Minns min vän som jag inte träffat på länge som en filosofisk och väldigt djup person. På hans emotionella bakgård fanns det tyvärr en del bråte uppstaplat – han kom aldrig loss med sina drömmar och projekt. Det blev alltid halt vid tröskeln till det grandiosa.
Står i hans vardagsrum och läser en text som ramats in. Den är strategiskt placerad och går inte att missa: ”ready to launch”
Jag: ”när börjar du!”
”Min dag kommer!” ropar han från köket.
”Tror inte det!” blir mitt svar (arrogant kanske, men känner min vän.)
Jag: ”När var du på vinden senast?” (han är en nostalgisk samlare)
”Flera år sedan” blir hans suckande svar.
Jag: ”Men sist jag var här skulle du ju….”
Han: ”Shit så fast jag är!”
”Inte nu längre, för nu skall vi istället för att sitta här och filosofera om varför du låst dig själv, springa upp på vinden allt vad vi orkar.”
Fyra timmar senare är min vän en helt annan människa. Smutsigt ansikte och dammiga händer. Vi tittar in i vindsutrymmet som nästan är tömt. Det ligger energi och lättnad i luften.
Det låter kanske simpelt att några timmars vindsstädning skulle kunna förändra en persons mönster, men det är precis så det kan vara. Handling belönar! Och det ”smittar” andra områden i livet. Ringar på vattnet. Min vän har kommit loss med flera projekt. ”Ready to launch” är inte enbart några vackert inramade ord.
Vi behöver känna elden på insidan. Det som driver oss uppför så det inte enbart stannar vid mentala luftslott. Se över vilka dominerande tankar om oss själva som hyr rum i våra huvuden.
Michael Larsen – relationscoach
Allt för ofta sitter man där, fastkedjad av de mentala bojorna (ingen annan har ju satt dom där). Ofta inser man då man bryter dom att det både är upplyftande, stärkande och inte alls så jobbigt som man trodde att ta sig an det där man lagt på is allt för länge. Varför kan man då inte få fram de där bra känslorna när man sitter där när bojorna känns obrytbara…
Tänk vilken bra puff i rätt riktning du gav din vän. Vi behöver vara brutalt ärliga och våga hjälpa varandra i handling…
Jag berörs av denna texten..
Vet inte längre om det är depression eller vad som gjort att det är sådant motstånd i att dels känna för något som jag gjorde förr och att om jag nu skulle göra det så finns inte igångsättaren någonstans att ta fram..
Smått som stort..
Känner igen mig i dig Joakim, jag är också i ett sådant läge där jag inte har nån eld i mig. Jag har många drömmar och mycket jag både vill och måste göra, men hittar inte kraften för att ta handling… Det kan handla om allt från relationer till att ens städa… När jag var yngre hade jag den elden och kunde grotta ner mig i det jag ville göra men nu orkar jag inte riktigt. Även om jag i stunder får en liten gnista år den just det, en gnista, snabb och flyktig.
Ska iaf göra en depressionsskattning på VC så får vi se om det är det som spökar. Har så mycket jag vill göra och vill bryta mig ut dom här mentala bojorna.
Har du varit i kontakt med vårdcentralen och pratat? Om inte rekommenderar jag det, det är väldigt skönt.
Allt gott!