Det finns en hel del i livet som vi behöver kompromissa med. Vara diplomatiska, realistiska och smidigt kommunikativa. Det bara är så. Kärleken däremot – är konstant och den behöver vi inte förhandla med.
Kärleken har funnits, finns och kommer alltid att finnas – den kompromissar inte runt sin egen existens. Rötterna ligger djupt och fast i marken när höststormarna sliter av dess mörknande blad. Nya skott kommer oundvikligen att öppnas upp i full grönska.
Det är lätt att hålla fast vid ett förhållande som inte är friskt p.g.a. tron att vi aldrig mer skall få uppleva den elektriska laddningen av passion. Vi nöjer oss med en halvnågon (ett nytt ord kanske?) för att slippa undan trycket av ensamhet.
Kärleken censurerar oss inte till att vara billiga kopior av våra Jag. Tvärtom – den lever i sitt eget original och sanning.
Rädslor bråkar, trycker till, hämnas, förminskar, förlamar, förblindar och krigar om barn.
Kärleken ser detaljer, är lyhörd, förstående och passionerat intresserad. Den är vännen som alltid står kvar oavsett omständigheterna.
Kärleken ber dig inte om att stympa drömmarna. Den tittar inte kritiskt eller enbart lustfyllt på dig i de nya underkläderna eller klänningen, utan ropar: ”wow!! Du lyser!” Den är i konstant rörelse och förväntar sig att få dansa med dig.
Kärleken slår inte igen dörren, använder hårda ord, kräver perfektion och prestation. Den jämför och värderar aldrig. Säger inte: ”du är för mycket av det. För lite av det här.”
Kärleken gör aldrig ont. Förutom när den vill att vi skall växa. När vi verkligen förstår detta upphör vi med att vända ut och in på oss själva.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vilken fin text blir så berörd, ögonen börjas vattnas av den vackra texten det är precis så det ska vara i ett förhållande, blir stärkt av texten att jag gjorde rätt som lämnade för så var det längesedan det var och det behöver jag känna just idag då barnen är på semester för första gången utan att jag är med, så din text kom väldigt lägligt. Känner också att texten ger ett hopp om framtiden och hur jag vill att det ska vara.. Så TACK..
Värmande att höra Kerstin. Stort tack!
Insiktsfullt och fint —,—´–(@
Tack Lin!
Åh så vackert…
Dina ord skänker tröst och inget hopp. Jag har lämnat min ”snälle/gode/ickenärvarande/ickelyssmande” man för en tid sedan och trots att jag känner mig ensam och rädd många gånger längtar jag efter något annat. Jag har så mycket kärlek att ge så jag vägrar tro att livet är slut vid 45!
”Kärleken gör aldrig ont förutom när den vill att vi ska växa” Dessa ord tränger in och berör… de tar jag med mig.
Tack ♡
Känner igen det du skriver.
Du har redan tagit steget. Jag har nyligen kommit fram till vad jag vill. Snart ska jag oxå kunna ta steget.
Längtar oxå efter något annat och vägrar att tro att livet är slut vid den här åldern.
Jag hoppas och tror att livet har så mycket mer än det här att erbjuda.
Lycka till Lillemor!
Tack Lillemor – värmer höra att du hittar kraft i orden:-)
Wow!
Vackra och tänkvärda ord.
Snällt sagt cj:-)
Den sista meningen fick mina axlar att sänkas några centimeter 🙂
Fint att höra Johanna:-) Kram
Så vacker och fin text. Mycket tänkvärd.
För tio år sen så träffade jag drömprinsen. Han var så snäll, go, omtänksam, kärleksfull, rolig och fin på alla sätt o vis.
Allt det där är han fortfarande. Men det räcker inte längre, det behövs mer än så.
Han var drömprins så länge jag orkade vara den som driver, den som hittar på saker, den som ordnar allt, den som är stark, den som inte behöver prata om jobbiga känslor och den som inte behöver tas om hand. När livet flöt på i sin lilla takt var allt bra.
Men mycket jobbigt har hänt i familjen som har gjort att han ibland känns som en främling. Han gör så gott han kan men verkar inte förstå hur dåligt jag mår trots att jag berättar om alla jobbiga saker och känslor. Hur tydlig jag än är så känner inte jag att jag når fram. Det känns att han inte bryr sig (fast jag vet att han gör det) för ibland svarar han knappt, ignorerar det jag har sagt för att han inte vet vad han ska säga. Jag når verkligen inte honom med pratet. Han är inte närvarande.
Han är bra på det praktiska. Han kramas och visar kärlek men det räcker inte.
Har verkligen vägt alla för- och nackdelar men jag känner att om inte intresse för det känslomässiga pratet finns, närvaro på riktigt och inte heller sex så finns det inte så mycket att fundera på.
Det som du skriver i din text: ”Kärleken ser detaljer, är lyhörd, förstående och passionerat intresserad” existerar inte längre.
Han har verkligen fått sina chanser och hjälp på vägen men inte tagit det på allvar. Med inställningen ”Jag älskar dig jätte mycket men jag är som jag är” kommer man inte långt i sin utveckling.
Jag tänker inte nöja mig med en ”halvnågon”.
Det blir så tydligt i det du skriver Josefina – att ensamhet i tvåsamheten är relationens fiende nr 1.
Så är det nog!
Tack för alla tänkvärda ord.
Nästan skrämmande lik min situation Josefina!!!
Jag har kommit fram till att jag ska lämna honom, men på något konstigt sätt så knyter det sig i magen då jag ska säga det till honom. Och redan där hör jag ju att det låter snett. Han är så snäll och praktisk på alla sätt, men jag saknar att prata känslor mm.
Önskar jag just nu i denna stund kunde få mod till mej och säga till honom att vi ska seppa….
Jag tycker att det är skönt att jag äntligen har kommit fram till vad jag vill.
Det är så jobbigt med alla tankar som aldrig ger en vila. Men det är lugnt nu. Hjärnan har fått välbehövlig semester.
Jag måste av familjeskäl vänta ett tag innan jag kan ta steget men när det är dax att säga dom orden så kommer jag att känna så som du beskriver att det knyter sig i magen.
Usch, jag är helt värdelös på att göra slut. Har så svårt att bara tänka på mig själv, tycker så synd om den andra. Vill inte såra och möta snälla ”hundvalpsögon”.
Kram
Josefina!!! Du förtjänar det bästa, någon som vill å kan möta dig i dina innersta rum. Du verkar vara en sån underbart varm å kärleksfull kvinna. Det är nog därför allt blir extra svårt nu när du behöver lyssna på dig själv å vad du vet att du är värd och behöver. Kärlek till dig. ❤️
Tack fina Petra för dina vackra ord.
Att lyssna på mig själv och mina behov har varit jätte jobbigt, där har du så rätt i.
Men så nyttigt.
Kärlek till dig oxå ❤️
Fint!
Åh så bra skrivet, som taget ur mitt eget liv. Funderar mycket över hur den person man älskat mest av allt kunnat bli en total främling? Hur kunde jag låta det fortskrida? Att så småningom leva ensam i tvåsamhet år efter år tror jag bidrar till en känsla av förlorat värde men samtidigt bekvämlighet för man vet inget annat. Vardagen med jobb, barn och aktiviteter rullar på och för att orka bryta det och vakna upp, krävs mod och styrka. Jag är inte där ännu i fysisk handling men mina tankar visar mig att vi nått vår slutstation. En ny destination med nytt mål lockar samtidigt som det finns en inneboende rädsla av att göra fel, här finns ingen ångerrätt om slutet väljs…
Är det enbart du som låtit det går för långt Camilla? Visst är ni två om detta? Lägg inte för mycket ansvar på dig själv. Kommunicera till din partner vad du önskar få ut av en relationen (om du inte redan gör det).
Förstår precis hur du känner ”finns ingen ångerrätt om slutet väljs…”
Därför vill man vara 100 % säker.
Lycka till Camilla!
Fint du skriver Josefina, du verkar vara en väldigt varm och fin människa. Låter som om du fattat rätt beslut. Min man klarade inte av att jag blev sjuk, jag skulle ju vara den starka precis som du, han klarade helt enkelt inte av mitt stora behov av att prata känslor och då kände jag mig väldigt ensam. Det kom också över mig en slags djup besvikelse för är det inte det mest grundläggande behovet i en relation att man liksom är garanterad att det finns någon vid sin sida när man som mest behöver det….
Han lämnade mig, gjorde slut på kvällen och var ute ur mitt liv dagen efter. Kanske räddade han mig där då jag höll på att gå under, vi får se. Ett stort lycka till framöver!
Tack för att du delar med dig Linda.
Ett stort lycka till och varma kramar till dig!
Precis så ska kärleken kännas..tack för dina ord!!
Vilken helande och kärleksfull text du givit oss idag … den här ska jag ta med mig och reflektera över ”Rötterna ligger djupt och fast i marken när höststormarna sliter av dess mörknande blad. Nya skott kommer oundvikligen att öppnas upp i full grönska”. Vad är rötter och stam, nya skott och löven som kommer nya varje år… Tack för en underbar blogg. <3
Mycket fina ord. Viktigt. Känner igen mig. Inte bra i längden leva med en halvnågon. Eller vara en halvnågon. Viktigt är att leva och ge och känna kärlek och bekräftelse. Livet.
Herreguuud så vackert. Tar det aldrig slut? Igen ett otrolig blogginlägg. Tårarna rinner. Vilken känsla med ord. Fantastiskt berörande, Michael!
Så fint skrivet Michael! Tack, det tar jag med mig inför veckan som kommer. <3
Jag blir ledsen av den där texten – antagligen för att det känns så svårt att tro å hoppas på nåt som jag märker att jag inte egentligen kan å vågar tro kan finnas på riktigt i den här världen. Men jag antar att det kan finnas om nån människa kan tänka det. Men jag märker hur stark min rädsla å mina tvivel är! 🙁
Fast missförstå mig inte Michael – dina tankar å ideal är fantastiskt vackra!!! Jag hoppas jag nån gång får möta någon som du.
Du har nog bara inte mött honom ännu.
Han finns där ute nånstans.
Du får inte ge upp hoppet.
Varma kramar till dig Petra!
Tack Josefina ❤️ Min största utmaning är kanske först att våga tro på att kärleken kan finnas å att jag kan få vara med om den. Haha…jag har verkligen insett hur rädd jag är för att bli sårad å besviken igen. Bortvald. Otillräcklig. Det är det enda jag upplevt. Det är så svårt att tro på något som skulle kunna vara riktig kärlek.
Åh, Petra!
Då förstår jag din rädsla och dina tvivel.
Jag lovar att det finns massor med kärlek där ute. Även för dig.
Jag önskar dig all lycka med kärleken och livet! ❤️
TACK Josefina ❤️ Du är verkligen snäll. Lycka till du med.
Petra35: Jag känner igen mig sååå mycket i det du beskriver. Rädslan. Otillräcklig. Bortvald. Men ta in sista stycket som Michael skriver. Jag har stått och stampat på samma ställe i hela mitt vuxna liv. Och jag kan lova dig, det är inget ”fel” på mig. Är smart, rolig, ser bra ut etc. Men jag har kommit på att det beror på ett anknytningsmönster från när jag var barn. Omedvetet har det kopplats på vid varje ny relation. Se det som att det ska ta dig vidare och hitta din inre trygghet. Jag har definitivt trott att jag har det. Men jag visste inget annat. Jag är långt ifrån i mål men jag är en bit på väg. Och denna bloggen är en fantastisk ventil, lärdom och ett fint stöd. Jag har även andra verktyg som jag jobbar med. Allt uppdagades under KBT – som från början handlade om något helt annat. Tveka inte att söka verktyg.
Kram till dig och lycka till, till oss alla. ❤️
Det har inte gått så lång tid för mig ännu. Ett och ett halvt år. Med en kärlek däremellan som jag trodde var på riktigt…
Tänker ibland att det inte kommer att hända igen, men tänker sen att jag ändå måste tro att det gör det… Jobbar fortfarande med känslor av skuld och samtidigt olycklig kärlek…
Behöver nog vara själv nu, men hoppas såklart att träffa någon jag känner mycket för och som känner samma för mig, så småningom…
Kram till er alla som kämpar och tack för en väldigt fin blogg….
Så sant ,man kan tro att det är värre att vara ensam än i ett tomt förhållande ,men det blir i regel bättre ,själv är jag 63 år och ser fram mot ett förhållande de närmaste 30 åren minst ,man är väl optimist.
Härlig inställning Ulf!
Optimist ska man vara.
Kärleken kan dyka upp när som helst, var som helst.
Bara man är öppen för det.
Lycka till!
Så på spott on! Jag var i ett förhållande som jag inte vågade släppa. Det var så passionerat och äkta trodde jag. Men det var manipulation och inte passion. Det tog mig två år efter att jag gjorde slut för att fatta det du skriver. Jag kunde inte förstå eller sätta ord på det. Tack för att du gjorde det åt mig.
Bra att du såg det som inte var sunt i relationen Neda. Och hittade kraft att gå vidare.
Vackert och varmt skrivet.
Jag har levt ensam i en tvåsamhet, mycket tärande.
Nu lever jag dock sedan fem år ihop med en ”bra” man. Vi kan nog vara jäkligt less på varandra mellan varven. Nu när vi känner den andres alla sidor, både bra och dåliga. Spänningen är borta. Vardagen, där det som i vårt fall, tillkommit en massa sjukdomar och sjukskrivningar (jag). Det tar lite för mycket av mina krafter.
Det som ”skrämmer” mig lite med din text är att det kan låta som att när passionen är över är det dags att dra..?
Men antar att om jag läser din text flera gånger, att jag tolkar in något annat.
Jag vill fortsätta (eller börja?) växa med min man. Förälskelse är helt underbart (men ack så tärande 😉 )
Nu är vi här, ganska långt ifrån förälskelse, men ändå med våra varma trygga famnar. Som det ibland kan kännas lite jobbigt att ta steget att krypa in i, när det varit tjurigt..
Nej, Maria menar inte att vi skall ”dra” när/om passionen är över. Kärlek är det som får oss att vara kvar i en relation. Hur ger vi näring åt förhållandet?
Vackert skrivet! Texten gick rakt in i hjärtat på mig, känns som om den vore riktad till mig. Mitt förhållande står still. Jag har halva foten utanför dörren redan då jag inte vågar säga upp min lägenhet, det är något som tar emot. Men bara tanken på att lämna får mig att må illa och vändas ut och in. Vet inte om det är rädslan över att vara ensam. Besvikelsen över att mitt liv inte ser ut som jag tänkt mig vid 25års ålder som jag alltid föreställt mig – med barn och familj. Tar jag steget ut från förhållandet är min dröm om familj och barn ännu ett steg längre bort. Jag måste då börja om. Jag vet inte var jag skulle börja någonstans.
Tack för många fina tankar som får en att fundera och reflektera!
Tack för att du delar med dig Em. Kan verkligen förstå den rädslan du går runt med. En fråga: Vad ser du framför dig om 5 år – om valet är att stanna kvar i den här relationen? Varma hälsningar till dig,
Ett ärligt svar på den frågan: Jag ser mig själv på exakt samma plats som just nu. Vilket jag själv hör säger en hel del kanske…
Vilken fantastiskt vacker text! Du har verkligen satt ord på mina tankar.
Tänk att det ska vara så svårt något som egentligen borde vara så lätt.
Kärleken till min sambo finns inte kvar tyvärr men vi har två barn och jag får panik över tanken att inte få träffa dom mer än varannan vecka! Dom är så små än.
Kämpar och håller kvar tills dom blir lite större och det kanske är lättare, jag vet inte. Men mina barn är mitt allt, hur ska jag klara mig utan dom!
Tack snälla Star! Kan verkligen förstå ditt dilemma när det gäller tanken att tvingas vara med dina barn varannan veckan. Inget lätt beslut.