker ju själv att det väl måste vara mitt inre som manifesterar sig i det yttre. Jag vill uppleva något annat. En kärlek som är möjlig, och som jag får ta emot. Inte kämpa för. Jag vill att det ska räcka med att jag är den jag är.
Ja Petra34, jag kan hålla med dig. Att det ska räcka med den jag/du är. Å tro mig, det räcker när det är rätt! Kram
Oj blev 34 istället för 35.
Psst…det kändes bara bra med 34…i själva verket har jag hunnit fylla 36 😛 Och tack Vilsen å Anna2…jag tror vi förstår varandra. Å jag VET att kärleken som vi längtar efter älskar oss precis just för dem vi är, när vi är oss själva fullt ut. Äkta…det ska räcka…annars är det ju inte kärlek. Och det ska kännas i varje por i våra kroppar…gott, gott, gott!!! Det är väl mer väntan som ibland känns sååå lång! Och det är så lätt att tvivla på att man någon gång ska få möta den där ömsesidiga, självklara kärleken. Det viktiga är väl att ha så roligt man bara kan här i livet. Njuta av all kärlek man har omkring sig i andra former. Och respektera sig själv och sin längtan. Vara stark i det utmanande. Jag har mycket att öva på. Så är det. Kramar å tack för att ni finns! ❤️
Att respektera sig själv och sin längtan… Så fint och nåt som jag inte gör tillräckligt!
Kan inte heller annat än hålla med dig Petra. Speciellt i känslan av att (den riktiga) kärleken på något sätt är utom räckhåll. Men kan ändå inte låta bli att tro att det någon dag ska räcka med att (bara) vara dem vi är 🙂
Kram kloka du
Att säga nej är svårare än att säga ja, för då blir man inte ifrågasatt på samma sätt. Om man bär på en stor konflikträdsla så genomsyrar det alla relationer, inte bara kärleksrelationer. Jag är medveten om detta men har så svårt att förändra mig, går hellre emot mig själv och mina värderingar för att slippa hamna i en konflikt.
Åh, så jag känner igen mig och min före detta man. Båda drevs vi av rädsla. Så jag började ge allt för att inte bli lämnad, och han började ge inget, för att relationer ändå inte är något som varar.
Nu har jag i åtta månader hållit på och sagt nej där det är lättare att säga ja. Inte minst till mig själv, nej till män och relationer där varningsklockorna ringer, fast det hade varit så lätt att säga ja och därmed bli bekräftad i att jag duger.
Istället tar jag mig an världen med mig. Inget annat än mig. Försöker i alla situationer vara så äkta jag bara kan. Och det är med stor rädsla, men jag VÄGRAR låta rädslan styra mig. Det är den enda jag bestämt mig för, jag tänker inte ta en dag till då min rädsla styr mig. Därför har jag också konsekvent gått mot mina rädslor.
Och vet ni vad. Det bär. Jag börjar tycka om mig själv. Och jag får feedback från andra att jag berör dem, kan det bli vackrare?
Åh Marianne jag känner precis det du skriver. Jag var på sååå god väg. Jag hade lämnat. Efter den där örfilen ( han var inte nykter), drog jag. Dagen efter ursäktade han sig med följande: ”Jag vet att det var jättefel och jag är ingen man som slår min kvinna. Jag var onykter och så var du själv ganska kaxig och höll med min kompis”. Hmmm det fick mig att tänka ännu mer än vad jag redan gjort i två år. Så e det hela tiden! ”Jag vet att det var fel av mig att säga så men jag gjorde det för att…osv”. För att kan vara ”för att han var arg”, ”för att han var ledsen”. Jag tyckte/tycker inte det kändes ok. Men köpte det. En del gråter när dem är arga och en del skriker fula ord. Men vad jag inte riktigt förstått är ju att jag hela tiden flyttat mina egna gränser.Jag har helt enkelt varit rädd. Anpassat mig. För han är ju faktiskt väldigt gullig och han har blivit bättre att hantera situationer när han är ledsen och arg. Nu ska jag träffa honom idag. Vi längtar efter varandra. Har varit ifrån varandra i nästan en månad. Men jag tror han har lidit mest. Jag känner mer och mer att min energi kommer tillbaka. Det är passionen som drar mig tillbaka denna gång. Hmm varför utsätter jag mig för detta??
Vilsen; NEJ NEJ NEJ! Jag kan inte säga annat än det. GÅ INTE TILLBAKA!
Jag känner så igen din mans beteende från min pappas beteende. Han är alkoholist och inget är aldrig hans fel, han drack för att vi gjorde det ena och det andra. Din man slår för att du gör det ena och det andra. Min drog sig undan för att jag gjorde det ena och det andra.
Det enda, DET ENDA, dessa män är bra på är att inte ta ansvar själva utan skylla sina dåliga beteenden på sin omgivning. Eller fel av mig, de är också superbra att på ett väldigt manipulativt sätt få deras partner att ta över skulden. ”Om jag bara är lite mer så, lite mer så, lite mer det eller det så slutar han dricka/slå mig/börjar älska mig”.
Du förtjänar så sanslöst mycket bättre. Du förtjänar någon som är den där mogna, ansvarsfulla människan som Michael målar upp i sina texter. Någon som SER DIG och som älskar dig precis precis som du är. Och tills du hittar honom har du det miljoner gånger bättre ensam. Passion eller inte. Det är aldrig aldrig aldrig värt att kompromissa bort sig själv. Att ta skulden för en annans dåliga förmåga att vara vuxen och välbalanserad.
Snälla Vilsen. Gå inte tillbaka.
Marianne jag ser och hör vad du skriver! När jag trampat honom på strupen (jag har ett jäkla humör!), då säger han att han ser verkligen sin del i våra bråk. Jag tror honom faktiskt, men ser han det VERKLIGEN? Jag har min barnfria vecka nu, och han tror nog att vi ska ses hela veckan. Men icke så nicke. Jag har fullt upp, plnerat en massa så det finns bara utrymme ikväll. För min del räcker det mer än väl, men jag vet att det gör det inte för honom. Det säger ju en hel del det också. Jag vill nog inte innerst inne är väl bara rädd. MEN just nu känner jag lite konstiga känslor, lite jobbigt att säga till honom att jag kan bara ses idag. MEn jag ska fasiken inte det heller. Nää jag ska inte! Nu har jag påbörjat min resa med ett liv med mig själv…och det ska jag fortsätta med. Tack för din input! 🙂
Har han slagit en gång kommer han att fortsätta slå, och vad händer den gången han tappar besinningen helt och du inte kommer undan? Jag är tråkig nu Vilsen men en man som slår kan sluta med jättekatastrof, var rädd om dig.
Själv har jag tagit mig i kragen och varit tydlig med vad jag vill ha av den man som under tid önskat umgås med mig och det var att vi skulle ta nästa steg efter två månader och göra mer saker tillsammans inte bara sena kvällar med övernattning. Tyvärr kommer det troligen att sluta på samma sätt som det gjort de senaste 5 åren, att jag blir utbyt till någon som inte har några krav, så att så det är svårt att försöka stå upp för sig själv, men det gäller inte bara parrelationen, detsamma med vänner.
Nä Skogsblomman, du är ärlig. Jag vet om att det kan gå så. Samtidigt vet jag också att människor kan ändra sig. Men jag vet ju egentligen att du har rätt…
Just nu skulle jag kunna nöja mig med sena kvällar med övernattning. Jag är sååå fruktansvärt trött på att känna mig så himla låst! Å ja det är bara jag som kan göra en förändring. Men det var kanske meningen nu att ta ett steg tillbaka för för att förstå vad jag håller på med. Ett steg fram ett bak två fram ett bak och sedan mer och mer fram. Tack för din åsikt! Jag behöver väckas:-)
Nej sena kvällar med övernattning är inte tillräckligt i längden, jag vill ha mer eller åtminstone en ansats till att få vara mer delaktig i den andres liv. Däremot har det öppnat ögonen för mycket jag saknar beröring och att vara riktigt nära en annan människa. Funderar på hur jag ska kunna tillgodose det behovet som singel, i stort sett omöjligt.
Jag har också ett jäkla humör men även om man har det så är det aldrig okej att slå, eller hota. Som vuxen måste man kunna behärska sig, även om man tänder på två röda ibland.
Starkt av dig Skogsblomman!
Hmm…rädslan, tänk vad den ställer till med. Tänk om man VISSTE att man skulle få uppleva det där mötet en människa som helt enkelt matchar och bara har gott att ge. Som bara vill väl, accepterar, förstår och älskar. Jag skulle bara vilja veta ATT jag kommer få uppleva det. Jag kan vara själv i 40 år till om det krävs. Bara jag får uppleva det. Och OM jag VISSTE, skulle jag slappna av och verkligen bara flyta med livet tills jag kom fram. Men eftersom det skulle vara sån skillnad mot för de här tvivlen och oron jag lever med idag, så tänkte jag att jag ska bestämma mig för att jag VET. Går det? Att välja tillit? Det skulle göra hela skillnaden för mig tror jag.
Ja å sen är det väl det här med att under tiden ge sig själv all den här kärleken, acceptansen, förståelsen, allt det goda. Att behålla fokus där. Och att sen kunna få ha det utbytet med en annan människa. Jag är nog helt enkelt inte redo än…måste nog ge mig själv lite mer av det jag längtar efter först.
Ja vännen, det är möjligt att VÄLJA tillit. Det är skitsvårt. Men möjligt. Och det kräver att man väljer om och om igen i varje liten situation. Att man är konsekvent i det valet.
Jo, jag är säker på att du har rätt…bara börja öva ❤️