Fick den här frågan häromdagen från en av mina bloggvänner. En mycket bra fråga tycker jag. Vem känner inte igen sig i osäkerhet och tvivel? Vem drabbas inte emellanåt av den tysta men talande känslan: ”Är detta vad jag verkligen vill? Är jag tillräckligt attraktiv? Är hon/han den rätta för mig? Klarar jag detta?”
Det finns hur mycket som helst som kan sätta igång tvivel och osäkerhet. Frågan är bara vad vi gör med det. Som jag ser det finns det ett par olika vägar vi kan slå in på.
Vi kan behöva stanna upp och fundera och kanske göra just ingenting. Detta är det mer reflekterande sättet att möta osäkerhet på. Här låter vi tiden jobba för oss, så att svaret förhoppningsvis kan mogna fram. Vi ”omfamnar” helt enkelt känslorna och låter dem tala till oss.
I andra lägen kan vi behöva ignorera och köra på, trots tvivel. Låt mig ge ett exempel. När jag skall prata inför en större grupp människor känner jag inledningsvis alltid osäkerhet och tvivel. Det skvalpar i huvudet med frågor som: ”vad skall det här vara bra för? Vad har jag egentligen att komma med som inte redan sagts?”
Jag accepterar dessa tankar, MEN jag uppehåller mig inte vid dem, utan agerar. Jag tar mitt tvivel och rädsla likt en baguette under armen och stegar in och håller den där föreläsningen. Efter några minuter tystnar ”Janterösten” och jag är den som tar utrymmet. Det känns som att vinna en seger.
Sedan har vi direkt akuta lägen där vi inte skall lyssna på osäkerhet överhuvudtaget: ett barn som är på väg att skada sig, en person som utsätts för hot och våld. Här måste vi agera oavsett våra känslor. Vi kan helt enkelt inte kosta på oss lyxen att fundera för mycket.
Man skulle kunna säga så här: tvärsäkra och övertygade människor behöver tillåta sig att tvivla och känna efter. Osäkra personer kan behöva ignorera tvivel/osäkerhetskänslorna och gå framåt. Olika personligheter, olika handlingssätt.
Vad gör du när du känner dig osäker och tvivlar?
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar