När jag ser äldre par som är kärleksfulla mot varandra tänker jag: hur gör de? Vad är deras hemlighet? Vilken är koden som gör att de fortfarande ger varandra den där blicken: ”du är allt för mig!”
Om någon idag säger: ”du är mitt allt och jag behöver dig”, kan det av vissa tolkas som att vara ”needy” och psykologer skulle kunna analysera det som ett osunt beroende av en annan – avsaknad av jagstyrka.
Förr ansågs ”du är mitt universum!” som oerhört romantiskt. Nu kan människor värja sig mot det genom att säga något i stil med: ”hur kan du tilldela mig ett sådant stort ansvar, att jag är ditt allt?”
Det går inte att älska någon utan att hjärtat görs sårbart. Skyddar vi oss alltför mycket från att bli sårade? Det extremt individualistiska tänket med självförverkligande och kickupplevelser har kanske gjort att vi inte går ”all in” i förhållanden. Har murarna som skyddar jaget blivit lite för höga? Är de oroliga blickarna mot nödutgångarna för många?
Undrar hur människorna som levde under romantiken skulle se på oss och våra relationer? Skulle de tycka att vi är känslomässigt handikappade? Jag vet inte, men jag tror de skulle tänka att vi vill så mycket att vi tappat bort oss själva längs med vägen.
För ca tio år sedan då jag var på min kusins bröllop, höll en äldre släkting ett tal som han avslutade med: ”kom ihåg att använda ordet – förlåt.” Det var en påminnelse till oss andra och jag tänker – såsom vi kan förlåta oss själva kan vi förlåta andra.
Hur tror du vi får kärleken att hålla i våra relationer?
Michael Larsen – livscoach
Ja, tänk att ordet förlåt är så svårt att säga men ursäkta går bra.
Det är inte samma sak.
Håller med dig. En ursäkt känns mer som något socialt förväntat, medan förlåt är något vi gör för att vi VET att vi sårat. Förlåt kommer från hjärtat.