Ser och hör dem som till nästan vilket pris som helst försöker få ihop relationen. Om det inte var för just: ”vilket pris som helst”, hade det kunnat vara beundransvärt och kärleksfullt. Men den totala obalansen där endast en kämpar för vi är allt annat än sund. Och hur var det med kärleken från två håll? Två som är rätt för varandra?
Det kroniska: ”om jag bara gör, säger och är rätt!” skall det nog kunna fungera. Nej, nej, nej…!
Tydliga varningssignaler:
- Svårigheter och motstånd när det kommer till att planera för framtiden. Oavsett om det handlar om nästa vecka eller om ett år, möter du suckar av irritation: ”Måste du planera sönder allting?” Eller: ”vi kan väl vara i nuet?” Personen med dessa mantran är inte (om inte du själv är inne på samma linje) den rätta för dig. Klossarna som reser frustrationsbyggnaden kommer bara att bli allt fler.
- Han eller hon vill inte träffa dina föräldrar, syskon, barn och vänner. Ganska tydligt eller?
- Du ensam, är den som ser till att det finns struktur och ordning. Partnern är totalt oorganiserad och du förhandlar ständigt med din egen frustration.
- Ojämlikhet inom det sexuella: brist på lyhördhet inför dina behov och ointresse till djupare närhet. Genitalsex kan vilket däggdjur som helst prestera. Men den emotionella avkläddheten inför en annan…
- Partnern har endast ytliga bekanta och inga riktiga vänner. Relationerna till andra säger en hel del om en person. Varför finns det inga nära vänskapsband tror du?
- Glappet mellan ord och handling. Vad ser du när volymen av meningar som uttalas skruvats ned på 0? Det är inte tanken som räknas, utan det vi visar och gör över tid.
- Kärlek och respekt inför den egna personen? Önskan om att du skall vara accessoar för omvärlden, desperation, ägandebehov, eller en plan B på vägen hamnar i sopcontainern.
- Du ger mer än vad du får tillbaka. En malande känsla av otillfredsställelse på flera plan. Lita på intuitionen och den starka magkänslan!
- Han eller hon blir till en härskare under meningsskiljaktigheter. Du manipuleras genom tystnad, högljuddhet, eller på andra sätt – sanktionerad kärlek.
- Allt som ”händer” personen vid din sida är någon annans eller omständigheternas fel. När offerflaggan ständigt hissas är det något som är fel. Big time!
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Jag finns här för dig – michael@separation.se
Jag har precis i dagarna valt att lämna en sådan man. Han är på pricken allt du skriver ovan. Tack för att du skriver. Du har hjälpt mig genom den svåraste relationen i mitt liv, som också är det svåraste avslutet jag behövt göra.
jag har nyss lämnat med. Tungt som bara den men ångrar mig inte en sekund. Det suger att vara tillbaka på ruta ett men otroligt befriande att slippa ha en väldigt negativ människa i min närvaro. Även om det är/har varit jobbigt så tänker jag att framtiden ser ljus ut. Hoppas du orkar lyfta blicken framåt och även se att det nu finns möjlighet att släppa in något bättre i livet. all styrka till dig!!
Tack för dina fina ord Carolina 🙂
Önskar dig lycka till <3
I vårt fall var det alltid distansförhållandets fel. ”Jag hatar distansförhållanden” fick jag höra många gånger – även efter att han hade lovat att inte säga så mera. Vi hade distansförhållande och då betydde det ju i min värld att han hatade vårt förhållande.
Jag försökte säga att det inte är distansens fel, utan vi som inte har de rätta verktygen. …och jag hade inga problem med att ha ett distansförhållande. Vi sågs i princip varje vecka ändå.
…och surande, som blev värre med tiden. Surande för än det ena och än det andra.
Jag blev alltid straffad med tystnad om han tyckte jag hade gjort fel eller bemött med ilska. Det slutade alltid med att jag grät.
Det blev oerhört påfrestande.
När min ork var slut och inte ville ha det som vi hade det längre, så fick jag visserligen höra snälla saker, hur bra jag var hur mycket han tyckte om mig, att vi skulle hålla ihop….men det som skulle bli ”smicker” fick alltid en konstig avrundning, ungerfär som att sträcka fram glasstruten för en slick och dra den tillbaka, exempelvis:
– Jag tycker ju så mycket om dig, du är så snygg för din ålder!
Det blev en sådan konstig dimension. Jag ville gå djupare, för mig var det viktigt att nå fram till varann, vara trygga i disskusionen.
Så mycket uttalanden har runnit under broarna som gjort att jag känt mig som ett frågetecken många gånger. Ibland förvirrad.
Jag känner igen mig så mycket i det du säger – straffad med tystnad och ilskan, otrygghet i diskussioner… Jag ville också gå djupare, vara närmare varandra, men blev alltid kvar ensam om jag inte gjorde som han ville. Många frågetecken och många varför. Jaa…
Oj, oj, oj… Jag känner igen varenda punkt! Snart ett och ett halvt pr sedan relationen med denne man tog slut. Just då var jag ledsen, förtvivlad, arg, emotionellt slut. Osäkerheten under två års tid resulterade i en autoimmun sjukdom som jag får leva med resten av mitt liv. Men kanske var det meningen att jag skulle bli fysiskt sjuk? Det tvingade mig att fokusera på mig själv och mitt mående. Förra våren struntade jag fullständigt i att solen sken, fågelkvitter och vitsippor. Nu njuter jag av årstiden. Jag rör mig framåt. Tar något snedsteg ibland men tar mig ändå framåt. Har insett att jag aldrig kommer att förstå hans beteende mot mig och är samtidigt glad att jag inte kan. Måste inte heller. Nu nyfiken på vem jag kommer att möta istället? Är nöjd med hur jag har det och hur mitt liv ser ut. Glad att jag slipper berg- och dalbanan. Vet att jag är värd så mycket mer än det han gav. Tiden läker. Goda vänner håller mig i handen. Nu lever jag igen ☺️❤️☺️
Anna!. Precis 1, 5 år sedan jag ” lämnade” en LÅNG totalt destruktivt relation och NU står jag där med en autoimmun sjukdom jag med. Min kan utlösas av stress!!!!.
Helt sjukt vilket pris det kan kosta att känna igen magkänsla och beteende som beskrivs ovan och ändå försöka lite till i hopp om ändring!.
Skönt att du verkar må bra idag!.
Du också, Liv?! Den osäkerhet som jag kände är en slags stress och min sjukdom utlöstes av detta. Jag fick Graves sjukdom. Diagnos i höstas men har varit sjuk länge utan att förstå att alla de symptom jag hade eg var en sjukdom. Depressionen i relationen drev sjukdomen, och sjukdomen drev på depressionen.. Vad berodde på vad? Ja, jag mår oftast bra fysiskt. Väntar på operation. Hoppas du mår bra? Varm kram från mig ❤️
Anna. Jag mår sådär.Tillåt mig småle…troligen samma som du! Graves!Vet mer snart. Har oxå gått med det ett tag. Trodde precis som du att det fanns naturliga förklaringar till hjärtklappning, darrning mm mm efter att äntligen vågat ta mig ur relationen samt därefter förlora 2 av de personer som stod mig närmast. Jag är 100 % övertygad om vad det beror på.
Kramar i massor.
Anna! Finns du kvar? Skulle gärna utbyta fler tankar kring våra liknande situationer!
Kram
Hjälp har det ju precis så här men det är ändå svårt att säga orden att nu separerar vi. Vet inte vad jag är rädd för. Jag vill inte ha det så här men kan inte säga det.
Tro mig…Tillslut kommer du göra det. Känn efter i magen.
Styrkekramar!
Lämnade exakt en person eller situation som du beskriver. 5 år stod jag ut. Varför förstod man inte sådant tidigare? Varför kämpar man sig blå trots att varningssignalerna fanns där från första början?
Ja, det som skrämmer mig är att jag uttalat just de orden. Jag gör vad som helst, vill fixa den här relationen till varje pris. Även om det var jag som inte ville bli ihop med mannen ifråga. Men när han tog avstånd fick jag panik. Har insett att jag nog lider av en stark separationsångest och rädsla för att bli känslomässigt övergiven. Jag känner sällan intresse av att släppa någon man nära, förutom vissa å då vill jag känna mig nära till varje pris. Ursch…inser hur osunt det här är.
I vår relation är det jag som inte vill eller kan prata framtid. Det knyter sig inom mig då. Och det är ju för att jag inte vill. Känner igen många av punkterna. Han umgås aldrig med någon riktigt nära vän. För att han har ingen. Jag tror aldrig att han har öppnat sig för någon om våra problem. Jag har ältat o ältat med mina nära o kära.
Jag vill inte att han ska träffa mina barn eller familj. Men det är för att han en gång sagt att han vill inte träffa mina barn, det känns konstigt nu när vi blivit särbo. Min familj tycker inte om honom. Jag känner mig obekväm när han är med.
Att han gav mig en örfil var ju inte hans fel, enlig honom. Det var ju jag som var kaxig eftersom jag höll med hans kompis.
Många ord men aldrig någon handling. För han kan aldrig göra något på egen hand. Men snacka kan han.
Ett av hans uttryck, om du behagar din man blir ju allting så mycket bättre. Lite glimten i ögat men där ligger lite allvar under orden…
Nä dax att kliva av detta tåg. Jag vet jag gjort det innan o jag vet jag sagt jag ska igen. Varför är det så förbannat svårt att hoppa av tåget? Svårt att bara släppa taget o bara tänka på sig själv?!
Blir så frustrerad på mig själv, och det är bara jag som kan göra det!
Ny dag imorgon, nu kraft!
Ett förhållande går upp och ner. Så har det alltid varit och kommer alltid att göra emellanåt, för alla. Det är fullständigt normalt. Accepterar vi inte det så accepterar vi heller inte verkligheten och hur ska man då lyckas i en tvåsamhet? Jag tror det är viktigt att våga tro och lita på att blåsten kommer avta. Att våga se bortom eventuella tvivel. Att våga ge varandra tid utan att kasta bort hoppet och tron på att ”det kommer bli bra” även när det blåser i relationen. För mig har stormen stärkt min kärlek till denna kvinna. Den har fått mig att verkligen inse att det är med henne jag vill leva mitt liv tillsammans med.
Tyvärr är vi inte tillsammans idag.
Filip, vissa förhållanden är inte värda att kämpa för. Så är det bara. Punkt slut.
Eva, det är sant. En del förhållanden är inte värda att kämpa för. Det är det dock i detta fallet. 7 dagar i veckan.
Punkt och pricka han jag lever med. Men kan nån för mig förklara varför man låter sig bli behandlad på detta vis. Varför är det så jäkla svårt med beslutet..
Jag är den som kämpat för ett vi i ett år nu, han vill inte alls, men jag vet inte hur jag ska släppa taget om honom och därmed min familj Jag vill inte vara mamma på 50%, det har gått ett år, men jag kan fortfarande inte andas. Jag läser att jag måste få tillbaka mitt självvärde, att man inte ska kämpa för någon som inte vill vara med mig, men det känns inte så.
vad ska jag göra?
Vet du vad!, man blir 100% mamma när man är tillfreds med sin livssituation och det lyser igenom till barnen oavsett vart de är!!
Styrkekramar.
Mia, det enda man kan göra är att agera. Det finns ingen annan väg.
Det är så lätt att bara fokusera på sina förluster i samband med ett uppbrott. Förlust av tid med barnen, hus, vänner, samliv osv… Men vinsterna, som kontroll över sin egen tid, lugn utan inre konflikter, riktig kvalitetstid med barnen, energi och livslust, det kan vi inte föreställa oss. Mia, försök och tänk vad du önskar av ditt liv. Skapa en målbild, och håll fast vid den. Det är oerhört jobbigt att separera, men du kommer också att växa, finna nya vägar. Livet tar inte slut, det tar ny form. Men kanske är du inte heller riktigt känslomässigt redo. Ta hjälp av en terapeut om du inte gjort det redan. Försök att bryta dig ur dina vanliga tankefällor.
Efter en bekantskap som började för 6 år sedan, ett förhållande som startade för 4 år sedan, där vi aldrig bråkat, aldrig höjt rösten mot varann, aldrig försökt övertyga den andra att den hade fel i tanke eller handling, haft framtidsplaner in i det sista, haft oändliga sms där dom författatades och sändes absolut samtidigt nästan telepatiskt, där vi planerade semestrar och framtid, ekonomiska åtaganden och vardagsmatematik kommer jag hem från jobb, hon levererar ett kort meddelande om att hon flyttar från gemensamt hus till inneboende, i kollonihus med sin mamma och denes pojkvän, genast..20 minuter tog det, från ord till snabb packad väska. .
Min värld har rasat, min framtid raderad, Kämpar med tomhet och en övermäktig känsla av nakenhet, grundlurad, förnedrad och hånad..(får veta att hon hånar mig redan dagen efter)…hon.inga känslor kvar helt kall, hotar, ljuger om sanningar för att få sympati och rättfärdighet i sina handlingar hos vänner, arbetskamrater och släkt, skickar sms till mig fulla av fantasifulla felaktigheter och uppvisar en person som jag överhuvudtaget inte känner igen.
Vad har JAG missat? Vad har jag inte sett? Jag bara gråter..livsluten är borta. Jag tänker på ni andra här som skrivit och delat så fantastiskt av era livshistorier..att känna så här ett helt år..eller 45 dagar..eller..det orkar inte jag..
Ensamheten kan jag klara. Men inte hur hon bara förintade mig med sitt sätt.
Klart att hon gjort upp med sig själv under en längre tid..klart att hon pratat med sin mamma bakom min rygg om sina beslut..och samtidigt visar det sig, låtit sig påverkas då mamman saknar väninnor och se sig ha nytta av sina vuxna döttrar…
Vill ha upprättelse..så mycket orätt känner jag, att jag börjar skaka och vill spy…och så här ska jag må i en lång tid framöver???
Snälla ni här, alla ni som lever i liknande situation..hur orkar ni? Jag är desperat för råd..
Du kommer klara det! Du måste igenom denna fasen, hur hemsk den än är!! Om ett tag kommer du se en lite ljusglimt avseende något ( vad som helst)och då förstå att det är början på något nytt , var snäll mot dig själv och låt dig sörja. Förstår PRECIS vad du menar med ” upprättelse”….Men tror inte du som jag att allt kommer tillbaka någongång till den som gjort orätt? Det måste jag tro för att slippa slukas upp i den kampen som man inte kan vinna.
Styrkekramar