Det kan hända den bäste: vi kan alla förlora oss själva under krisreaktioner och emotionella sammanbrott, men det handlar om vad vi gör sedan…
Har läst sorgliga, starka, uppgivna och ”kan det verkligen vara så här vidrigt?” mail och kommentarer. Men verkligheten är tyvärr emellanåt sjukare än det som går att föreställa. Det väckte följande i mig:
Om du vet med dig någonstans, djupt där inne att du inte behandlar ditt barns mamma/pappa korrekt (det är ett sant tecken på styrka att kunna erkänna det för sig själv), ber jag dig läsa och tänka på nedanstående rader:
Det här fysiska livet är ändligt och det som kommer att finnas kvar efter dig och mig, är minnen. Du kommer att leva kvar i ditt barns inre värld. Din dotter/son kommer att tänka på dig, antingen med stolthet, beundran och kärlek. Eller med likgiltighet, obehag, sorg (över det fina ni aldrig fick dela), en förebild för hur man INTE skall vara som pappa, mamma – människa.
En dag kommer någon att prata om en mormor/morfar eller farmor/farfar, kanske blir det en kärleksfull berättelse som uttalas med glädje.
Hur det skall se ut är ett beslut du kan styra över och det börjar idag. Idag!
Det är aldrig för sent att göra det rätta: behandla din kvinna/man, f.d. partner och mamman/pappan till era barn med respekt – oavsett vad.
Jag vet hur det kan vara: vi kan känna oss lurade och behandlade på sämsta tänkbara sätt, men det finns ett gigantiskt MEN här: det kan förklara ett ilsket, manipulativt, kontrollerande och dominerande beteende, MEN ursäktar inte.
Oavsett vad, så behandla ditt ex korrekt. Jag vet: de tuffaste och mest smärtsamma matcherna sker inuti oss. Det kan kännas så förtvivlat att det bara ”måste ut.”
Maktlöshet kan leda oss till de mest förvridna beteenden och handlingar. Du har inte kontrollen över henne/honom, vilket vi aldrig heller skall ha. Det finns en person som du kan lära dig att kontrollera – du. Uppdatera dig till den bästa versionen av den du kan vara. Det går! Jag vet!
Bortförklaringar och beskyllningar är inte dig/mig värdigt – vi tar ansvar och jobbar med trasiga bitar på insidan.
En dag kommer förhoppningsvis någon att på din begravning, hålla tal och berätta minnen om hur du levde. Vad vill du att de skall säga? Vilka berättelser vill du att historien skall viska om din person. Kaoset, paniken och misstagen vill att vi lyssnar och lär. Du och jag välja hur vi ska bete oss, oavsett vad…
Michael Larsen – relationscoach
De där raderna du skrev fångade mig i din bok så otroligt mycket! Tack för insikterna!
Du har alltid bra inlägg men detta inlägg var helt fantastiskt skrivet.
Ibland kan det bli för mycket att tänka att man måste ha en bra relation till exet för sina barns skull. Så f.ck heller, hen får stå sitt kast och ansvara själv för att skapa en bra relation. Känslorna löper amok.
Kanske det kan vara lättare kämpa på med att skapa en bra relation om man visste att ens egna självvärde kommer att stärkas så in i bänken. Och då blir det bra per automatik för barnen.
Det är tufft, mer än för j…ligt tufft att vara artig och trevlig mot den personen som gått en bakom ryggen, plötsligt visar upp sidor man aldrig trodde fanns (fast visst vet man, det förstår man i efterhand i backspegeln) mm.
I början var det för mig så tufft att det tog två tre dagar att lugna mig (inombords) efter de gånger man sågs. Man gick in i sin kokong och gömde sig för att klara av den emotionella smärtan. Vreden, bitterheten, sorgen (att en person bara försvinner på två veckor ur ens liv, 26 år), frågorna, ensamheten, utsattheten, skammen mm.
Det är svårt att tänka i en livskris så själv fick jag lov att skriva ned mina mål om framtiden för att hålla ihop delarna i hjärnan som inte fungerade som vanligt. Ett av de viktigaste målen blev tidigt du ska se till så att du och exet har en god relation i framtiden.
Jag tvingades konfrontera fruktansvärda demoner och enda sättet för mig att göra mig av med dem var acceptans. Precis som Michael säger, man kan inte påverka någon annan än sig själv. Att komma till den insikten föranleddes av en emotionellt smärtsam process för mig, men väl där, när insikten kommer så vänder det.
Insikten, låter enkel att uttala men så mycket svårare att praktisera, är att barnens andra förälder, exet, gör precis så gott hen kan utifrån hens förutsättningar i livet, hen kan inte bättre. Oavsett hur hen har skadat ditt självvärde, kränkt dig, bedragit dig eller kapat tilliten på andra sätt så kan inte hen bättre.
Det smärtsamma i min process var insikten av att man själv varit en aktiv medhjälpare till att tilliten skadades. För mig, att jag aktivt tillät mig bli kränkt genom att jag inte sade ifrån, reste mig upp tog barnen med mig och gick (för länge sedan). Detta kan inte jag fortsatt vara bitter över i mötet med exet när vi måste träffas pga av barnen. Dock är det enorma utmaningar att se hen i ögonen som sagt hemska saker, psykisk misshandel, bedragit mm.
För dig som är mitt i processen vill jag tala om att det går och det är värt den inre smärtan och kampen för rätt som det är så vänder det och man känner styrkan komma tillbaka för varje framsteg i kommunikationen. Självvärdet börjar växa igen och rätt som det är så är man inte bara alla sina känslor utan fungerar normalt igen och då börjar man förstå att hen som kapat tilliten kan inte bättre utifrån sin tillvaro. Det drar inte längre någon energi att kommunicera med exet då man måste.
Förmågan att kunna möta människor som triggar igång dina känslor, även inom familjen på jobbet eller andra platser, utan att det drar energi får man på köpet med sig om man utmanar sig själv att skapa en så bra fungerande relation som möjligt till sitt ex (fast inte om det är fara för ditt liv naturligtvis).
Jag anser inte att vi, exet och jag, är vänner och har en fungerande kommunikation, fast det tycker mitt ex. Detta antagligen för att han bär på så mycket skamkänslor så ser det är som en seger att vi överhuvudtaget kan språkas de gånger vi behöver träffas. Men det kan vara antaganden som inte stämmer från mitt håll. I varje möte måste jag tänka mig för så jag inte triggar något hos honom, exempelvis prata om ett av våra barn som ibland har lite problem, för då blir det genast jobbigt för honom. Istället gäller det att hålla kommunikationen kring ytliga saker som vädret etc. Samt att nämna saker som är positivt kring barnen så han hålls vid gott mod. Det är okej, jag gör gärna det, för han klarar inte att hantera när det är något som är jobbigt kring något av våra unga vuxna barn, då blir det kaos hos honom känslomässigt. Detta resulterar i att jag får ett bättre stöd kring mina barn med andra nära och kära personer. Ett lugnt stöd från trygga, inlyssnande personer som inte brakar ihop vid minsta motgång om det inte tillhör deras vardagliga intressen.
Nu blev det en lång kommentar, jag försöker bara få fram hur tydligt jag byggt upp mitt självvärde genom att våga konfrontera en av mina stora utmaningar att skapa en god kommunikation med exet.
Tack Michael för att du driver bloggen
Tack för väldigt starka och tänkvärda texter Michael och Anna K.
Ni berör det som är det absolut svåraste och mest smärtsamma för mig. Smärtsamt att barnen har fått uppleva en hemsk skilsmässa och smärtsamt att jag är så långt ifrån det ni beskriver. Klarar helt enkelt inte av det, men så är jag fortfarande inte helt fri då det pågår en besvärlig bodelning.
Hoppas innerligt att det ska bli bättre med tiden, men just nu vet jag inte..
Ett stort och mycket smärtsamt misslyckande.
Zenit