Rubriken på det här inlägget skulle kunna sammanfattas med frågor som: bjuder du in? Hur mycket visar du av dig själv som person? Tittar du på du i spegeln?
Vad gör du för att personen du lever med skall känna sig omtyckt, älskad och bekräftad? Står dörren till ditt jag öppen eller är den stängd och försluten med en rad avancerade säkerhetslås?
Om vi inte kliver närmare och ser självbilden – hur våra djupare önskemål, drömmar och längtan om livet ser ut. Om vi inte tar oss tiden att stanna upp, känna efter och kommunicera: ”detta är jag!” Hur skall då en partner kunna känna oss?
Frågan är om vi är emotionellt generösa? Eller ”ekonomiska” med känslorna (ett annat ord är snål)?
När vi lär känna det äkta här inne sker det naturligt: vi börjar kommunicera och ser personen vi delar andetagen med. Ansträngningslöst.
Vi kan förklara och rationalisera spärrarna med torftig uppväxt, taskiga erfarenheter från tidigare förhållanden, genetik etc. Och visst har det betydelse och självklart påverkas vi. Ibland djupt, men samtidigt ligger det inom vår inflytandecirkel att kunna utvecklas och spränga barriärer.
Vi är emotionella slavar så länge vi med böjt huvud accepterar vår ”lott”. När vi inte längre ser jagets hjärta som något evigt cementerat, utan dynamiskt och levande, är alla kliv framåt möjliga.
Tänk om även du kan…
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så otroligt vackert skrivet <3 …. och sant.
Så mycket vilsammare vi skulle leva om vi inte alltid jagar lyckan hos någon annan lr någon annanstans och ist början se vad vi har inombords och börjar dela med oss av det.
Att hitta vår inbyggda styrka och visar oss helt "osminkade"
Tack för din fina kommentar Mina. Det värmer och inspirerar!
Jag känner igen mig själv i detta. En 25-årig relation har just tagit slut mycket pga att jag varit snål med att visa mina känslor. Min man hade stort behov av bekräftelse som jag inte klarade av att ge trots att jag älskade/älskar honom . När jag äntligen genom terapi förstod vårt problem var det försent
Hej!
Har hittat denna blogg och är så tacksam för de perspektiv den och alla inläggen ger. Känner mig inte lika ensam om mina grubblerier. Vi är många som våndas och är förvirrade.
Jag tänker att om insikten och viljan att jobba med att utveckla relationen dynamiskt bara finns hos ena parten så är man ju alltid rökt. Hur kan man övertyga den andra parten att relationen kan bli bra igen om man bara bjuder till och deltar i att styra utvecklingen. Är det så att man skall sitta och vänta på att blixten skall slå ner eller kan känslor utvecklas över tid? Varför skall det vara så svårt att få känslor för någon och våga visa det?
Tack för dina ord Lotta. Jag tänker så här: det krävs två för att en relation skall fungera. Det kan låta så oerhört självklart, MEN många glömmer det och dansar vidare i solodans. Vi behöver jobba med oss själva OCH relationen. Båda! Varma hälsningar!
känslan av att vara ngt som katten råkat släpa in är ju ingen upplyftande känsla precis……jobbar på att få bort den nu, men har väldigt litet stöd…och av ngn konstig anledning fokuserar jag då inte på att få andra att känna sig bättre….