Jag vet att ett stort antal människor tänker: ”Hur ska jag göra för att det ska hålla mellan oss?”
Frågan i rubriken är i högsta grad berättigad eftersom så många av oss varit med om smärtsamma relationsavslut. Och att vi ser ett stort antal par i vår omgivning bryta upp.
Först av allt: livet ger oss inga garantier! Det finns inga vattentäta skott och hundraprocentiga manualer när det kommer till att få parförhållanden att vara över tid. En av de stora anledningarna till detta är att vi förändras över tid. Alternativ stagnerar. Olika scenarion kan vara: en växer som person och den andre står kvar och är fullständigt nöjd med det som är. Eller två som växer åt helt olika ritningar. Två som stagnerat så att tristess dödar attraktionen och kärleken.
Istället för att lägga fokus på hur ni ska få det att hålla, är det bättre att fråga sig: ”Hur kan vi göra och vara som personer för att det ska kännas levande mellan oss?”
Jag kommer tillbaka till det gång efter gång i mina blogginlägg: människor lämnar oftast inte det som är levande och ger en hemmakänsla. Det ligger i vår natur att dras till och vilja stanna i det som ger leenden på insidan.
Det är så lätt att bli fartblind i vardagen. Det mesta blir praktiskt och vi slumrar till i en slags bedövande automatik, så att vi glömmer vad som gjorde att vi en gång drogs till varandra. Vi behöver stanna upp, ta några djupa andetag och fråga oss: ”Vilken är min roll i den här relationen? Vad är det för slags känslor som jag planterar i min partner? Tar jag hand om min egen person så att jag känner mig attraktiv inför mig själv, så att det finns någonting att ge? Är jag villig för att ta emot?”
Tidigt i våra liv får vi lära oss hur vi ska skydda oss från att bli sårade eller t.o.m. kränkta. Murar byggs upp utan att vi ens är medvetna om det. I skolan och våra utbildningar får vi lära oss allt det som anses vara viktigt. Senare; vilket pensionssparande och fonder som gäller. Fast eller rörligt elpris? Vilka slags lån som är mest gynnsamma? Vi kör runt i bilar som ska skydda oss optimalt. Liksom försäkringar som ska kompensera för eventuella katastrofer.
Trots alla ”säkerhetsmekanismer” och bekvämligheter, har vårdcentralerna aldrig varit så fyllda med människor som lider av psykisk ohälsa. I nästan alla fall handlar det om trasiga relationer, brist på kärlek och ensamhet.
Vi behöver slå ned på tempot så att vi kan se utsikten.
Vi förbättrar förutsättningarna för att relationen ska kännas gott hela vägen in i den emotionella ryggraden när vi ger tillit, och berör fysiskt såväl som emotionellt/spirituellt.
Men hur ser det ut i praktiken?
- Kyss varandra. Om det känns det helt fel; hur har det blivit så och vad tänker du gör åt det?
- Se varandra genom att hålla ögonkontakt och lyssna till vad hon eller han säger.
- Bry dig om det som är viktigt för din partner. Orkar du inte engagera dig? Varför har du tillåtit det att gå så långt?
- Avslöja dig själv när du går till motattacker under konflikter. Försöker du ständigt vinna de verbala duellerna? Upphör med det eftersom det dödar attraktionen.
- Berätta om dig själv. Vad du längtar efter, drömmar om, känslor av tillkortakommanden, minnen som ni har tillsammans och som du håller nära hjärtat…
- Hur underlättar du livet för din partner? (Utan att kräva motprestation).
- Jobba med dig själv så att du kan leva ett närvarande liv. Vad får dig att känna dig genuint levande?
Föreläsning Live – En Levande Kärleksrelation. För stad och datum – följ länken
Michael Larsen – relationscoach
Det här fantastiska inlägget triggar igång många olika tankar, love it :•)
Tänker att själva frågan ”Hur ska jag göra för att…” är början på om kommer relationen att hålla över tid. Det kanske är där första misstaget begås? Om man försöker ”lista ut” HUR man ska göra. Då går man väl lite ifrån att bara vara sig själv och att försöka forma sig och anpassa sig för någon annan,som på sikt inte kommer att hålla för att man långt senare tar fram sitt rätta jag,som då kan tyckas att man förändras/utvecklas i partnerns ögon när man i själva verket är den man var innan man träffades. Och den som uppfattas som att ha stagnerad,kanske är den som har varit sitt sanna jag ifrån början?
(Självklart så finns andra sidor där utveckling berikar och behövs för vissa,missförstå mig rätt)
Men det kan väl många gånger kännas lite svårt när man försöker lära känna någon med dess egenskaper och tänker att det finns ingen som är perfekt (och vad är perfekt?), samtidigt som man då behöver kompromissa,ha överseende med osv, men inte forma sig för mycket, som sen inte håller på sikt.
Den kanske bästa förutsättningen för att lyckas är ju om båda visar och är trygga i sina rätta sidor från början,det är nog det som kan ge den underbara hemkänslan,tänker jag…. eller? :•)
Susan, jag håller med dig, ett fantastiskt inlägg. Det är bra att ställa sig frågan: hur kan jag vara och göra för att hålla relationen levande? Men man får inte anpassa sig eller kompromissa till sin egen nackdel för mycket. Båda måste engagera sig och att få det till en bra balansgång är inte lätt.
I början av en relation brukar båda vilja visa sina bästa sidor men efter en tid så kan det vara någon av dem som börjar känna sig för bekväm. Denne tar sin käresta för given och slutar engagera sig. Det blir heller inte bättre av att någon har svårt för att kunna acceptera att han/hon har brister precis som alla andra och kan se över sitt beteende samt kunna se från ett annat perspektiv än sitt eget.
Jag vill hålla min relation levande genom att stötta min man, uppmuntra honom, visa uppskattning samt hitta på saker vi kan göra tillsammans.Att gå ut med en tjejkompis och ha roligt på egen hand. Att få ha sina intressen och låta sin käresta också ha sina är också viktigt. När man är glad smittar det av sig på den andre. Jag är en person som vill göra saker för andra för att jag vill göra dem glada, inte för att få något tillbaka. Om jag kan göra min man glad mår jag bra själv.
Jag har under alla år tidigare anpassat mig för mycket och tillåter mig numera att inte ställa upp på för mycket för jag bor inte med honom för att vara hans hushållerska.
En sak som jag har noterat mer tydligt med åldern och kanske också för att jag varit intresserad av att utforska mig själv och ta reda på vad det är för karaktärsdrag jag ser hos mig själv men också vad andra ser hos mig det är att det finns människor som är mer positivt lagda och de som är mer negativt lagda.
Alla har vi ju bägge sidorna och fler andra karaktärsdrag också samt att det kan ändras över tid pga. hormoner, kriser man hamnar i mm. men det finns personer som har en generell negativ attityd och ser oftare problem i saker och jag tror att det kan vara så att dessa personerna över tid kan bli provocerade av att vara med någon som ofta är glad, positivt inställd och som löser problem. De känner sig framställda i dålig dager kanske och så undermineras deras självkänsla för de ”kan inte” (vet inte hur) bryta sitt negativa beteendemönster och då blir det ännu värre om man visar dem omtanke och kärlek, försöker muntra upp eller påpekar det positiva som finns i livet för de ser det inte.
En väninna berättade att hon sörjde att hennes mamma var en bitter person. Hon träffade henne härom veckan för första gången på sex år. Kvinnan skulle bo hos henne en vecka och hon lagade mat till henne men vad hon än lagade så klagade hon och vägrade äta och hon gav henne pengar men mamman sa bara att du älskar mig inte du älskar bara pappa och så här fortsatte det i en veckas tid. En person som försöker lösa situationen och en som inte ser någon lösning alls.