Det är gripande att bevittna paret som sitter mitt emot varandra. Ett ”förlåt” och ”jag visste inte bättre…” En äkthet i luften som går att ta på. Tårar av uppvaknande. Öppenhet och en vilja till att förstå. Känna det partnern känner – utan filter och smarta lösningar. Styrkan att vara i det som är.
Som texten i låten säger:
”Open up my eyes and tell me who I am”
Vi behöver varandra för att kunna se: ”jag ser det i dig som du själv inte kan se.” Speglarna (utan förvrängning) vi behöver eftersom vi inte kan se den egna personen i helfigur.
Hur hade vi kommunicerat med varandra om det inte fanns prestige, bepansrad stolthet, rädsla, ilska, gamla relationsskador…?
Vad hade du sagt – och hur hade du sagt det om inget fanns att förlora? Om du för en stund tagit risken att fullständigt blotta ditt hjärtas innersta? Vilka strategier hade du lagt åt sidan? Försvarsmurar som fått ge vika.
Det är från den här platsen som vi verkligen kan nå fram till varandra. Men fixarhatten, misstänksamheten, förutfattade meningar och andra känslomässiga barriärer måste sändas på långvarig semester (kanske med enkelbiljett).
Vilka är vi för varandra?
Michael Larsen – relationscoach
ååh vilken fin text….jag blir berörd…..jag har verkligen försökt detta….men mottagning saknas totalt…. och jag har insett det….
Vilken viktig text, den berör på djupet. Det är där jag, vi är nu. Vi får se vart det sedan leder oss …
Ja det tror jag med Michael.
Det är något som jag upptäckt för många kan låta som en utopi, en ouppnåelig dröm, ett fantasiförhållande men jag väljer att tro att det är en träningssak. Få har levt med föräldrar, far/morföräldrar, sett vänner osv. som levt så och därför får man tänka att det inte är konstigt att det känns främmande och läskigt. Det kan vara minst lika utmanande i dialogen man har med sig själv, att vara sårbar och våga erkänna sina tankar, känslor och sin litenhet.
Men man får vara beredd på att folk tycker man e galen, naiv, besserwisser … en massa saker … för det är ju en utmanande tanke, att vi skulle våga bara vara … de vi är, och utan att bli dömda för det. Men jag e lite galen också!
Så fantastisk inlägg.
Lyssnade på en buddistisk munks råd till hur man ska kommunicera till varandra i en kärleksrelation hans råd var följande…
Första, var att säga till den man älskar, älskling jag finns här för dig. Det bästa man kan erbjuda för hen är din fullständiga närvaro, hur kan du lära om du inte är närvarande? Var ej i det förflutna eller framtiden utan i nuet när du är med den du håller kär.
Andra, älskling jag vet att du finns här bredvid mig och jag är så glad för att du verkligen finns här bredvid mig. Att bli älskad är att bli uppmärksammad på att man existerar.
När din älskade lider kan man säga följande, älskling jag vet att du lider därför finns jag här för dig.
Sist, ibland kan man bli smärtsamt sårad av den man älskar, vilket kan skapa stora djupa sår, sår som gör så ont att man vill gå in på sitt rum och stänga dörren eller värre att straffa den man älskar tillbaka. Istället ska kan man säga…älskling du har sårat mig, jag lider, hjälp mig.
Så fin text Tack
Om jag läst detta och använt mig av dessa visdomar när vi fortfarande levde ihop – hade det gjort skillnad?
Hade vi förstått varann och kunnat komma igenom de känslomässiga frustrationer och tillstånd vi hamnade i?
Våra mönster från barndomarna – hade de kunnat lösas upp?
Vågar inte fundera för mycket … det är över för oss för all framtid. Han gick vidare direkt.
Tar med mig visdomarna och mina nyfunna insikter om mina egna mönster till framtiden.