Detta är en påminnelse och vi får aldrig glömma…Låt det få sjunka in…
Det kan hända den bäste: vi kan alla förlora oss själva under krisreaktioner och emotionella sammanbrott, men det handlar om vad vi gör sedan…
Har läst sorgliga, starka, uppgivna och ”kan det verkligen vara så här vidrigt?” mail och kommentarer. Men verkligheten är tyvärr emellanåt sjukare än det som går att föreställa. Det väckte följande i mig:
Om du vet med dig någonstans, djupt där inne att du inte behandlar ditt barns mamma/pappa korrekt (det är ett sant tecken på styrka att kunna erkänna det för sig själv), ber jag dig läsa och tänka på nedanstående rader:
Det här fysiska livet är ändligt och det som kommer att finnas kvar efter dig och mig, är minnen. Du kommer att leva kvar i ditt barns inre värld. Din dotter/son kommer att tänka på dig, antingen med stolthet, beundran och kärlek. Eller med likgiltighet, obehag, sorg (över det fina ni aldrig fick dela), en förebild för hur man INTE skall vara som pappa, mamma – människa.
En dag kommer någon att prata om en mormor/morfar eller farmor/farfar, kanske blir det en kärleksfull berättelse som uttalas med glädje.
Hur det skall se ut är ett beslut du kan styra över och det börjar idag. Idag!
Det är aldrig för sent att göra det rätta: behandla din kvinna/man, f.d. partner och mamman/pappan till era barn med respekt – oavsett vad.
Jag vet hur det kan vara: vi kan känna oss lurade och behandlade på sämsta tänkbara sätt, men det finns ett gigantiskt MEN här: det kan förklara ett ilsket, manipulativt, kontrollerande och dominerande beteende, MEN ursäktar inte.
Oavsett vad, så behandla ditt ex korrekt. Jag vet: de tuffaste och mest smärtsamma matcherna sker inuti oss. Det kan kännas så förtvivlat att det bara ”måste ut.”
Maktlöshet kan leda oss till de mest förvridna beteenden och handlingar. Du har inte kontrollen över henne/honom, vilket vi aldrig heller skall ha. Det finns en person som du kan lära dig att kontrollera – du. Uppdatera dig till den bästa versionen av den du kan vara. Det går! Jag vet!
Bortförklaringar och beskyllningar är inte dig/mig värdigt – vi tar ansvar och jobbar med trasiga bitar på insidan.
En dag kommer förhoppningsvis någon att på din begravning, hålla tal och berätta minnen om hur du levde. Vad vill du att de skall säga? Vilka berättelser vill du att historien skall viska om din person. Kaoset, paniken och misstagen vill att vi lyssnar och lär. Du och jag välja hur vi ska bete oss, oavsett vad…
Föreläsningar live med Therese & Michael – Att hitta kärleken och hålla den levande (för anmälan klicka på respektive stad)
Hej! Den här texten skaver min själ. Om jag gör allt för att behandla mitt ex och barnens far korrekt och med respekt men bemöts av tystnad eller i värsta fall anklagelser av värsta sort. Är det då fortfarande jag som har ansvaret för att i allt gå den andra parten till mötes? Har jag det fulla ansvaret för relationen när den andre har checkat ut för länge sedan? Din text andas det ansvaret och det vill inta jag ta. Jag har varit den vuxne i relationen under många år men jag har gett upp. Hur länge bär jag ansvaret för det respektfulla i relationen? Med vänlig hälsning från T
Jag vill berätta om min styvmor ❤️. Varje år får jag påminnelser om hennes födelsedag på mail trots att hon gått bort för många år sedan. Nu skulle hon fyllt 94.
Lise vilar varmt i mitt hjärta. Inte för att hon var en fantastisk människa. Oj, så vi bråkade ibland. Jag fick inte dricka hur mycket mjölk jag ville och absolut inte oboy.
Dagen innan hon dog berättade hon, å lät en smula imponerad, om att jag blev så arg att jag la mej på golvet och skrek ”jag vill ha oboy”. Vi hade helt olika politiska uppfattningar. Det var mycket som skilde oss åt som personer men också något band som, än idag, får mig att le. Lise hade värdighet . Svårt att förklara vad det är men kanske något av det Michael skriver om i dagens text.
Under hela min uppväxt stred mina föräldrar mot varandra med advokaters hjälp. Det har gjort mycket skada och jag kan, tyvärr inte känna något varmt för dem där de vilar. Striden var, för dem, ALLTID det centrala.
Lise, däremot, minns jag med värme trots allt. Hon var ingen supermänniska. Långt ifrån. MEN hon hade en värdighet.
Styvmor Lise vilar varmt i mitt hjärta ❤️
Trots 2 ex med manipulativa egenskaper, nedsättande beteende och härskarbeteende mot mig så tänker jag alltid. Jag ska inte ge det sista av mig själv och bli likadan, bitter eller sur. Jag hanterar det för barnens skull men även för min egen värdighet.
Just nu bearbetar jag det faktum att exet har barnen på julafton (jag passar på att jobba). Tog ledigt på juldagen för att kunna fira på juldagen med dem. Då har han nu bokat bio med barnen på juldagen och säger sig helt plötsligt inte veta att de skulle fira jul med mig på juldagen ….. ja, vad ska man säga? Hänvisa till den tidigare överenskommelsen som han inte minns? Känns ju inte som det är någon idé. Hur det nu blir? Jag vet inte ännu, kanske firar vi på annandag jul? Kanske har han bokat om biobiljetterna? Jag vet inte. Jag håller dörren öppen och är flexibel som alltid…jag har svårt att sätta gränser för jag vill inte vara elak och omöjlig. Det jag vill visa mina barn är att jag kan lära mig sätta gränser för min person snällt men bestämt och ska satsa på det 2020.
Bråla med deras pappa kpmmer jag inte göra. De älskar sin pappa vilket de ska få göra fullt ut. Men det är tråkigt att att han intr kan visa deras mamma mer respekt, visa hur en manlig förebild bör vara.
Jag hade förmånen att få träffa en människa, lika klok som du, med alla sina brister och fel givetvis dvs. hon är mänsklig, men en fin kvinna jag beundrar och hon sa: Vilken sorts människa beundrar du? Vilka egenskaper har de, hur beter de sig osv.
Jag kan tänka på flera personer men en av dem är Dalai Lama och hans orubbliga lugn och ödmjukhet utan att för den saken sakna tydlighet, gränssättning eller starka åsikter. Han är ingen martyr och anklagar inte alla andra för att vara dumma i huvudet. Han håller på sina principer, han lyssnar både inåt och på andra och låter sig inte kuvas men blir aldrig elak.
Jag har sett det som att jag ska hålla mina principer för hur jag tycker att en relation separerade föräldrar emellan ska se ut oavsett mitt ex beteende. Jag kan tänka mig att det kan finnas en del av honom som tror att jag gör det för att jävlas eller för att få honom att se dålig ut men jag bryr mig inte. Det har inte med honom att göra men det har med min egen känsla om mig själv att göra.
Jag vet hur jag anser att man ska behandla andra medmänniskor. Jag har en känsla för etik och empati och om jag sänker mig till hans nivå så gör jag mig till en sämre version av mig själv och vilken förebild för vårt barn är jag då?
Jag är långt ifrån perfekt och jag har full respekt för att andra inte vill bemöta sina ex så, många säger att jag är för snäll mot honom, att han inte förtjänar det, att han skulle aldrig göra det samma tillbaka och vad vet jag om rätt och fel. Man kan vrida och vända på allt och mina förebilder är inte människor som är älskade av alla så det är absolut inte jag heller.
Men jag strävar efter att hålla mig på min väg oavsett hur många hinder som läggs ut på vägen.
Med det sagt så har jag varit nära på att ge upp måååånga gånger…. får se hur länge jag pallar!
God Jul
Jag fick barn med en man som visade sig var allt annat än en bra pappa. En man som medvetet gjort allt han kunnat för att såra och knäcka mig. Nu har jag lyckats ta mig ur eländet, överlevt och skapat mig en ny tillvaro med barnen. Jag tvingades bryta med hela hans släkt förutom en person då ingen annan vetat hur han betett sig och jag vill inte påverka deras relationer. För att skydda mig själv är nästintill nollkontakt nödvändig. Tack och lov är barnen lite äldre! Jag gav allt jag hade till fel person och det får jag nu dras med men min respekt får han aldrig mer.
Jag provocerar våra tanke gångar ytterligare. Ta det inte personligen utan försök bara iaktta och se det jag skriver ur ett annat perspektiv, som ett experiment. Som vilken film som helt på tv. Ni har rätt att tycka precis vad ni vill om det. Ordet är fritt.
Om ni har läst det jag skrivit tidigare så vet ni att jag är prövad, jag har varit misshandlad, men är nu fri, Men något är fel i samhället eftersom det finns så mycket relationsproblem. Vi försöker lösa symtomen hela tiden men vad är orsaken till relationsproblemen. Det är detta vi måste bli kloka på annars sker det ingen förändring. Detta gäller inte bara parförhållande utan det är ju problem med kommunikation mellan människor över huvud taget. Något har blivit fel. Eller är det rätt så vi blivit vilseledda att tro att det ska vara annorlunda. Hur fungerar det i naturen?
Om vi ser det ur ett naturligt perspektiv. Kanske accepterar att vi är en del av naturens kretslopp. Vi tycker att vi människor är högst i näringskedjan och försöker kontrollera allt och alla. Kontrollera och bestämma över naturen och varandra. Men det kan vi inte. Vi är påverkade av olika naturliga krafter och hormoner i vår kropp för vår överlevnad, bland annat fortplantning, för att kunna leva kvar här på jorden. Vi har våra drifter, som vi till stor del kan styra själv, men kanske inte helt utan symtom, eller kanske inte alls utan att bedöva det med annat. Vi kan må dåligt när vi jobbar emot naturens naturliga drivkraft.
Det finns ett vetenskapligt experiment på män, att det finns en del män och han råttor, som har ganska likvärdiga drifter som vi människor, att det finns de som inte kunde para sig med samma partner hur många gånger som helst utan måste söka sig till en ny partner, för annars fick den inte samma kickar av hormoner. De tappade då sin sexuella drift. Allt för naturlig fortplantnings skull. Kanske för skapande av mångfald. Jag vill bara ge oss möjlighet att fundera, vi är alla olika, kanske en sådan människa blir våldsam och manipulativ eller tappar livslust om någon försöker krampaktigt hålla den kvar i sitt liv. Kanske försöker vi att ändra honom så att han ska passa in i vår romantiska dröm eller mall på hur det ska vara. Eller han då som narcissisten försöker spela ut den roll och önskedröm vi skulle vilja att de var. Som i romanerna, de låtsas vara våra soulmates. För att vi har denna orealistiska dröm, Men det kan dom inte. De blir frustrerade och vi blir bortstötta. De spelar något som de inte är. Vi känner det instinktivt att något är fel, men vi vill ju så gärna tro att han är den rätte. Sen finns det de män som fungerar helt annorlunda och är med oss och vi hjälps åt. Allt kanske finns och får finnas.
Detta säger inte att det är ok att manipulera någon eller misshandla. Absolut inte, detta säger jag på det absolut bestämdaste. Jag själv hade inte fått lära mig navigera eller att förstå att det kanske finns människor som jag ska akta mig för. För då hade jag skrämt iväg honom och satt tydliga gränser. Så som det sker i naturen. Självförsvar.
Visst, vi är människor, ja det är vi, men vi är dock en del i naturen. Så är det bara. I naturen finns det hanar som parar och hjälper till att uppfostra barnen men andra djur går vidare till nästa och nästa, och de hjälper inte till att ta hand om sina avkommer. Men vi anklagar ju inte dem för det. Katter som leker med musen för att den ska bli vettskrämd och smakar då bättre för den ger ifrån sig ett visst hormon. Men vi anklagar ju inte katten för det. Kanske finns det inom människor både däggdjur och rovdjurs drift, empati och narcissism. Men vi kan ju inte anklaga varandra för det. Vi måste istället acceptera och lära oss att se skillnaden och skydda oss. Tänk om vi tillsammans med en sådan person föder olika barn, kanske ett av varje. Kanske det förklarar hur mödrar gör avstånd till sitt barn. Kanske barnet är annorlunda. Hon känner detta instinktivt. I så fall behöver lära oss hur vi ska handskas med detta på bästa sätt. Kanske kan detta förklara syndabock/narcissism familjen. Vad vet jag. Men något är fel i samhället vad gäller relationer, eller hur? Detta vet vi och kan vara överens om. Men varför? Ja, vi får fundera vidare på det. Detta väcker känslor det vet jag, men något är fundamentalt fel vad gäller relationer. Det ser vi alla dagligen.
Kanske stämmer inte det som finns i romantiska romaner och action filmer, thrillers, som påverkar oss människor antingen vi tror det eller inte. Hur ska dessa kunna leva tillsammans hon kanske har läst romanistiska romaner och han tittat på thriller där de skrämmer livet ur kvinnor och barn? Vi har även Walt Disneys Skönheten och odjuret. Eller som Sam Vaknin (finns att läsa på internet), som gått ut med att han är narcissist, säger. Vill ni leva med en narcissist så får ni acceptera hur den är, för den kan inte ändra sig. Eller lämna oss för vi är som vi är och manipulerar. Detta måste vi veta, att det är så, för att kunna välja att inte vara med dem.
Det var lite att fundera på under helgen.
Hur ska vi människor kunna fungera tillsammans?
Jag studerar naturen, där är mycket att lära.
Jag tror vi måste ha vår känsla av frihet för att kunna mötas sunt. Jag ser det som att vi alla är på orientering (livet), vi har fått varsin karta och inre kompass (navigeringssystem) och att varje dag är ett äventyr att kunna ta oss fram i livet med dessa hjälpmedel.
Vi går vår väg och möter olika människor som också går sin väg. Ibland möts vi en kort stund, kanske delar med oss av våra erfarenheter som kan få oss att se olika möjligheter som vi kan välja. Delar med oss av våra upplevelser.
Ibland följs våra vägar åt en längre tid, men sen delar sig våra vägar, en av oss känner att den har en annan destination, något den vill lära och upptäcka, allt enligt sin inre karta. Då måste vi ju naturligtvis respektera detta och säga hej då, lycka till längs din väg, kanske vi möts igen.
Kanske någon utvecklas fint tillsammans och kan navigera tillsammans mot ett gemensamt mål och stannar väldigt länge i varandras sällskap, kanske ett helt liv, men då gör dom det för att de vet att de är helt fria att gå om de behöver och vill. Men de väljer varandra fritt, de utvecklas i varandras sällskap.
Vi skaffar barn och hjälps åt att lära barnen klara sig själv och bli självständiga, lär dem att följa sin egen karta och att de har sitt eget inre navigeringssystem, kompass, så som djuren gör i naturen. De hjälps åt tills de små blivit så stora att de klarar sig själv. Sen släpper de dem fria och låter dem klara sig själv. Följs de åt är det i frihet utan tvång.
Maria, jag förstår och känner så väl igen mig i det du beskriver. Så är det också för mig. Det känns så hopplöst och tröstlöst.
När jag läser om hur det borde vara får jag en klump i magen och känslor av panik.
Det finns faktiskt människor vars största mål till synes handlar om att krossa och förgöra.
Det finns inget annat sätt än noll kontakt, ta hjälp av ombud och myndigheter.
Jag träffade fel man och det kommer jag att få känna av resten av mitt liv, därigenom till viss del även mina barn.
Mina barn kommer förhoppningsvis minnas mig som en mor som älskade sina barn mer än allt annat och som gjorde så gott hon kunde trots omständigheterna.
Jag lider med dig o barnen Zenit och er andra i samma situation
Tänk att man ska straffas för att man älskat
Jag hoppas ni ska få ljuspunkter
Känn dig inte misslyckad för med vissa personer kan man inte nå en bra relation med
Jag har försökt också
Kämpar än
Men kan inte se resultat så jag har inga bra tips eller råd eller nån visdom som kan lösa det tyvärr
Bara orden att ett barn behöver bara en förälder med vettiga tankar kring etik, empati, respekt osv för att få en bra utgångspunkt i livet har jag läst så tänk att du är den som ger barnet det
Du är viktig