I min värld är det avgörande att tillåta sig själv älska med hela hjärtat och ge allt det bara går för en annan person. Men inte enbart.
Det är inte en partner som skall få dig känna att du nått bergstoppen. Han eller hon bör aldrig bli målet. Utan reskamraten. Någon att känna sköna vindar tillsammans med!
Tänk vilken börda att lägga på en annan om vi resonerar: ”ge mitt liv mening och innehåll! Please!”
När vi lägger all kraft på tillgängligheten för en annan försvagar vi oss själva. Vi behöver därför hitta det som inspirerar den egna personen. Livströtthet och fastklamrande som grundinställning är inte attraktivt. Med det sagt: vi kan och kommer alla att hamna i svackor, men hur ser viljan till att resa sig igen ut?
Vad får dig att känna mening och glöd? Eld i hjärtat?
Vad tillför du personkontot så att du kan göra insättningar på relationskontot?
Stockholm – En Levande Kärleksrelation ikväll den 30/10. Varmt välkomna!
Michael Larsen – relationscoach
Så sant. Så sant.
Själv är jag just nu hög på livet i sig. Visst är det strul i lite relationer här och där. Visst är jag singel.
Men livet. Livet. Vilken resa! All skönhet. All värme. All oförutsägbarhet som också öppnar så många möjligheter. All musik. All dans. Alla tillfällen att sprida glädje och kärlek. Göra världen till en lite lite bättre plats dag för dag.
Vi lever. Vilket mirakel.
Marianne…så härligt att höra! Och jag måste säga att vissa dagar kan jag känna précis det du skriver. Att jag är hög på livet. Jag har en bit kvar innan jag blivit av med det som känns jobbigt i min själ och som mina tankar påminner mig om. Men jag har kommit så pass långt att jag kommer på mig själv vissa dagar att jag är glad…jag lever…jag bara ÄR och är så nöjd med det. Inget som känns oroligt inom mig… Jag trodde aldrig jag skulle känna mig levande igen.
All lycka till dig Marianne. Tack för dina fina ord.
Tack Marianne. Skönt att läsa dina rader. Jag vet ju också det här. Har varit på den där platsen du är på, när filtret och inställning noterar det viktiga i livet. Det vi fokuserar på förstärker vi. Kämpar just nu febrilt med starka känslor av frustration och att tåla livet. Att låta ovisshet få vara endel av resan. Att tåla för sjuttielfte gången en insikt att det här lirar inte, känns inte bra, funkar inte….känner mig som en biljardboll som studsar runt planlöst och utan att riktigt veta hur jag ska agera för att ta mig ur. Som att förnuftet och viljan pekat åt olika håll. Tvivlet på sig själv flimrar förbi. Ännu en gång resa sig….och igen….och igen….och fortfarande se det där som du ser. För det finns ju här hos mig också.
Svar på Michaels fråga: Vad får dig att känna mening och glöd? Eld i hjärtat? Just nu är det att jag kan känna mig glad, känna mig fri, känna tillit till mig själv, känna mig nöjd, och känna att allt kommer att lösa sig…
Ja, livet är verkligen en resa. Är glad att ni befinner er där ni gör. Sådär kände jag precis för några år sedan efter jag separerat från min man. Helt hög på lycka vissa dagar, fri efter att inte känt sig fri på länge. Och så mycket möjligheter. Nu är jag här, tillåtit mig och älska med hela hjärtat igen. Och nu gör det ont. För jag har mest fina minnen med denna man och det gör det svårt och släppa honom. Jag hade gjort stora insättningar på personkontot innan vi träffades, men just nu ligger jag på minus pga tomheten efter honom!
Tack för era svar Åsa, Håkan och Ag!
En av mina grundbultar är att livet, jag och mina relationer verkligen är processer. Jag kommer garanterat att gå neråt igen. Och ni kommer att gå uppåt. Och så vänder det igen.
Jag tänker att processen går ut på att varje dag bli lite lite mer autentiskt, kärleksfull och samtidigt tydlig med gränser, tålmodig. Och jag har verkligen lärt mig att de tuffa tiderna verkligen bär utveckling med sig. Jag har en färsk händelse med mitt barn med mig. Där jag faktiskt ser att just att jag inte orkade vara den väldigt tålmodige pedagogiske föräldern ledde till att allt kom upp i ljuset. Allt som mitt barn bar på men inte kunde få ut. Den stora frustrationen hos oss båda ledde till att till slut fanns där bara sanningen kvar. Alla fasader var avskalade. Och sanningen kunde vi dela. Den kunde jag stötta kring. Men jag behövde också våga visa hela mig för att komma dit.
Min viktigaste insikt är att livet till slut bär. Inte jag. Inte mina föräldrar. Inte en partner. Inte mitt barn. Utan livet. Livet vill att jag ska vara här och ge mitt bidrag till processen.
Varmaste kramar till dig som läser!