”Det var ett år sedan som jag avslutade förhållandet med honom, men det går inte en dag utan att jag tänker på honom med saknad. Och det blir inte bättre av att jag dejtat andra. Tvärtom!”

Frågar henne vad det är hon saknar: ”hans doft och våra samtal!”

Varför det tog slut är en längre historia.

I en era av de omedelbara lösningarnas tid är det alltför många som medvetet eller omedvetet resonerar att en annan människa ska vara språngbrädan bort från det som gör ont. Det kan vara smärtsamt att vara ensam, men vi behöver komma en bit på läkningens väg om vi inte ska dras ner igen. Oläkta sår kommer att spilla över på det nya – tänk ett möta mellan två som inte fått ihop sin historia.

Är det konstigt att rebound förhållanden nästan aldrig håller?

Det är det som jag tycker är det vackra med kärleken; den har en slags inneboende kraft som har fokus på just den där unika människan. Vi behöver tid och avstånd för att någorlunda väl kunna landa.

Hur ska vi kunna öppna hjärtat igen om vi är misstänksamma, längtar efter det som var, bär runt på romantiska och längtande minnesbilder på näthinnan av det som var. Eller trauman som inte fått styra in en skyddande hamn.

Det är inte bråttom men viktigt att hitta sin ro i bröstkorgen. Idag havererar många förhållanden eftersom ”marknaden” är full av människor som inte har sorterat upp i den gamla ”resväskan”.

Michael Larsen – relationscoach