Livet är som jag ser det, ett konstant hänsynstagande och finjusterande av balansen mellan jag och du, egna och andras behov.
Det finns alltid ytterligheter när det kommer till parförhållanden: de som ger och de som tar (personerna som inte ser andras ansträngningar och tar mycket för givet). Lyckliga är de som hittat den harmoniska fördelningen.
Den som ensam drar i det praktiska: matinköp, hämtar och lämnar barnen på alla möjliga aktiviteter, fixar hemma och ser andras behov men glömmer sina egna. Tagaren verkar så oerhört förvånad när givaren är slutkörd och där bl.a. sex kommer väldigt långt ner på önskelistan.
För den som ständigt ger kan uttalanden som: ”det är viktigt att vara sann mot sig själv. Lev i nuet! Allt som sker har en mening”, vara lika med Bull… t!
Det finns så många kloka ord överallt, men vad betyder de egentligen? Vad innebär det i praktiken att vara sann mot sig själv (förutom att det låter filosofiskt snyggt)?
- Att be om hjälp när det blir för mycket. Av kärlek till Jaget.
- Att ifrågasätta förhållandet om partnern inte lyssnar, kommunicerar och är delaktig.
- Fråga sig själv: gör det här mig lycklig? Mår jag bra i den här personens närhet eller är det rädsla över att inte klara mig praktiskt som får mig att stanna kvar? Ensamhet?
- Vi kan inte vara sanna mot oss själva om vi inte känner vem vi är och hur de djupare behoven ser ut. Fråga dig själv dagligen under en veckas tid: VAD BETYDER DET ATT KÄNNA SIG SJÄLV? Svaren kommer inte alltid direkt och det är mer än ok.
- Stanna inte i ett förhållande som destruktivt för din självkänsla. Kraften kommer så småningom – när du står upp för dig själv och agerar. Det finns människor som är villiga att hjälpa dig.
- Att ha styrkan att känna och uttala de egna önskemålen och behoven i förhållandet. Om den andre inte lyssnar, vet du vad som behöver göras.
Ömsesidig och respektfull kommunikation är ingen sliten klyscha, utan själva grunden i alla relationer. Saknas denna finns det ingen grund att bygga på.
Hur ser: VARA SANN MOT SIG SJÄLV ut i dina ögon?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Tack! Du är så klockren! Precis vad jag behövde.
Att vara sann mot sig själv i en relation är för mig att se och kunna uttala mina behov samtidigt som jag kan ta hänsyn och kompromissa med min partner för att vi även ska kunna vara sanna mot oss i vår relation. Vara sann mot sig själv är även att våga säga åt sig själv när gränsen är nådd
Jag sitter här och väntar på att sluta ha känslor för min man som är ointresserad, känslokall, likgiltig och som tycker att en man inte får visa hur mycket han egentligen älskar sin kvinna för då får hon horn och kommer dra nytta av detta.
Jag är sann mot mig skälv, men ändå är jag kvar i det här sjuka förhållandet.
Varför slutar jag inte älska honom?
Vad måste hända för att jag skall få nog? Jag vet ju att detta inte är normalt, inte ok men ändå så kan jag inte ta ett beslut.
Varför inte börja med att försöka besvara dina frågor? Kanske ta hjälp av psykolog. Jag har tagit hjälp både av coach och psykolog för att komma underfund ned varför jag inte trivdes med jobb men som även relaterade till min relation och nu för att reflektera över mitt sätt att agera i min relation som tagit slut och hur jag ska gå vidare. Så mitt råd är att våga söka hjälp för att förstå din situation så hittar du själv en lösning på hur du ska gå vidare.
ett så bra svar! det ska jag komma ihåg i min situation också! tack!
Sanningen skall göra eder fria – stod det över entrén på min gymnasieskola. Det tänker jag ofta på. Kanske just därför jag ”kliver” ur skeden i mitt liv som tynger mig o mitt hjärta ❤️.
Kram o tack för många fina ord som får mig att tänka efter o ibland bekräftar ❤️
”Kraften kommer så småningom – när du står upp för dig själv och agerar” exakt så var det för mig!
När jag tog av mig offerkoftan och valde mig först så fick jag sådan kraft att jag nästan blev rädd för mig själv! ”Kan jag vara såhär stark?!” ”Är det såhär det känns att veta vad man vill?!” Det var en enorm kick att känna den kraften, och ett tecken på att jag gjorde rätt som valde mig och vågade stå upp för vem jag är.
Michael – Det vore intressant att få höra dina tankar kring förlåtelse.
Att lära känna sig själv igen efter en långvarig relation med barn är bland det svåraste jag gjort men även det bästa -bara man har rätt nycklar, och att hitta dessa och hitta sig själv igen gör det värt det. Att börja med sig själv är ett måste så när min fina dotter på 5år sitter och radar upp vilka hon tycker om så avslutade hon med- men mest tycker jag om mig själv! Första gången hon sa så var det ett litet obehag för så kan man ju inte säga- men det kan man! Go girl! Efter 1,5 år sedan seperation så har jag kommit fram till att -jag tycker om mig själv för det är här jag måste börja. Detta har blivit ett ”mantra” och min plattform. Lycka till, alla kämpare! Kram och tack för alla fina ord.
Ömsesidig och respektfull kommunikation är verkligen grunden plus en vilja att lyssna och försöka förstå den andra är verkligen grunden.
med en risk att komma bort lite från ämnet,
Känns just nu som vi är tillbaka på ruta ett där vi var när jag valde att lämna.. Känns så fort jag börjar känna mig starkare må bra hittar mig själv så börjar han om, återigen får jag försöka förklara varför jag lämnade honom. Och tillbaka får jag hårda ord om hur egoistisk jag varit att jag bara tänkt på mig själv inte på honom och framförallt inte på barnen, men hade jag valt att stanna hade jag interaktivt lyckligt då hade jag svikit mej själv, jag kan inte leva med någon jag inte älskar.. Förstår Och vet att jag sårat honom vet att han inte förstår hur min kärlek tog slut..vet att han vill att jag ska komma tillbaka.
Men hur förhåller man sig till såna kommentarer känns bara som jag återigen sårar honom strör salt i hans sår.. Men säger jag kort och bestämt att det här har vi diskuterat färdigt så får jag höra hur elak och självisk jag är går jag in och pratar så får jag också höra unifär samma saker milt utryckt..
Vi har gått på terapi tillsammans och pratat om det här men ändå så drar han upp det igen och igen.. känns just nu att det kommer vara så här i hela mitt liv tyvärr måste vi ha kontakt med varandra få vi har barn ihop, försöker verkligen bara prata om barnen, hör bara av mig när det häller dem men just nu slutar det alltid i diskutioner om vårt förhållande även om jag försöker säga att vi har olika syn på det hela och vi kommer ingenstans med att diskutera det mer, låt oss vara två bra föräldrar till våra barn.. Är det någon som har något tips hur jag ska gå vidare känner att det här drenerar mig.
Kram till er alla ha en fin lördag
Känner igen mig en del.. Mitt råd är att hålla honom kort. Förklara lugnt att du redan förklarat allt och att det inte finns mer att säga. Försök att stålsätta dig och att inte låta honom dra in dig i diskussioner. Han lägger sin ångest på dig. Försök tänka att hans mående är hans ansvar. Du ska ta hand om ditt mående. Han har mycket att bearbeta men han behöver vända sig till någon annan. Hoppas situationen snart blir bättre!
Tack Magdalena!
Med en stor risk att låta bitter. Så har jag provat det att vara kort inte gå in i diskutioner mm
Men det kommer alltid tillbaka på ett eller annat sätt, men det som är tuffast är när han drar in barnen och säger att de inte mår bra och att de säger en sak till mig hur de mår och en annan till han, skuld belägger mig själv och funderar men ser inga tecken på att de mår dåligt det ör klart att de tycker att det är tråkigt och att de helst av allt vill stt vi ska bo tillsammans men de säger också till mig stt det är ok och att de ser att jag är mycket gladare och har mer ork.. Men säger de bara det gör att det är de det vet att jsg vill höra, (har även pratat skola och de ser inga tecken på stt de skulle må dåligt) eller är det så att han vinklar dina frågor till dem så det blir det han vill höra för att såra mig. För han vet så väl vilken knapp han ska trycka på för att mamma hjärtat ska gå på..,
Det här är så svårt! Jag har varit på båda sidor, så jag har förståelse för båda. Jag valde att lämna mitt äktenskap, vi har två barn som var ganska små vid det tillfället. Det var svårt att splittra familjen men jag hade slutat älska min man och mitt i den vevan träffade jag en ny man. Det blev tufft under en lång tid, han anklagade, bönade, hotade, ja, allt om vartannat. Jag försökte lyssna och diskutera o jag försökte ignorera men ingenting hjälpte. Det var jättejobbigt varje gång vi var tvungna att ses för att lämna/hämta barnen och jag försökte verkligen få honom att tänka på barnen i första hand.Det var inte kul för dem med allt bråk. Sakta men säkert lugnade det ner sig, han träffade en ny kvinna och sedan dess har vi kunnat ha en bra dialog.
Den man jag träffade, levde jag med i många år. Till han valde att lämna mig. Då upptäckte jag mina mindre goda sidor, dvs, jag betedde mig ungefär likadant som min exman betedde sig mot mig när jag valde att skiljas från honom. Nu fick jag känna hur det kändes. Sedan blev vi ihop igen, tills han lämnade igen. Så har det varit i några år nu och det har varit jättejobbigt. Men han är mitt livs stora kärlek. Under den senaste tiden har han även haft en annan kvinna, det har han varit öppen med. Nu har han bestämt sig för att lämna mig för gott. Hon är hans livs stora kärlek. Jag försökte verkligen att vara vuxen när jag fick beskedet. Men det gick såklart inte. Det blev tårar och gnäll och anklagelser. Nu sitter jag här och mår dåligt. Dels för att jag är lämnad och jag vet att denna gången kommer han inte tillbaka. Dels för att jag betedde mig så himla barnsligt. Jag skäms. Men det är svårt att lägga band på sig när all besvikelse och sorg och sårbarhet kommer fram. Jag känner mig förnedrad och lurad. Men som någon så klokt skrev här, mitt mående är mitt eget ansvar, jag kan inte lägga det på honom.
Precis som ditt ex inte kan lägga ansvaret för sitt mående på dig, Kerstin. Men jag förstår ju att det inte är lönt att försöka få honom att förstå det, han är så inne i sitt eget så han har svårt att se situationen på något annat sätt. Jag förstår att det fullkomligt dränerar dig på energi men jag hoppas att han snart inser vad han håller på med!
Tack Cj . Känns bra att få Se det från andras håll/syn…
Jag har varit sann emot mig själv och lämnat, till viss del genom hjälp av denna blogg – fantastiskt! Det har varit en otroligt jobbig vår och försommar, många steg ska passeras i denna process.. Känner mig dock så otroligt STARK, det känns som att jag efter det här kan göra precis vad som helst! Visst är det mycket praktiskt att ordna med fortfarande då det bara är någon vecka sedan han flyttade, men jag känner att allt löser sig.. Att det saknas möbler och apparater hemma är väldigt sekundärt. Primärt är att jag nu kan andas, slappna av, glädjas och finnas på ett nytt sätt för mina barn. Jag önskar att jag kunde ingjuta mod och styrka i alla er som står och vacklar, inte vågar… Mitt bästa råd är att vända sig till ett par vänner och berätta allt och be att de finns där för dig. Du kommer att behöva någon att vända dig till, ösa ur dig känslor, få praktisk hjälp, få känna att någon finns för DIG.
Magdalena så skönt att läsa att livet kan gå vidare.
Står i fasen att våga ta steget.
Sann, vi skrev till varandra för någon vecka sedan. Efter det har allt gått vansinnigt fort för mig. Papper är påskrivna och maken flyttar i början av augusti. Han har alltid varit pådrivande och forcerad, så även nu. Sitter här endam då familjen är borta en vecka. Måste försöka sortera, landa och känna efter. Tror att detta är rätt och blir bra men från och med nu ska jag ta allt i min egen takt. Känslomässig bergodalbana. Superstark och lättad ibland och misslyckad och rädd andra stunder.
jo så är det väl i livet, lycka till!
Oj ja ibland går det undan ..
Lycka till med nästa steg i livet.
Kram
Så himla rätt. Vad jag lärt känna mig själv genom dina inlägg. Och styrkan att känna att jag är värd bättre än det jag har. Dina inlägg får mig ett steg närmre att lämna det dåliga. Tack 🙂
Läser varje inlägg du skriver och slås alltför ofta av att jag gör alla fel man kan göra i en relation….. Att jag överhuvudtaget stannar är nog det största men jag har inte något väl, utan att överdriva finns inte något alternativ ….lämnar jag min man kommer alltför många skadas, och de skador jag kommer göra är inte såna som jag kan leva med….lämnar inga alternativ …trots detta är jag så glad att jag får läsa om att det finns ett hopp kanske någon gång i framtiden…. Dina inlägg ger mig en inre styrka samtidigt som jag inser hur fel mitt Liv är ,tack!
insikt är det första steget, då kan man välja hur man ska lösa situationen! lycka till
Sann mot sig själv var det… Jag försöker att vara sann mot mig själv och samtidigt inte ta ut min ångest över att min man vill ha en paus i förhållandet i att börja klänga, böna och be.
Men, så sitter jag här i det osannolikt svåra att jag verkligen verkligen har tänkt kring hur jag ska kunna vara sann och uttrycka mina behov utan att kritisera min man och likt förbannat möts jag bara av ilska och försvar! Jag vill bete mig vuxet och moget för att det är i enlighet med mina värderingar och jag är då stolt över mig själv att jag lyckas göra det trots att det är jag som blir lämnad, men att då mötas av ilska och försvar är så tufft.
Mitt i detta har min man sagt att han vill ha en paus och att han inte vet om han kommer att se någon framtid för oss framöver eller inte. Eftersom jag inte vill besluta mig för att helt avskriva en framtid redan nu, utan se tiden an de cirka nio månader som familjeterapeuten säger är rimligt att det tar innan man vet hur känslorna är, så vill jag även av den anledningen bete mig moget och vuxet. När han då beter sig som om han skiter fullständigt i hur hans beteende påverkar mina känslor för honom så gör det så osannolikt ont. Det ger mig en bild av att han har avskrivit en framtid för oss, och bara ska dra ut på beslutet för att det är lättare.
Det är som om han vrider om en kniv i bröstet och alla känslor i mig skriker att be honom dra år helvete och klippa av varje tanke på en gemensam framtid. Samtidigt säger huvudet att jag inte är redo att fem veckor efter att han presenterade den här paus-iden välja att avskriva en framtid tillsammans, jag vill egentligen vänta de månader som familjeterapeuten säger för att då kunna fatta ett beslut baserat på logik och inte på upprörda, tumlandes känslor.
Men det gör så ont!!! Det gör så ont. Hur överlever man när det gör så ont???
man andas! lycka till, styrkekrammmmmmm
sann mot mig själv, det är jag när jag vågar möta det som är jobbigt och ta upp saker som blir jobbiga även för andra, men behöver göras ändå…..att kunna ta den biten för den andra och orka, ha styrkan att våga göra detta och inte låta mig tystas av orättvisor och andras ilska och rädslor………jo, så är det nog…..