Mannen kommer med trevare och återkommande kommentarer: ”Ska vi inte…?” När hon inte vill blir han sur och hon upplever honom som krävande. Han tycker att de har det ”kanon” tillsammans, förutom att de har sex alldeles för sällan.
Fem år har gått sedan de träffades för första gången. Ett fantastiskt möte med passion och hur mycket som helst att prata om. De befann sig i liknande livsfaser och det mesta var okomplicerat. Några år senare miste kvinnan sin mamma och hon började omvärdera livet. Hon började ställa frågor: ”Vad är meningen med allt? Vad är kärlek? Hur är mitt förhållande egentligen? Hur ser ett bra liv ut egentligen?”
Hon försöket nå fram till sin man och visa sin känslomässiga värld, men han tyckte att det var dags för henne att ”sluta älta och gå vidare.” Han gav henne återkommande goda råd – säkert i all välmening, men det gjorde bara att hon kände sig ännu mer ensam i tvåsamheten.
De reste på semestrar, spa-weekends, restaurangbesök etc. Hennes sinne och kropp var inte längre kvar i relationen, vilket han någonstans kände av. Medvetet eller omedvetet resonerade han: ”Sex kan nog föra oss samman igen. Det var ju så vi en gång inledde det. Livet ska vara härligt!” Ju mer han ville, desto mindre ville hon.
Emellanåt ”ställde hon upp” – fullständigt tom inombords när det avklarats. Han var tillfälligt nöjd. För varje gång hon gick emot sin kropps röst, blev muren dem emellan allt högre och bredare.
Kvinnan sökte djupare förståelse för livet och samhörighet i förhållandet. Hon berättar: ”Han är absolut ingen dålig människa. Tvärtom! Fantastisk på så många sätt! Men han förstår inte vissa bitar. Vi talar helt olika språk. Jag känner inte längre någon connection och han förstår inte vad jag menar. Det gör att jag inte känner mig attraherad. Min kropp har ingen sexuell lust om han inte når fram till mitt hjärta/min själ.”
Om vi tror att sex är en isolerad enhet; likt ett vattentätt skott mot andra livsområden, begår vi ett stort misstag. Kvinnor vet detta! Men långt ifrån alla män, och här uppstår det emotionella kulturkrockar i många parförhållanden.
Förspel är någonting som pågår 24/7 och det finns inga genvägar. Vi kan inte vara otåliga, himla med ögonen, ignorera den kärleksfulla uppmärksamheten, höja rösten, vara otåliga mot barnen, ”glömma” betydelsefulla datum, köra på i för högt tempo, vara dåliga på att ta initiativ utanför sovrummet – och sedan tro att det inte påverkar hela relationen.
Vi behöver fråga oss själva: Vad är samhörighet? Hur ser det ut i praktiken? Hur uppfattas jag när jag går på och inte lyssnar till det som sägs mellan raderna?
Att förverkliga sitt sanna jag – webinar ikväll söndag klockan 20.00. Du är varmt välkommen!
Behöver du någon att prata med? Kontakta mig på 0761 81 48 88 eller michael@separation.se
Michael Larsen – relationscoach
Klockrent!
Precis detta! Fattar inte hur svårt det ska vara för män att fatta detta.
Håller på att separera precis och har varit hos familjerådgivare oxå för att försöka få min sambo att prata men..nej.
Han tror att, genom att bara beté sig lite bättre än innan och att sluta säga negativa saker, (i övrigt vara helt tyst och köra strutsmetoden) ska göra att jag bara hux flux ångrar mig och bara vill ha honom igen..typ
Ja jisses denna texten tillhör det förgångna för min del.
Är i ett förhållande där vi verkligen ser varandra och förspelet pågår 24/7.
Det är fantastiskt……
Så sant och sägs med stor sorg…
Jag har just skilt mig där detta är en stor orsak och som du Michael säger; jag har verkligen försökt nå fram på så många sett i otaliga år men tyvärr bara stångat mig blå! Nu är han redan i ett nytt förhållande (2,5 månad sedan vi skilde oss) och säger ” jag är mycket mer mig själv nu”. Känns så oerhört sårande efter så många år där jag velat få fram det du säger; 24/7 är så viktigt och den vardagliga omtanken, smekningen på rygg/kind, infångandet när man går förbi och får den där kramen som verkligen är behövd eller den uppriktiga frågan – hur har din dag varit!
När allt det där inte infrias så resignerar jag och då tar förhållandet en helt annan väg med en och det är där jag är idag samt alla frågor som far omkring i huvudet på mig – hur kunde jag gjort för att förändra detta, skulle jag ”ställt upp” på mer, gjort större avkall på det som jag vill ha av ett förhållande. Fast det är svårt att bara tillgodose någon annans vilja/krav när den där andre inte har större lust att göra någon förändring utan jag är den jag är. Du (jag alltså) får väl anpassa dig! Men det gick inte längre så jag ställde krav och då ville han skiljas… Och här står jag ensam med all sorg/frustration/besvikelse/ensamhet och ja ilska.
Jag blir så glad att höra Carina, att du har ett fantastiskt förhållande – all lycka till er båda 🙂
Stor söndagskram och styrka till oss alla
Tack för att du delar med dig Susanne, även det smärtsamma. Vet att många kan relatera till det du skriver.
Susanne- förstår dig helt och fullt.
Kommer från ett förhållande där vissa bitar var hopplösa, man jag allt i sin makt för att överbrygga det som inte fungerar.
När gränsen är nådd då finns det ingen annan råd än att gå vidare.
Är ledsamt men nödvändigt.
Sorgen är jobbig , det spelar ingen roll vem det är som lämnar eller blir lämnad, oavsett så tar det fyra årstider att komma ikapp.
Ljusningen finns runt hörnet för det mesta , med tro på framtiden när det är som värst, kommer man långt.
Har egen erfarenheten.
Ha en fin söndag.
Känner igen….
Lyssnade på Pat Love som sa många kloka saker om intimitet och sex.
För den som vill lyssna: https://www.acast.com/evasrelationspodd/60-sex-och-intimitet-pat-love-och-eva-berlander-sa
Tack för att du delar med dig Anneli:-)
Så viktigt!
Lyssnar och läser texten på Youtube:
Lady Gaga – Is That Alright? (Lyrics)
Väldigt talande. Inte bara detta blogginlägg utan flera av dem jag läst. Jag är mitt i detta nu och har inte gett upp. Försöker få kommunikationen att fungera. Tittar på vad mitt ansvar i vår kommunikation är och vad som inte är det.
Läser dessa blogginlägg och känner att jag skulle vilja visa honom dem, men tycker det är svårt utan att det blir som ett klagomål eller mottaget som ett klagomål/kritik.
Du är självreflekterande Joanna! En av förutsättningarna för att en relation ska kunna fungera. Svårt för dig att tvingas hålla tillbaka p.g.a. oro för hans reaktioner 🙁