Kvinnan känner sig aldrig sedd, bekräftad och älskad. Hon går runt med en klump i bröstkorgen varje gång den första förälskelseintensiteten lagt sig, ca sex månader in i en ny relation. Känslan är så fruktansvärt bekant för henne och hon kan bara inte komma till rätta med den. Den gör att hon lämnar och får en ständig kvittens på att ”kärleken är en Hollywoodkonstruktion”och ”män är så fruktansvärt självupptagna.”

Mannen bär på ett djupt sår: han avskyr ensamhet och att bli lämnad av en kvinna är för honom en känslomässig dödsdom. Han vet precis var det kommer ifrån, men han är oförmögen att koppla sig loss från paniken som triggar.

Hon söker sig till distanserade män som likt pappan aldrig var hemma (varken i fysisk eller emotionell mening), därför att det bekanta är tatuerat i hennes relations-dna. Han klänger och söker ständig bekräftelse från kvinnor där kärleksåtaganden och närhet ligger långt ned på prioriteringslistan. Han vill till varje pris ”frälsa” dem genom sin kärlek. Det går inte så bra!

Vi är uppbyggda av ett oerhört komplext nät av medfödda personlighetsdrag, livserfarenheter och djupt rotade förväntningar.

Under den inledande passionsfasen är vi höga på kickarna från dopamin och fenetylamin, vi känner oss odödliga, befriade från rädslor, fyrkantighet, krav och andra negativa relationsmönster. Men efter en tid…

Det är en konst att stå kvar när vi vill fly. Orka vila i sig själv utan att jaga av rädsla för att förlora. Livet handlar om att hålla fast och ha modet att släppa taget. Kunna se skillnaden på de båda: vad är t.ex. ett undvikande anknytningsmönster och vad är en destruktiv relation som vi måste lämna?

Minst lika ofta som vi behöver följa känslorna, så måste vi kunna backa från dem: känna utan att rusa med dem.

Michael Larsen – relationscoach

Det som gör att kärleken håller – webinar den 12 juli kl 20.00. Du är varmt välkommen!

I HUVUDET PÅ EN NARCISSIST – webinar den 16 juli kl 20.00. Du är varmt välkommen!