”Jag som trodde att jag äntligen hade träffat rätt man och så gör han så här mot mig!”
”Jag tänker på henne hela min vakna tid och förstår inte varför hon så plötsligt bara avslutade vårt förhållande.”
Det är en av de vanligaste frågorna som jag får i mitt klientarbete och då jag föreläser: ”hur ska jag våga lita på någon igen?”
Vi har levt som singlar under en kortare eller längre tid. Nyligen kommit ur ett förhållande som fått oss att må dåligt, känt oss känslomässigt neutrala eller avstängda under alldeles för lång tid. Eller varit trygga i tvåsamheten och plötsligt väckts av chockvågorna från t.ex. en otrohet, någon form av missbruk som bröt ner kärleken, emotionell omognad/avstängdhet som gjorde ensamheten i tvåsamheten outhärdlig. Varianterna är många!
Men så en dag möter vi någon och känner attraktion, förälskelse och kanske senare t.o.m. kärlek. Och så händer det igen! Smärtan efter ett svek eller beteenden i partnern som gör det omöjligt att fortsätta. Och vi som hade vågat blotta hjärtat igen! Kanske såg vi varningssignalerna i den andra personen, men tänkte att ”det kommer att bli bra.” Eller så låg ”mörkret” väl fördolt under ytan.
Vi känner: ”nej, nej, nej!! Aldrig mer kommer jag att utsätta mig för detta!”
Du och jag bär på en berättelse. En lång rad av erfarenheter som skulpterat våra sinnen och format våra beteenden. Det är lätt att hamna i en nedåtgående spiral där vi försöker läka såren från tidigare trauman med ett nytt förhållande.
Omedvetet hoppas vi att en ny partner ska vara ”läkaren/kirurgen” som ska avlägsna det onda från våra känslomässiga kroppar.
En förälskelse kan på kort sikt göra mirakel med oss när det gäller att komma vidare från ett gammalt förhållande, men förr eller senare tvingas vi möta våra egna relationsmönster. Det är en naturlag!
Vi behöver börja lita på vår egen person så att vi inte går ner oss i upprepandets träsk; där samma historia utspelar sig om och om igen. Destruktiva relationer som ger oss kvittens: ”titta! Det går inte allt lita på män/kvinnor!”
Vi behöver skala bort lager av cynism som tagit fäste i vår tankevärld och bygga vanor som gör att vi kan tycka om våra liv. Inte nödvändigtvis älska, men respektera. Uppleva en balans inombords så att vi kan känna oss trygga med de beslut vi fattar. Känna tillit till att kvinnan eller mannen som vi ser i spegeln inte sviker oss genom att förhandla bort sin självrespekt eller sitt självvärde, därför att behovet att fylla ett tomrum tvingar sig på.
Vi behöver orka stå upp för oss så att vi inte reagerar utifrån desperation.
Kärleken gör oss sårbara vilket inte går att lyfta ur ekvationen hur gärna vi än vill. Livet innehåller element som kan slå undan våra fötter, men vi har resurserna att resa oss upp igen. Hur osannolikt det än känns!
Kanske har vi aldrig litat på våra egna beslut, utan låtit tillfälliga känslor och driftsimpulser vara det enda som styr. Förändring är möjlig!
Konsten att möta rätt partner – webinar söndagen en 15/10 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Fotograf: Sophelia & Aamod
Mycket kloka ord! Mitt i prick!
Ja så träffande, jag är i en sån fas nu, hur ska jag kunna lita på någon igen? Har blivit så förnedrad i ett 8 årigt förhållande, fick inte reda på lögnerna & otroheten förrän förhållandet var över ! Gick iallafall tillbaka, & vart utsatt igen! Idag 3 år senare är jag fortfarande inte hel. Han gjorde som han alltid gjort, gick ini ett nytt förhållande. De du skriver om naturlag stämmer så bra, men inte på mitt ex verkar det som, han bara fortsätter , han bryr sig inte att han sårar människor på vägen!
Känner med dig Eva!
Och alla andra när jag läser alla olika kommentarer. Jag kan bli riktigt bedrövad av hur livet kan vara och hur svårt många har och har haft det på olika sätt.
Ingen har samma historia men kan känna igen sig i olika delar.
Michael skriver att vi har resurserna att resa oss igen hur osannolikt det än känns.
Hoppas du kan känna det hoppet!
Mitt liv är mycket, mycket bättre nu, även om jag inte trodde det då….
Det är som små värdefulla skatter det här, att varje gång öppna bloggen och hitta en ny text att tänka kring.
Jag har uttalat orden aldrig mer! Men när det gått ett antal år ändå känt mig gradvis mer öppen för tanken. Har även åtminstone fått ett litet bevis på att jag snabbt reagerat utifrån kommentarer jag inte vill ha även om de kanske inte medvetet var menade att såra. Avslutade ömsesidigt med den enda dejten jag haft efter skilsmässan. Det stärkte mig ytterligare.
Problemet är inte att resa sig efter att livet slagit omkull en, problemet är att våga lita på en ny människa, när både potentiella partner och sk vänner visat att de sviker en.
Jag kan inte säga att jag känner tillit till att människor vill mig väl, eller att livet vill mig väl, det trodde jag på förut men de senaste tre årens upplevelser gör mig mycket tveksam tyvärr!
Problemet är inte att resa sig efter att livet slagit omkull en, problemet är att våga lita på en ny människa, när både potentiella partner och sk vänner visat att de sviker en.
Jag kan inte säga att jag känner tillit till att människor vill mig väl, eller att livet vill mig väl, det trodde jag på förut men de senaste tre årens upplevelser gör mig mycket tveksam tyvärr!
Problemet är inte att resa sig efter att livet slagit omkull en, problemet är att våga lita på en ny människa, när både potentiella partner och sk vänner visat att de sviker en.
Jag kan inte säga att jag känner tillit till att människor vill mig väl, eller att livet vill mig väl, det trodde jag på förut men de senaste tre årens upplevelser gör mig mycket tveksam tyvärr!
Nytt förhållande, ny syn på kärleken och svek efter ett dysfunktionellt förhållande. Desperation, nej. Faktiskt inte. Snarare har jag strypt mina känslor markant, pga rädslan att falla tillbaka.
Jag är öppen med detta med min partner.
Jag är som en vattenkran som står och droppar för att sedan låta det rinna lite till och lite till och lite till tills att kranen rinner för fullt på högtryck. Känslor, djupa sådana med har jag till mannen jag är ilag med. Kärlek och en trygghet som känns så främmande och skrämmande på samma gång. Något jag inte varit med om tidigare.
Levde i ett destruktivt förhållande i ca två år, massa massa lögner om andra kvinnor, kontakt med andra, ljög och ljög om stort och smått. Va även fysiskt våldsam och manipulerande. Jag bröts ner och visste ingenting tillslut. Efter detta vågade jag inte ens prova kärlek förens efter två år, var på min vakt, rädd… men bestämde mig för att våga, han var upp över öronen förälskad i mig, satte mig på pedistal, kände till mina tidigare erfarenheter, han sa att han skulle vara rädd om mig, att han var noga med oss, men han bröt relationen efter bara tre månader med tydligt narcissistiskt beteende. Stora ord men ingen handling. Inget gick ihop.
Nu sitter jag här ytterligare ett år senare med en FANTASTISK man. Han har allt jag nånsin saknat och vi vill leva våra liv tillsammans.
MEN, jag går bara och väntar på lögnerna, sveken och det oberäkneliga beteendet, att han ska visa sig vara nån helt annan än hur jag lärt känna honom. Hur gör man för att våga satsa igen, våga vara nära och våga släppa in? Vill inte skydda mig längre. Jag vill våga och vinna allt.