Mannen berättar att han i drömmen ser sig själv sittande på en tågperrong. Inte en människa i sikte – bara han själv väntandes på tåget som ”ska” komma och föra honom mot lyckan. Bara han väntar tålmodigt! Problemet är att det aldrig kommer något tåg. Stationen är sedan många år stängd för trafik!

”Drömmen tvingade mig att vakna och tänka om”, berättar han.

”Jag väntade på en kärlek som passerat för länge sedan. Hon älskar mig inte längre. I alla fall inte som en partner! Jag hade övertygat mig själv; om jag bara var tillräckligt tålmodig, omtänksam, snygg, vältränad, inkännande…så skulle hon komma tillbaka.”

Jag ser alltför många som väntar på det där tåget som aldrig kommer. Fast i ett mentalt/emotionellt limbo som håller tankarna kidnappade. Det är ett fruktansvärt ensamt tillstånd. Jag vet, eftersom jag själv befann mig där efter skilsmässan. Ältandet som festar i sig självförtroendet! Tankar och scenarion som vi sett så många gånger för vårt inre, att hjärnan formats och låsts i automatik. En nostalgi som designar kroppens ledningscentral.

Det är nödvändigt att lämna den där plattformen och scrolla fram till den aktuella tidtabellen. Att orka se det som är, och inte vara fixerade vid hur det borde eller skulle kunna vara. Att släppa taget är lika med att acceptera. Så skrämmande det kan kännas för oss! Att ta klivet mot en destination som vi inte vet hur den ser ut.

Kom ihåg att acceptans inte är något quick fix, utan en process, en resa där vi så småningom förmår att säga orden till oss själva: ”Jag vill inte vara här längre. Jag vill åt det hållet! Så vill jag känna! Le, skratta, förundras, känna hopp, se någon annan igen med den där alldeles speciella känslan i bröstet.

Människor omkring dig kan säga hundratals gånger: ”du måste gå vidare”, men det är först när din pollett har rasslat ned, som du verkligen vet vad som behöver göras.

Självförlåtelse är det första steget mot frihet.

Jag önskar dig en fin lördag min bloggvän!

Michael Larsen – relationscoach och författare