Mannen berättar att han i drömmen ser sig själv sittande på en tågperrong. Inte en människa i sikte – bara han själv väntandes på tåget som ”ska” komma och föra honom mot lyckan. Bara han väntar tålmodigt! Problemet är att det aldrig kommer något tåg. Stationen är sedan många år stängd för trafik!
”Drömmen tvingade mig att vakna och tänka om”, berättar han.
”Jag väntade på en kärlek som passerat för länge sedan. Hon älskar mig inte längre. I alla fall inte som en partner! Jag hade övertygat mig själv; om jag bara var tillräckligt tålmodig, omtänksam, snygg, vältränad, inkännande…så skulle hon komma tillbaka.”
Jag ser alltför många som väntar på det där tåget som aldrig kommer. Fast i ett mentalt/emotionellt limbo som håller tankarna kidnappade. Det är ett fruktansvärt ensamt tillstånd. Jag vet, eftersom jag själv befann mig där efter skilsmässan. Ältandet som festar i sig självförtroendet! Tankar och scenarion som vi sett så många gånger för vårt inre, att hjärnan formats och låsts i automatik. En nostalgi som designar kroppens ledningscentral.
Det är nödvändigt att lämna den där plattformen och scrolla fram till den aktuella tidtabellen. Att orka se det som är, och inte vara fixerade vid hur det borde eller skulle kunna vara. Att släppa taget är lika med att acceptera. Så skrämmande det kan kännas för oss! Att ta klivet mot en destination som vi inte vet hur den ser ut.
Kom ihåg att acceptans inte är något quick fix, utan en process, en resa där vi så småningom förmår att säga orden till oss själva: ”Jag vill inte vara här längre. Jag vill åt det hållet! Så vill jag känna! Le, skratta, förundras, känna hopp, se någon annan igen med den där alldeles speciella känslan i bröstet.
Människor omkring dig kan säga hundratals gånger: ”du måste gå vidare”, men det är först när din pollett har rasslat ned, som du verkligen vet vad som behöver göras.
Självförlåtelse är det första steget mot frihet.
Jag önskar dig en fin lördag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och författare
Åh det är så sant!! Jag försöker ständigt att sluta tänka på männen som lämnade mig och ibland går det riktigt bra. Det som är allra svårast är att jag fortfarande tror att kommer ångra sig och komma tillbaka. Det finns inga tecken på det utan tvärtom, han har tydligt visar att han inte vill ens ha kontakt med mig, ändå är min känsla så stark att vi var menade för varandra! Varför spelar hjärnan och hjärtat mig ett sånt spratt? Hur ska jag nånsin komma ur det har jag frågat mig tusen gånger…….
Ska vara mannen inte männen !!! I texten ovan alltså
Har jobbat hårt på att skrolla fram till aktuell tidtabell för att lämna livets väntrum. Tyvärr verkar det inte som någon annan har samma tidtabell som mig. Det enda tåget som regelbundet passerar min hållplats är en man som är 18 år yngre och som är singel men som inte har någon ambition att ha en seriös relation, fast han hör av sig och vi ses nästan varje helg. Så vi är inte hemliga men näst intill.. hur tar jag mig dit där jag vill vara..
Lämnad utan någon som helst förvarning efter 29 år tillsammans. En annan kvinna kom i vår väg… Det gör ont och känns ofattbart. Började läsa din bok igår. Kände på en gång att det du skriver kommer vara till stor hjälp för mig. Kommer hjälpa mig att orka gå vidare och kliva ur detta som en stark kvinna. Starkare än någonsin tidigare.
Tack Michael! ♡
….det var för mig det mest fruktansvärda jag varit med om att lätta på dörren till acceptans och se den aktuella livssituationen i vitögat.
Självanklagelserna över mitt leverne blev hårda. Hur kunde jag vara så dum….flera års ältande med negativa frågeställningar om mig som person…började såsmåningom ebba ut. Sakta kom jag upp ett trappsteg i taget ur källaren. Men det gjorde ont att kliva in i nuet…ensamheten lamslog. Hårt praktiskt arbete hjälpte till att fokusera, måla hus, bygga om…
Nu, 5 år senare, genom medveten förlåtelse över tidigare val i livet har nog snart även acceptansen fas slutförts.
Jag har börjat få en längtan efter en härlig kärlekskänsla igen och börjar nog snart ta mig tid att aktivt börja leta efter en going.
Men först vila lite till då jag kämpat så många år ekonomiskt, barnens chock, å allt annat som denna vinter resulterade i en enorm hjärntrötthet….men snart är jag ute ur allt som har haft med skilsmässan att göra och kan se framåt.’