Det stjäl så enormt mycket energi att behöva kämpa med sina känslor i ett förhållande. Vi oroar oss för hur partnern ska reagera och gör anpassning och smidighet till våra närmaste vänner. Vårt självförtroende är under ständig attack!
Vi lär oss att säga rätt saker vid rätt tidpunkt. Vi ser till att det inte ligger saker framme i hemmet som kan få det att tippa över. Vi undviker att bjuda hem vänner och familjemedlemmar, som när de har gått hem efter en middag, leder till klagomål från partnern sida. Vi orkar helt inte med de sura kommentarerna och dåliga recensionerna kring varför hon/han sa, gjorde och är som de är, när huset tömts på folk.
I det icke hälsosamma förhållandet ligger vi ständigt på minus. Vi kan aldrig eller endast under korta stunder, slappna av. Allt handlar om att försöka balansera partnern som går runt med kronisk irritation, ständigt ska uttala sina ”sanningar” och har åsikter om allt och alla.
Finns det någonting mer oattraktivt än en partner som med sin logiska besserwisser argumentation hela tiden ska bevisa hur rätt de har? Som aldrig bara kan lyssna, utan alltid står på tårna för att kontra?
Tänk att ligga där i sängen om nätterna och undra varför vi tillåter oss att bli behandlade som vi gör! Att försöka få den känslomässiga analfabeten att lyssna och reflektera. År efter år! Linjerna runt munnen blir allt fler och synligare p.g.a. det som vi tvingats hålla tillbaka. Det vi aldrig uttalar!
Men det behöver inte vara så! Det finns hälsosamma människor som vet hur man behandlar sin partner. Det finns personer som vet hur man lyssnar och uttrycker sig på ett sätt som skapar lugn och tillit.
I den hälsosamma tvåsamheten:
- Lyssnas det utan himlande ögon. Ja, lyssnandets sköna vindar!
- Behöver du inte oroa dig för vad den där mannen eller kvinnan gör på hans/hennes Facebooksida.
- Respekteras du för den du är och kan utan rädsla uttrycka det som ligger nära ditt hjärta.
- Kan ni prata om det som oroar utan att locket läggs på.
- Är andetagen avslappnade och du behöver aldrig ha ångest kring vad som sker då partnern är bortrest.
- Känner du en varm glädje i bröstkorgen utan att det måste finnas en direkt anledning. Förutom att du kan vara den du är!
- Kan du vara ”tråkig” och låg utan att ständigt överösas med ”goda råd” och korrigerande uttalande.
- Ser du en partner som är stolt över dig och ler mot dig i rummet bland andra människor.
- Kan ni vara på egen hand utan att panik rispar på den emotionella dörren.
Narcissism och härskartekniker – webinar den 18/2 klockan 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Hej
Kommer denna föreläsning igen?
Jag ser titeln direkt riktad till mig. Är separerad fysiskt och blir överrumplad gång på gång att inte vara det inombords. Bryts ner av honom ifortfarande.
Mvh
Lina
Hej
Kommer denna föreläsning igen?
Jag ser titeln direkt riktad till mig. Är separerad fysiskt och blir överrumplad gång på gång att inte vara det inombords. Bryts ner av honom ifortfarande.
Mvh
Lina
Jag tänker att det också handlar om vad relationen (dvs personerna) tar fram i varandra. Jag befinner mig sen många år i en relation där jag inte varig lycklig, främst pga våra olikheter som personer. Det gör mig periodvis grinig, missunnsam och trist för min partner. Vi tar helt enkelt inte fram det bästa i varandra längre, men det finns ju inte ”inbyggt” i en person att bete sig så i alla relationer – det kanske just är i denna relation som det gång på gång blir olyckligt. Däremot finns det kanske personer med personlighetsdrag (kontrollerande, narcissistiska, osv) som har detta i alla relationer. Jag känner i alla fall i mig själv att jag inte är en gnällig och bitter människa egentligen, men att jag blivit det av relationen mer. Att jag behöver lämna.
Men det är något skönt med att verkligen komma i kontakt med alla jobbiga känslor och få gråta ut ordentligt…känna sorg, smärta, förtvivlan fullt ut i bröstet. För det jag oxå lärt mig är att jag klarat av att gå igenom allt det där jobbiga. Jag har dessutom överlevt det flera gånger om. Och jag är färdig med det nu. Nu räcker det. Jag tar ingen mer ”bullshit”. Längtan ska aldrig mer få driva mig in i något som inte är bra för mig. Jag orkar bära min längtan. Så länge som det krävs. Ensamheten är sorglig och smärtsam när man längtar efter något helt annat, men jag kan och kommer att hantera den utan att göra ”dåliga val”. Vi får se vad livet erbjuder. Jag ska verkligen försöka vara öppen…men jag kommer inte ge bort mig själv till någon som inte fullt ut förstår mitt värde. ALDRIG igen.